Store Gud, med skäl du klagar

 

1. Store Gud, med skäl du klagar
att ett folk fördärvat är,
som ditt namn på tungan bär
men förtrampar dina lagar
och för hjärtats överdåd
hämtar styrka av din nåd.

2. I din helgedom dej möter
mången själ som kall och död,
utan känsla av sin nöd,
endast världens nöjen sköter
och, då den sej lycklig ser,
glömmer dej som lyckan ger.

3. Kärleksfull i våra själar
ordet du på stengrund sår,
där det inga rötter slår.
Livets frö hos världens trälar
dör och kvävs av ont begär,
så det inga frukter bär.

4. Du kan tusen världar styra
med ett enda allmaktsord:
hejda ondskan på vår jord,
väck vårt folk och kväv dess yra,
men i nåd så det i tid
än besinna må sin frid.

5. När du oss till bättring väcker,
krossa då med lagens röst
säkerheten i vårt bröst.
När i nödens stund du sträcker
oss till hjälp din milda hand,
bryt då även syndens band.

6. Gör mej, Gud, min uppgift värdig,
renad genom Jesu blod.
Lär mej tro att du är god,
liksom helig och rättfärdig,
att din kärlek frälste mej
till att evigt tjäna dej.