Gud, ska din hjälp mej räckas

1. Gud, ska din hjälp mej räckas,
fast bönen är så matt?
Se mina händer sträckas
mot dej i sömnlös natt!
I tårar ögat vakar,
av ångest hjärtat slår:
jag livets fröjd ej smakar
och gravens ro ej får.

2. Jag suckar och jag kvider
och ingenting förstår.
Jag minns de gamla tider,
jag minns de forna år,
då Herrens hand mej ledde
i sanning och i nåd,
då jag i allt som skedde
såg Faderns visa råd.


3. Har han mej nu förskjutit,
är han ej god som förr?
Har han i vrede slutit 
barmhärtighetens dörr?
Ska nu den godhet ändas,
som var mitt hela hopp?
Ska nåden från mej vändas,
ska solen ej gå opp?

4. Fly bort, ni mörka tankar,
förtvivla ej, mitt bröst!
Nej, kasta hoppets ankar
i Herrens ord, vår tröst!
Från längst förflutna stunder
Guds trohets vägar märk,
betänk hans allmaktsunder,
ge akt på nådens verk!

5. Och säg när du bedrövas:
nu är min sorgetid,
jag nu av Fadern prövas,
dock är han lika blid.
Hans hand kan allt förvandla,
han är så mild som stor
och ska i kärlek handla
med den som hör och tror.

6. Så vill jag Gud åkalla
och till hans löfte fly,
när vågen börjar svalla
och stormen börjar gny.
Fast ögat ej utreder
hans djupt fördolda spår,
han dock de sina leder
som herden sina får.