Endast i Gud har min själ sin ro

1. Endast i Gud har min själ sin ro,
han är min fasta borg.
Endast hos honom jag trygg kan bo
under all nöd och sorg.
Larmar än fiender runt omkring,
är jag av världen dömd,
fruktar jag likväl för ingenting,
då jag i Gud är gömd.

2. Endast i Gud har min själ sin ro,
han är min tröst, mitt allt.
Endast åt Herren i ödmjuk tro
har jag min väg befallt.
Han är min klippa, mitt säkra hopp,
ej skall jag vackla mer.
Han är min hjälp under livets lopp,
ej han mej överger.

3. Saligt det är under livets strid
att ha sin ro i Gud.
Saliga stunder av ljuvlig frid
skänker han här sin brud.
Endast i Gud hela dagen lång
har jag mitt lugna bo,
tills han mej hämtar från jordens tvång
hem till sin sabbatsro.