För tidens korta kval och fröjd

1. För tidens korta kval och fröjd
jag är ej ämnad vorden,
ej blott en mask till jorden böjd
och genast gömd i jorden.
Till dej, o Herre, ser jag upp,
till dej på tankens vingar
jag upp mej svingar
och, full av saligt hopp,
dej lovets offer bringar.

2. För mej din vishet, nåd och makt
har uppenbarad blivit.
I blommans skrud, i stjärnans prakt
för mej ditt namn du skrivit.
En värld, av dej beredd och prydd,
för mej med tusen munnar,
Gud, dej förkunnar,
som liv och fröjd och skydd
åt alla väsen unnar.

3. Dock ställde du ej målet här,
vartill mitt hjärta strävar.
Mitt aldrig vilande begär
mot andra rymder svävar.
En liten tid en jordens gäst
du vill för himlen öva,
uppfostra, pröva.
Du känner medlen bäst,
ja, allt jag kan behöva.

4. Ditt ord jag till min ledning fått
och samvetet, som säger
vad inför dej är rätt och gott
och evigt värde äger.
I helig lydnad för ditt bud
jag söka vill mitt bästa
och så befästa
mitt hopp till dej, o Gud,
med kärlek till min nästa.

5. Så går jag med din nåd förnöjd
mot obekanta dagar.
Jag tror att du i sorg och fröjd
till målet mej ledsagar.
Och när min pilgrimsfärd är slut
jag upp i dina händer
min ande sänder.
Från dej den gick ju ut,
till dej den återvänder.