o Gud, för all din nåd?
Hur skall vi rätt bevisa
vårt tack i verk och råd?
Ej mäktar hjärtat skatta
vad gott av dig vi sport,
ej tanken se och fatta
vad oss din kärlek gjort!
2. De blev till slut förgångna,
de långa sorgeår,
då människor hölls fångna
i ovissheten svår,
då tomma mänskofunder
trängt undan Herrens ord
och rubbat hoppets grunder
och inskränkt Herrens bord.
3. Välsignad vare Herren,
som frälst sin lilla hjord!
Nu nära liksom fjärran
bor rikligen hans ord.
I slott och koja lika
finns salighetens tröst,
och fattiga och rika
kan höra nådens röst.
4. Men lär oss därpå akta,
o Gud, i denna tid,
ditt ord med flit betrakta
och fasta stå därvid,
att oss ej går än värre
och dubbelt straff vi får,
när i ditt ljus, o Herre,
vi ändå inte går!
5. Låt din församling vaken
bevara vad den fått!
Låt varje ljus i staken
stå kvar hos oss för gott!
När lagen oss fått döma,
så varje mun blir stum,
låt nåd och frid få strömma
med evangelium!
6. O Gud, vår Fader käre,
håll över oss din hand,
och rika frukter bäre
ditt ord i stad och land!
Det ljus du återväckte
må alltid lysa här,
att släkte efter släkte
må se dig som du är!
En tidigare, ev. ursprunglig version:
SvaraRaderaHur skole vi dig prisa,
O Gud för all din nåd,
Hur skole vi bevisa
Vårt tack i verk och råd?
Ej hjärta mäktar skatta,
Hvad godt af dig vi sport,
Ej tanke se och fatta,
Hvad oss din kärlek gjort.
De äro nu förgångne
Också de sorgeår,
Då fädren suto fångne
I mörkrets boja svår,
Då den dig vedersakar,
O Gud, med våld och makt,
Din sannings ljusastakar
Inunder skeppa lagt.
Ditt ord fick ingen hysa,
Som dertill vigd ej var,
Din kärlek fick ej lysa
För allom uppenbar;
Man måste djupt sig kröka
Till usla brunnar då,
Man måste menskor söka,
För att dig söka få.
Du, som din sanning skrifvit
Mer klar än sol och dag,
Du, som vår broder blifvit
Och fyllt för oss din lag,
Till dig fick man ej skåda
Med klar och öppen blick,
Hos dig, i nöd och våda,
Ej tröst man söka fick.
O hvilka svåra dagar,
O hvilken sorgens tid!
Då hördes verldens lagar
Mer, än Guds stämma blid;
Hans löftes fasta grunder
Fick man ej bygga på;
En samling menskofunder,
Ack den var bibel då.
Välsignad vare Herran,
Han frälsat har sin hjord;
Nu nära liksom fjerran
Bor rikeligt hans ord.
Den natt är nu försvunnen,
Som kom med våld och hot,
Den makt är svag befunnen,
Som stod Guds ära mot.
Nu måste de oss unna,
Hvad Gud oss gifvit har,
Den helga skatten kunna
Vi äga nu enhvar;
I slott och koja lika
Finns lifvets bästa tröst,
Och fattiga och rika
Förnimma Herrens röst.
Kom nu och sök att taga
Från oss vår helgedom,
Kom nu med mensklig saga
Och säg, den är Guds dom!
Den tid är icke mera,
När sådant våld gick an;
Nej, nu vill Gud regera
Sitt folk, allena han.
Ja, styre du och råde,
Gud, Fader, Son och And’!
Din starkhets arm i nåde
Beskärme stad och land;
Ditt ljus, som natten bräckte,
Förblifve oskymdt här,
Att slägte efter slägte
Må se dig som du är!