Jag visst inte borde gå och sörja

I PRÖVNINGSDAGEN

1. Jag visst inte borde gå och sörja,
fastän världen tycks mej mörk och trång,
nej, långt heller borde glad jag börja
till Guds ära stämma upp en sång!
Ty vad är väl livets kval och smärta
mot det myckna Herren gjort och gör
för att fröjda varje fattigt hjärta
på den väg som upp till himlen för!

2. Om den nåd jag kunde rätt uppskatta
att Guds Ord för mej har blivit kött,
om mitt hjärta riktigt kunde fatta
att av kärlek han för mej har dött,
ja, då skulle sorgen som en dimma
skingras helt av nådesolens ljus,
kärlekseld på hjärtats altar glimma,
lovet stiga upp till Faderns hus.

3. Men jag vet väl hur det hänt och händer
mej som andra nu i nödens dar:
fastän Jesus tröst till hjärtat sänder
sitter kvalens tagg dock envist kvar.
Tungan vill så lätt på målet sväva
när den sjunger Sions nya sång.
Hjärtat ofta vill av fruktan bäva,
när ska det bli fyllt av tro en gång?

4. Du som kom hit ned att oss uppsöka
och att frälsa det förlorat var,
hjälp min otro och min tro föröka,
lär mej att i dej en vän jag har,
som förstår var suck som hjärtat gjuter,
sätter gräns för tvivlets hemska makt
och sitt öra för min bön ej sluter,
skickar änglar som om mej har vakt.

5. När en tår sej banar väg på kinden,
samla den då i din lägel opp.
När, ett rö, jag böjer mig för vinden,
Jesus, styrk mej, ge mej mod och hopp.
Och när frestaren lagt ut sin snara,
öppna ögat så att jag den ser.
Låt min ande sist i frid få fara
hem till dej, där ingen gråter mer.