Till honom, vars nåd var morgon är ny

1. Till honom, vars nåd var morgon är ny,
jag morgonens offer vill bära.
Den dag som ska komma, den dag som ska fly
förkunnar hur han är oss nära,
som efter sitt råd
oss leder i nåd
och sist oss ska uppta med ära.

2. Hjälp lovar han dem som arbetar och ber,
och löftet han aldrig ska rygga.
Om han ej välsignar, förgäves de ser
sej pusta och plöja och bygga.
På jorden vår flit!
Till himlen vår lit!
Se, det gör oss glada och trygga.

3. Men må vi, då Herren vår nödtorft oss ger,
vårt bröst för de arma ej sluta,
och vad han av nåd förlänar oss mer
med måtta och tacksamhet njuta,
mot honom, som blid
i prövningens tid
oss ej från sin famn ska förskjuta.

4. Och aldrig är natten så mörk och så lång
att inte en morgon sej nalkar,
och aldrig är dagen så het, att en gång
den inte i kvällen sej svalkar.
Till himmelen då
skall tackoffret gå,
likt ångan från blommornas kalkar.

5. Jag vet vem som föder var fågel i skyn
och kläder på marken var lilja,
och lämnar mej trygg åt hans milda försyn,
och säger: ske, Fader, din vilja!
Ej lust eller nöd,
ej liv eller död
mej då från hans kärlek ska skilja.