Jag ville lova och prisa

1. Jag ville lova och prisa 
min Fader i himmelens höjd 
och Jesus ära bevisa, 
min sol och min levnads fröjd, 
och Anden, som oss hugsvalar 
i nöden på vår jord 
och ljuvligen till oss talar 
med nådens helga ord. 

2. Men, Gud, rättfärdige Herre, 
jag kommer med klagoröst; 
mig nöden tynger allt värre, 
och inget mej skänker tröst. 
Ack, efter dej blott jag längtar 
med själens hela håg 
likt törstande hind, som trängtar 
till källans svala våg. 

3. Bland gångna släktenas leder 
dock aldrig jag än fått se, 
att den med allvar dej beder 
du ej velat bistånd ge. 
Du vill dock ingen förlora 
av dem som hör dej till; 
fast synderna är så stora, 
du nåd ej vägra vill. 

4. Så bjud nu nåden att skina, 
ty själen därefter trår; 
mej hjälp för Frälsarens pina 
och blödande djupa sår! 
Med tårar måste jag klaga:  
för tung min börda är, 
jag kan ej min sorg fördraga, 
om du ej tröst beskär. 

5. O Herre, se mitt elände, 
som synderskans nöd du såg, 
när hon förtappad sej kände 
och vid dina fötter låg! 
I nåd till Petrus du skådat,  
fast han förnekat dej, 
och rövaren du benådat;  
så gör ock nåd med mej! 

6. Min Fader käre, jag beder 
för Jesus´, min Herres, död, 
att du med Anden mej leder 
ur syndens och dödens nöd. 
Mej lös ur frestarens snara,  
giv håg och sinne ro,  
och när jag skall hädan fara, 
så låt mej dö i tro! 

7. Den här sin Herre bekänner 
skall in i Guds rike gå 
och där bland Frälsarens vänner 
i skinande kläder stå. 
Ja, till den glädje och ära,  
som oförgänglig är,
låt änglar av nåd mej bära, 
min Gud och Herre kär!