Guldgrävarsången

1. En gång i fjärran väst
vid Stilla havets kust 
jag fann mej själv en sommardag, 
mitt hjärta slog med lust 
och snart med mod 
på land jag stod. 
Jag tänkte gräva guld, 
bli rik och få betjänt, 
men mina planer gick omkull 
och jag fick ej en cent, 
men aldrig förr 
mej bättre hänt. 
För jag blev frälst, 
ja, härligt frälst, 
och jordens skatter får vem som helst. 
Jag byter ej bort 
den skatt jag fått 
för millioner, 
jag mår så gott. 

2. Jag reste hit och dit, 
att söka guld och glans, 
jag strävade och med all flit 
att vinna ärans krans 
jag ville opp 
till högsta topp. 
Jag tänkte inte på 
att när min famn var full, 
jag måste bort ifrån det gå 
och lämna mitt schatull 
på denna jord, och själv bli mull. 
Men jag blev frälst... 

3. Man slåss om torvorna, 
idag just liksom förr,  
och ser ej stackars Lasarus 
där utanför sin dörr
blott för sin skatt 
- tills det blir natt. 
Då klappar döden på, 
vem kan då hjälpa, vem? 
Den rike mannen måste gå 
från guld och vinning slem. 
Men Lasarus han fick gå hem.
Ty han blev frälst...


4. Att vinna ära här 
det aktar jag ej stort. 
Mitt namn i himlen skrivet är 
och genom himlens port 
en gång jag går 
och kronan får. 
Betyder minus här 
om kassan ej är full. 
Att vara himmelsk miljonär 
är mera värt än gull, 
för banken där går ej omkull.
Och jag blev frälst...