Då solen sjönk i västerled

1. Då solen sjönk i västerled
och Oljebergets bryn
låg höljt i aftonrodnans sken,
man såg en sällsam skyn:
Till Jesus bars de sjuka fram
att kraft och hälsa få,
sin hand han la så ömt på dem
och hem de kunde gå.

2. Så samlas även vi kring dej,
vår Mästare så kär.
Om än dej ögat inte ser,
du ändå bland oss är.
Vi bär till dej, o Jesus Krist,
vår synd, vår sorg och nöd.
Oss med din milda hand berör
och ge oss livets bröd.

3. En kom betryckt och ensam hit,
har många sorger mött,
och en har värk och en är sjuk
och en är bara trött.
I tro vi sträcker ut vår hand
till dej som allt förmår,
och rör din nötta mantelfåll,
för kraft ifrån dej går.

4. Du själens läkare som ser
de dolda hjärtesår
som ingen annan känner till,
du all min nöd förstår.
Kom, säg till mej: Jag vill, bli ren,
din synd förlåten är!
Ja, säg det nu, just nu till mej,
min Frälsare så kär!