Ur djupen ropar jag till dej

Utjämnad form:



1. Ur djupen ropar jag till dej,
o, Herre, för att klaga.
I nåd vänd örat hit till mej,
låt bönen dej behaga.
För om du synder räkna vill
och låta dom och straff slå till,
vem kan bestå då, Herre?

2. För mej finns ingen annan råd
än be att du förlåter,
fly undan synden till din nåd
och så få livet åter.
För ingen kan berömma sej,
vi måste alla frukta dej
och av din nåd få leva.

3. Dej ska jag hårt mej hålla till,
på min förtjänst ej bygga.
Hos dej min ro jag finna vill,
vid dina löften trygga.
För vad du sagt mej i ditt ord,
det är min tröst på denna jord,
det längtar jag få höra.

4. Ja, efter dej nu längtar jag,
kom, Herre, till min sida.
Om än det inte strax blir dag,
jag vill din hjälp förbida.
Som väktarn efter morgonen
jag längtar efter hjälparen.
På honom ska vi hoppas!

5. Fastän min synd och skuld är stor,
är Herrens nåd dock större.
Hans makt befriar, så vi tror,
och öppnar för oss dörren.
Den gode herden är ju han
som ska befria dem han vann
från alla deras synder.