På krubbans strå man lade dej

1. På krubbans strå man lade dej,
o Jesus, himlens Förste, 
och människor ej kände dej, 
fastän du är den störste. 
Du bådades av stjärnors gång, 
du prisades av änglars sång; 
för världen var du ringa. 

2. Med villig håg du tog dej an 
det kall du valts att sköta. 
Man hos de fattiga dig fann, 
du alla ville möta. 
Dej låg om hjärtat, Helige, 
att ej förlora syndare 
som åt dej anförtroddes. 

3. Du mild, av hjärtat ödmjuk var; 
ditt ord gav ro i själen. 
Till alla samma tröst du bar, 
till kungen som till trälen: 
ett hopp, en tro, en evig Far, 
som hjärta för oss alla har,
förlåtelse, försoning. 

4. Du tålig var till smädlig död, 
ja, intill korsets pina. 
Du dej, Guds Lamm, åt bödlar bjöd
och flyddes av de dina. 
Men därför en gång i ditt namn 
böjs varje knä, och himlens hamn 
åt mänskor du förvärvat. 

5. För dej ej världen hade band 
och graven inte stängsel, 
förgängelsen ej hade tand 
och helvetet ej fängsel. 
Din seger evigt vittne bär, 
att den som ren och helig är, 
är också ensam mäktig. 

6. Befäst oss, Jesus, i din tro, 
din lära, ditt exempel! 
Din Ande låt i hjärtat bo 
och gör det till ditt tempel, 
så vi med dej, som du oss bjöd, 
kan be i både liv och död: 
o Fader, ske din vilja!