Som en stormil tiden flyr

1. Som en stormil tiden flyr, 
levnadsdagen svinner. 
Snart den ljusa morgon gryr, 
då jag målet hinner. 
Farans tid är snart förbi, 
Herren kommer, gör mej fri. 
Ljuva hoppet hugnar, 
hjälper, tröstar, lugnar. 

2. Kristus är min enda tröst, 
själva hjärteskatten. 
När jag hör hans kära röst, 
skingras mörkret, natten. 
Vilken tröst i all min nöd, 
att Guds Son för mej var död! 
Vägen hem han banat, 
världens synd avplanat. 

3. Tack, min Gud, att Kristus är 
dyrbar för mitt hjärta! 
Han gått vid min sida här, 
delat fröjd och smärta, 
mild och medlidsam, då jag 
stapplat, felat dag för dag. 
Skröpliga och svaga 
kan han än fördraga. 

4. Jag har nog och över nog 
i den Endes lydnad. 
Synden han ju på sej tog, 
skänkte mej sin prydnad. 
Han är min rättfärdighet, 
orsak till vår salighet. 
Tack för nådegåvan! 
Allt är väl där ovan. 

5. Som en stormil hastigt flyr 
över lugna vatten, 
ilar dagen, dess bestyr, 
sedan kommer natten. 
Graven ska väl bli mitt hus, 
men med Gud är mörkret ljus; 
somnar i hans sköte, 
vaknar vid hans möte.