Mörkt var djupet

1. Mörkt var djupet. I den tysta natten 

svävar Herrens ande över vatten: 

livets fläkt igenom rymden far. 

Havets böljor häver sej och brusar, 

vindens första dunkla suckar susar. 

Vaknande, Naturen andan drar. 

2. Ljuvt i skönhet blommar redan gruset.

Vattnet skimrar, ty det nya ljuset

ser sej speglat i den klara våg,

som i famnen skapelsen omsluter

och i evig längtans svall sej gjuter

kring den värld som i dess armar låg.

3. Smäktar under hetta nu Naturen, 

kommer du, av lätta skyar buren, 

liksom tröstens bud till Hagar sänt. 

Himlen lockar du hit ned till jorden, 

här dess enda rena spegel vorden, 

klara, underbara element! 

4. Säg, vad sjunger väl din blåa bölja, 

som mej lockar att med blicken följa 

i din virvel, i din svala famn? 

Minns du ännu tidens första stunder? 

Har du speglat Edens sköna lunder? 

Söker rastlöst nu dess flydda hamn?

5. Dock, du får i Nådens solsken glimma 

sällt ännu, i dopets helga timma 

kyssa barnets späda huvud ömt. 

Dina klara tårar sakta bävar; 

ty du känner Herrens Ande sväva 

kring sitt verk, som aldrig än han glömt. 

6. Sjung ni, vågor! Klara bölja, svalla! 

Nu jag vet, vartill vi längtar alla: 

nya himlar och en nyfödd jord. 

Våg på våg må darrande förrinna, 

mänska efter mänska tyst försvinna; 

hoppet vilar lugnt vid löftets ord!