Solsången del 3

 

En mer tidsenlig melodi (1100-tal) är denna till Veni veni Immanuel. Den kräver vissa rytmiska (eller orytmiska) anpassningar, men fungerar sedan riktigt bra även till min version av Solsången! 

 

1. Du vare lovad,

Herre, vår Herre,

för alla dem som 

av kärlek till dej

villigt och helt 

förlåter varandra,

tåligt sitt kors och

lidande bär.

Saliga de som 

går i din frid, Gud,

du ger dem livets 

krona till sist.

2. Du vare lovad, 

Herre, vår Herre,

för den lekamliga 

Döden, som är 

allas vår syster 

som ingen kan undfly,

ve dem som dör i

dödssynd till slut!

Saliga de som i tro 

möter döden,

dem kan den andra

döden ej nå.

3. Du vare lovad,

Herre, vår Herre,

härligt ditt namn över

hela vår jord!

Lova och prisa, 

välsigna vår Herre,

tacka och tjäna

kungarnas Kung!

Gör det i ödmjukhet,

lär den av honom,

honom som ödmjukt

tjänade oss.

Franciskus:

Jesus, du vår bäste vän

1. Jesus, du vår bäste vän, 

är dej lik i alla öden! 

Så i livet som i döden 

frälsarhjärtat känns igen!

Nu förundrade vi ser dej 

vandra till Jerusalem; 

om de dina överger dej, 

överger du inte dem. 

2. Evigt gode, du som kan 

få din följarskara renad, 

du med dem vill bli förenad, 

dem förena med varann. 

Därför, när din stund var inne, 

du dem till en nattvard bjöd, 

som till tidens slut är minne 

av din kärlek och din död. 

3. Och i brödet du dem bröt

och i kalken du dem räckte

broderskänslan för ditt släkte 

kraften av din Ande göt. 

Och i denna stund av smärta, 

när ditt avsked förestod, 

det du gav dem var ditt hjärta: 

din lekamen och ditt blod. 

4. Ja, i detta vin och bröd, 

Jesus, du dej själv har gjutit, 

dej och oss emellan slutit 

ett förbund i liv och död. 

Större medel kan ej givas 

för att fylld av nåden bli: 

här förenas, införlivas 

jord och himmel, Gud och vi.

Till Jordan i andanom, människa, gå

1. Till Jordan i andanom, människa, gå,

en underlig dopakt att skåda!

Det lyster Guds änglar att ivrigt se på,

så hör vad jag här vill bebåda!

Guds Son har nu fyllt sina trettio år,

så följ honom tätt i hans jordiska spår.

Man skall nu din Frälsare döpa.

Var plats där han framträder högaktas bör,

just han som här döps och som snart för oss dör

var kommen att fria oss köpa.

2. Han nu tjänat ut i föräldrarnas hus,

hans ungdom har nu gått till ända.

Gå nära intill detta världarnas ljus

och se vad som sedan skall hända!

Nyss lyste det klart i sin barndomsbygds natt

och ingen av alla dess strålar är matt,

det skall den som beder få känna.

Nu lyser det ljuset, vår Broder, Gud själv,

vid jordens i djupet mest nersjunkna älv,

så stanna, min själ, nu vid denna!

3. Oss möter vid stranden vår Herre och Gud,

den andre Treenhetspersonen,

i mänskonatur och i människohud,

fast kommen från himmelska tronen.

Invigas till Präst var hans ärende här,

att lova att utstå det hemska besvär

som förestod honom, vår frände.

Här står han beredd att bli döpt som en ann´,

och tre år därefter hans blod för oss rann

att lösa oss ur vårt elände.

4. Förunderligt barn som skall döpas idag,

den enfödde Sonen i skötet!

Och Döparen är ju en mänska som jag,

kom hit och beskåda det mötet!

Johannes förvånas och undanber sej:

Långt hellre behövde jag döpas av dej,

jag är ju så oren i grunden!

Men Frälsaren svarar: Nej, döp mej och vet,

att så skall bli uppfylld all rättfärdighet,

vartill jag frivilligt är bunden!

5. Och därpå så sker denna viktiga akt:

Guds Son tar nu dopet som andra.

Och på denna handlingen ligger stor makt,

här höves ej stoftet att klandra.

Nej, vördnad och ödmjukhet passar sej väl,

att tillbe och tacka, det anstår var själ,

ty Frälsaren döps ej förgäves.

Nu nerdoppas Gud i en österländsk flod,

och framdeles tvår han sin mantel i blod

då släktets förbannelse häves.

6. När akten var slut gick han upp ur sitt bad,

vår Konung, den store Profeten,

liksom han en påskmorgon uppstod så glad

med livet och odödligheten.

Nu skyndar han rörd av Guds Ande härfrån,

till öknen han förs, den Välsignades Son,

av djävulen skall han där prövas.

Ditt dop, Herre Jesus, välsigna på oss,

låt ingen för vilken du döptes förgås,

låt tron nu förökas och övas!

Vid ett sken av nattens stjärna

 

1. Vid ett sken av nattens stjärna,
som så späd i molnet brann,
genom öknen med varann
några vandringsmän sej ärnar
ner till Betlehem idag.
Mörkret hinder dem bereder,
men den eld som nu dem leder
lättar deras andedrag.

2. Ödemarkens skrän och fasa,
öknens tomhet, nöd och brist,
rövarns skymt från minsta kvist,
nattens köld och dagens brasa,
vilda djurens skall och trav,
sorgsna rop av släkt och vänner
fåfängt hindrar vise männen:
stjärnans strålar krafter gav.

3. När ur molnen hon framskjuter,
mera eldas deras fjät,
tills för Frälsarns majestät
all dess klarhet sej utgjuter
över ett eländigt skjul.
Armod tittar ur var springa,
och en åsna låg och ringa
står där bunden, trög och ful.

4. Lutad satt sej ner en kvinna,
bördig ifrån Juda län,
kring vars huvud, bröst och knän
morgonrodnaden ses brinna
mellan gyllne bloss och sken.
I sin famn hon bär Messias,
vid vars blick allt blod befrias,
mörkrets kedjor krossas re´n.

5. Värmda av så präktig låga,
så gudomlig, dyr och klar,
dessa män kan, en och var,
med ny andakt fram sej våga,
och till jorden buga sej.
Här vinns salighet och ära
av att komma barnet nära.
Världens fröjd begär de ej.

6. Sina skänker vill de bjuda
och med sträckta armar ge
myrra, guld och rökelse
åt en nyfödd kung av Juda
som Herodes vånda gör.
Stjärnan nu i högre strålar
med safirens färger prålar
och vid dagens fackla dör.

7. Skåda under sång och böner
detta barn och detta hus!
Här uppstiger livets ljus,
världen här ny framtid röner,
hjärtat värme och beskydd.
Döden syns vid tröskeln dräpen,
mörkrets furste svart och häpen,
skyn av himlahjältar prydd.

Simeon, vad helig syn

1. Simeon, vad helig syn 

som långt mer än världen gäller, 

då med ögonen mot skyn 

du i andakt tårar fäller 

och vill Gud ditt hjärta ge! 

Ser du att det börjar dagas 

och att ej ditt hopp försvagas 

att din Frälsare få se? 

2. Ja, jag ser dej, Simeon, 

där du lugnt i templet talar. 

Hanna står ej långt ifrån, 

hon med dej sin själ hugsvalar. 

I en kärlek, ren och fast, 

med sitt ämne hon sej enar: 

o, vad era hjärtan menar 

med vartenda ögonkast! 

3. Men du, gamle Simeon, 

vid din lovsång och din mässa, 

mot den kulna griftevrån 

böj din silvervita hjässa: 

nu kan du i frid få dö! 

Snart i evighetens salar 

med din Gud på nytt du talar, 

skild från denna sorgeö. 

4. Varm och ivrig är din röst 

när du i en helig dvala 

vid de åtti årens höst 

profetera vill och tala 

om ny glans för Israel! 

Hopp och tålamod dej pryder 

och ett bröst som hör och lyder 

och sagt världen sitt farväl! 

5. Fromma Hanna, fröjda dej! 

Låt din brutna stämma höras, 

dina ögon bada sej, 

dina läppar ljuvligt röras 

och förkunna Jesu namn. 

Jesu kärlek dej upptänder, 

och med trons nu stärkta händer 

tar du honom i din famn. 

6. Vördnadsvärda, sälla par! 

Syn och hjärta sej nedböjer 

för det mål, dit tron er drar, 

för den lust som er förnöjer, 

för det barn ni skåda får. 

Sist för oss den klockan klämtar 

då vi vår förlossning hämtar 

och Guds Son till mötes går.