Du, Herre, gott ej fann

Förspel:


Koral (med något kortare förspel, endast ca 2 minuter ;o):




1. Du, Herre, gott ej fann,
att mänskan var allena.
Du velat därför man
och kvinna själv förena,
att de med trogna bröst
må vara till sin död
varandras hjälp och tröst,
förnöjelse och stöd.

2. Som du, o Jesus, ett
med din församling blivit,
åt henne frid berett,
för henne dej utgivit,
en make främje så
av kärlek makans väl,
och blive av de två
ett hjärta och en själ.

3. Ty kärleken är mild,
den tål och den förlåter,
från agg och misstro skild,
och vänder inte åter.
Den ökar livets fröjd
och minskar dess besvär,
den över smärtan höjd
och stark som döden är.

4. Men, Herre, utan dej
vi alla är så svaga!
Vi har ju var för sej
att våra fel beklaga.
I mildhet för oss an,
vi har ej annat råd
än älska ömt varann
och hoppas på din nåd.

5. När vi besinnar det 
och på din väg vill vandra,
med kärlek, fridsamhet
och trohet mot varandra,
då blir du, kärlekens
och fridens Gud, oss när
och oss till livets gräns
allt gott av nåd beskär.

6. Jag kan mitt hjärtas vän
ej själv åt mej bevara.
O Gud, bevara den
för dold och öppen fara!
Ja, låt oss sammanbo
att lova än ditt namn
och följas åt i ro
en gång till fridens hamn!

7. Men är det ditt behag
att vännen från mej skilja,
o, lär mej dag för dag
att bedja "ske din vilja",
så att, när livets lopp
för mej har nått sitt slut,
jag går med saligt hopp
dit vännen gått förut.