Du som åt människan

Alt. koral:


1. Du som åt människan 
den ädla förmån skänker, ¨
att tungan yttra kan 
vad själen vill och tänker, 
med ansvar, fullt av vikt, 
du lämnar i mitt val 
att tillse, när min plikt 
är tystnad eller tal. 

2. Må aldrig denna röst 
sej blanda med de fräckas, 
av vilka jordens tröst 
och himlens budord gäckas. 
En oblyg ordalek 
mitt skämt besmitte ej, 
ej svordom eller svek 
mitt öppna ja och nej. 

3. Jag väja må det ord 
som villar eller sticker, 
och fly som själamord 
allt baktal och allt smicker. 
Jag sanning tala vill 
och anse för ett rån 
såväl att lägga till 
som taga därifrån. 

4. Jag söke ingen del 
i mångas usla ära 
att träffa nästans fel 
och dem i dagen bära. 
Den illsint gripes an 
jag kristligt hägna vill, 
och där jag det ej kan, 
jag tige hellre still. 

5. Min tunga aldrig skall 
en hemlighet förråda, 
hon hellre stum och kall 
må fast vid gommen låda. 
Vad vännen trygg förtror 
åt ömhetens förvar, 
må han som trätobror 
där ännu finna kvar. 

6. Men lossne tungans band 
att tolka vad jag känner 
för hem och fosterland, 
välgörare och vänner. 
Jag spare ej mitt tal 
där jag med Jesu nåd 
kan lindra armas kval 
och hindra ondas råd. 

7. Vad rätt, vad ärligt är, 
vad kyskt, vad ljuvligt lyder, 
vad glädje med sej bär, 
vad ung och gammal pryder, 
må spridas med min röst 
liksom en morgondagg, 
till styrka och till tröst, 
till bot mot sorg och agg. 

8. Men först och sist, min Gud, 
jag vill med tacksam tunga 
förkunna dina bud, 
din nåd och sanning sjunga 
och gå i fröjd och kval 
till dej med bönens ljud. 
Låt mina läppars tal 
behaga dej, min Gud!