O syndare, som än på sanden bygger

Alt. koral:


1. O syndare, som än på sanden bygger, 
i syndens sömn och dödens dvala ligger, 
stå upp och se dej om, det är hög tid, 
ännu vill Gud dej vara huld och blid. 

2. Ja, se hur milt Gud Fader dej uppväcker 
och sina fadersarmar till dej sträcker! 
Försumma ej att ta hans nåd emot, 
fast genom sen, dock redlig syndabot. 

3. När nådens tid en gång är helt försvunnen, 
och du vid liv ej mera skall bli funnen, 
då är för sent, ty himlens dörr är stängd 
till evig tid: o, en förskräcklig längd! 

4. För den skull låt ditt hjärta väl betrakta 
din dödlighet, på tiden noga akta. 
Betänk vad lön en kristlig levnad får, 
men vilken dom de onda förestår. 

5. Vad är ditt liv? En ström som snart förrinner.
Vad är din lust? En dröm som strax försvinner.
Din styrka? Stöd som faller självt omkull. 
Ditt guld och gods? Till slut tre skovlar mull. 

6. Din ära? Dunst. Din fägring? Maskars föda. 
Din klokhet? Flärd. Din konst? En tacklös möda. 
Ditt höga stånd? En inskrift på din grav. 
Din lyckas tid? Ett falskt och stormigt hav. 

7. Men vad är dygd? En kristlig kärleks övning.
Och vishet vad? En daglig hjärtats prövning. 
Den frommes tro? Glad tillförsikt till Gud. 
Hans samvetsro? Ett dagligt gästabud. 

8. Vad är hans kraft? Guds Andes nåd och ledning. 
Hans levnads kall? En daglig dödsberedning. 
Vad är hans död? En gång till Faderns hus. 
Och arvet där? Lycksalighet och ljus. 

9. Betänk då vilken glädje Herren giver 
den som i tro och kärlek stadig bliver: 
en evig ro, en oförgänglig fröjd 
som redan här i hoppet gör dej nöjd. 

10. Betänk hur Gud är god som vill dej hjälpa, 
hur listig Satan som dig söker stjälpa. 
Fly synden som en orm, ett dödligt gift; 
håll fast vid Gud och vid hans helga skrift. 

11. Giv noga akt att lampan inte slocknar 
och syndens moln ej över själen tjocknar. 
Och faller du, stå genast upp igen 
och fly till Gud som till din bästa vän. 

12. Säg, Helge Fader, milderike Herre, 
jag vet med mig att jag förskyllt, dess värre, 
straff, onåd, död och helvete av dej, 
om efter min förtjänst du dömer mig. 

13. Men fastän mina synder är så stora, 
fast deras mängd som sand i havet vore, 
så tog din Son dem alla dock på sej. 
Och hans förtjänst jag nu tillägnar mej.