Ack jordens barn, vår tid är kort

1. Ack jordens barn, vår tid är kort 
och våra dar förrinner: 
de som en skugga hastar bort 
och som en rök försvinner. 
Vi ser oss om; och åter är 
ett år tilländalupet:  
dess nöjen liksom dess besvär 
har sjunkit ned i djupet, 
i tidens hav, 
den vida, allom öppna grav. 

2. Vid årets början mångas hopp,
i sköna färger brutet,  
dess hela bana mätte opp,
men släcktes innan slutet. 
Så många då i sorgfritt hus 
med barn och maka bodde; 
så många då på framtid ljus, 
på liv och hälsa trodde, 
men lades sen
i graven under mull och sten. 

3. Åt mej du livet än förlänt, 
än låter du mej vandra. 
O Herre, har väl jag förtjänt 
att skonas mer än andra? 
Ack nej, det gör din blotta nåd, 
din kärlek utan ände, 
att jag må se se mitt överdåd 
och inse mitt elände, 
jag syndaträl, 
som tänkt så lite på min själ! 

4. Jag är det trädet i din gård, 
som skulle sparat bliva, 
att en gång, tacksamt för din vård, 
det måtte frukter giva. 
Den ömma vård du tog därom
från år till år du ökte;  
och varje år du återkom  
och frukt på trädet sökte: 
Du kom i år, 
men lika i ofruktbart det står. 

5. »Hugg ner det trädet», säger du, 
»det fruktlöst ut sej breder!»
»Nej, låt det stå ett år ännu!» 
Så Jesus för mej beder. 
Ja, bed, du gode vingårdsman,
din bön allena gäller, 
och hjälp, att frukt jag visa kan, 
förrän mej döden fäller. 
O Jesus, bliv 
den svages kraft, den dödes liv. 

6. Mej föd och vattna med ditt ord 
och med ditt blod så trogen, 
att jag med nytta för din jord 
blir för din himmel mogen. 
Mej för din nåds och kärleks skull 
till Andens frukt uppliva,
ty snart, där trädet föll omkull, 
där skall det ock förbliva. 
Låt för ditt namn 
mej falla, Jesus, i din famn.