Nu slutar snart min vandring och min möda

 

 

AUKTORENS SALIGA FÖRTRÖSTAN OCH SLUTSÅNG

1. Nu slutar snart min vandring och min möda,

ja, Gud ske lov, min jämmer stillar sej!

Nu ser jag bortom dagens morgonröda

hur Gud, min sol, för evigt lyser mej!

Så sällsamt glad min själ till frid jag sänder!

I tankarna jag vistas utom mej.

Jag flyttar bort till salighetens länder,

ja, Gud ske lov, min jämmer stillar sej!

2. Liksom en dröm nu är och snart försvinner,

ett ovisst visst oss ger att hugnas av,

som strömmen bort i moderns sköte rinner

och samlas i det vida, vilda hav,

som skuggan, bäst den syns, har undanfarit

och blott en skymt utav sitt väsen ger,

så är vad jag i denna världen varit

en dröm, en ström, en skugga och ej mer.

3. Nu får ni ro, ni trötta leder, smaka,

för vilka ro i världens öden trytt.

Jag önskar ej min vandring mer tillbaka,

sen jag har hit till svala skuggan flytt.

Snart vilar sej min kropp i kylda sanden

och i sitt rum en ljuvlig svalka får,

snart gläder sej hos Gud den sälla anden,

hur väl det dock med mej på slutet går!

4. Här får jag mej i vällustströmmar bada,

mitt förra kval har glädjen slukat opp.

Mej gläder den som gör de trogna glada,

se, vunnen är min längtan och mitt hopp.

Fullkomlighet och ljus mej vill omgiva,

fast ingen här min stora lycka tror.

Ack, gode Gud, hur skall jag då beskriva

det rum där nådens rika fullhet bor?

5. Som fåglar små som vill sej glada göra,

när solens sken dem lockar ut till ro,

men som så snart sej åskan låter höra

strax söker upp sitt hus, sitt hem och bo,

så söker jag min säkerhet att njuta 

- här kan ju bli, vem vet, en usel tid -

så att, om Gud sin vrede vill utgjuta,

jag vila må och sova sött i frid.

Vi vandrat under aftonskyn

1. Vi vandrat under aftonskyn

från mon som susar nedom byn

och fann vid floden här en strand,

där starren sanden stilla band.

Bakom stod skogen tät och stum,

i norr sken forsens vita skum

och vinden svängde kring oss ljum.

2. Var där vår vandring redan slut

vid vattnets rand en skum minut?

Nej, där på stranden låg en båt,

av tjära svart, med kölen våt.

Dess åror blänkte blekt och grått,

där vattnet många år dem tvått.

Och snart vi andra stranden nått.

3. En gång skall jag vid gränsen stå

en afton skum och sommarblå.

Där rinner floden, tung och svart,

och jag skall över, vet ej vart.

Här skils vi åt, och undret sker:

jag ser min båt och ingen mer

och stiger i dess skugga ner.

4. Det brusar kring mitt livs Jordan,

och allt är glömt som jag är van.

Det dör en svårtydd melodi,

när nattens vingslag drar förbi.

Där brister tidens vänskapsband.

Jag dignar ner - då räcks en hand,

och bortom floden skymtar land.

I livets afton när vår kraft är bruten

 

1. I livets afton, när vår kraft är bruten

och årens skuggor växer mer och mer,

hur tryggt att då, av Herrens arm omsluten,

få vandra fram den dag som än han ger!

2. Än nådens ord om Kristi kärlek talar,

om herdens trohet mot sin lilla hjord.

Än faller manna ner från himlens salar

på fattigt, nådehungrigt hjärtas bord.

3. Än flödar från de helga, djupa såren

försoningsmedlet, Jesu Kristi blod,

och än som förr, i de förflutna åren,

det ger åt själen frid och hopp och mod.

Våra stunder ilar

1. Våra stunder ilar
till sin tysta hamn.
Låt oss få vår vila,
Jesus, i din famn,
och, till målet komna,
somna
i ditt dyra namn.

2. Dina änglar skicka
till den bädd där vi
ur din kalk får dricka,
må de stå oss bi,
och från tunga banden
anden
göra evigt fri.

3. Snart får den sej svalka
efter stridens kvalm
och Guds tron sej nalka,
krönt av segerns palm,
ja, med själ och tunga
sjunga
livets morgonpsalm!

O ljusets, fridens, salighetens källa

1. O ljusets, fridens, salighetens källa!

När ska för mej din rena våg uppvälla?

Vem leder mej till dina friska flöden?

Den stilla döden.

2. Ha tröst, min ande, hoppas, be, försaka!

Dej Vännen vinkar, du ska se och smaka

hur ljuv han är, och sjunka i hans armar,

som sej förbarmar.

3. Till stranden där sej böljor ej ska häva

lik arkens trötta duva ska du sväva,

till herdens famn lik rädda lammet ila

och där få vila.

Så blommar även jag en dag

Livet försvinner så snabbt som en dröm

1. Livet försvinner så snabbt som en dröm,

år efter år ilar bort.

//: Tiden bortrinner likt brusande ström,

allt är så vanskligt och kort ://

2. Dagen som gått kommer aldrig igen,

så lyder växlingens bud.

//: Dock blir ej glömt hur vi använde den,

nej, det står tecknat hos Gud ://

3. Födas och leva och dö så till slut -

här får vi bo för en tid.

//: Men o hur fort släcks ej livslampan ut!

Kort är vår vandring och strid ://

4. Barnet rycks bort från föräldrar och lek,

ynglingen ligger där död.

//: Jungfrun på båren hon vilar så blek,

nyss var hon blomstrande röd ://

5. Far eller mor kan få lämna de små,

givande jorden sin gärd.

//: Dödsängeln kallar och vi måste gå

hän till den eviga värld ://

6. Minns då, o mänska, att livstiden flyr,

snart skall din plats här stå tom.

//: Sök att ta vara på stunden så dyr,

tänk på Guds rättvisa dom ://

7. Låt inget stå mellan Gud och din själ,

nej, kom till Jesus idag!

//: Då skall för evigt det gå dej så väl,

ty så är Faderns behag ://

De skarpa dödens pilar

De skarpa dödens pilar,

o Herre, lindra väl.

När det till änden ilar,

o Herre, ta vår själ

och låt oss få en evig ro,

ja, låt oss få en evig ro,

o Herre Sebaot.

Minuten ganska snällt försvinner

Alt. (trol. mer ursprunglig) koralvariant: 

Minuten ganska snällt försvinner, 

en timmas tid går hastigt bort. 

En dag som strömmen snart bortrinner, 

en veckas lopp är mycket kort. 

En månad går, och året skrider, 

tänk, vandringsman, hur tiden lider! 

På tiden följer död, men vet: 

på döden följer evighet.

När jag lever har jag dej

Det tänds ett ljus i sorgens mörka gömma

Låt oss alla en gång mötas

I sorgen bryter lyckan fram

En grind av kärlek står på glänt

Så blommar även jag en dag

Att ta farväl

En gång den kära vagnen

Är du med mig

I Kristi sår jag somnar in

1. I Kristi sår jag somnar in,
de renar mej från synden min.
Ja, Kristi död och dyra blod,
det är mitt liv, min prydnad god.

2. Därmed jag vill för Gud bestå,
när jag för domen skall framgå.
Med fröjd och frid jag nu far hän,
Guds barn här dör, dock lever än.

3. Nåväl, o död, nu för du mej
till Gud att leva skild från dej.
Av Kristus är jag renad väl.
Anamma nu, o Gud, min själ!

Gud när du till uppbrott kallar

1. Gud, när du till uppbrott kallar
hela livet träder fram:
barndom, ungdom, mogen ålder,
vardag, vänskap, stolthet, skam.
Allt jag ser vid dödens port:
sorg och glädje, smått och stort.

2. Tack, min Gud, för livets glädje,
smultronställena vi fann,
tack för hjälp och stöd i sorgen,
tack för varje vän jag vann!
Tack för minnen, tack för hopp,
tack för sinnen, tack för kropp!

3. Gud, för dej jag vill mej böja,
bikta all min synd för dej.
Du som ser i det fördolda,
ser du någon tro hos mej?
Dåligt löd jag dina bud,
svagt mitt vittnesbörd, o Gud!

4. Herre, sätt dej vid min sida,
du har tid när andra går.
Ge din frid och inte världens,
du som varje suck förstår.
Låt ditt kors få stråla klart,
mest när döden kommer snart.

5. Du som till ditt verk mej kallat
och som nu mej vila bjöd,
du som räknat mina dagar
och som gav mej livets bröd,
hjälp mej i min sista stund,
evigt gäller vårt förbund!