1. Vak upp, vak upp i Guds namn,
du kristenhet, gläds därvid
och tacka din käre brudgum
för denna nådens tid,
då han dej låter hälsa
att ordet är här igen;
med det vill han oss frälsa,
så många som ordet älskar,
det klingar runt jorden än.
2. Men djävulen, världens furste,
som lögnens fader är,
hans ondska är den största,
med svek han förbjuder här
att ordet tala och skriva,
han bannar, han bröstar sej,
han låter många fördriva,
förfölja och avliva,
det hjälper dock honom ej.
3. De vill sina tänder skära,
ja, satan och hans parti,
varmed de oss vill förfära
och störa Guds kyrkas frid.
Men håll dej vid Guds ord och hör:
han sörja vill för dej,
han säger: den dej orätt gör,
min ögonsten han därmed rör,
jag lämnar dej inte, nej!
4. Se, Gud det judiska folket
har hjälpt ur Egyptens land,
och i det Röda havet
kung Farao dränkte han.
Ja, Jeriko måste falla
när Guds folk till muren kom
och lät basuner skalla,
och så ska Gud hjälpa alla
som sätter sin tro till honom.
5. Och när de midjaniter
sen gjorde Guds folk stor nöd -
ja, även de amalekiter -
man bad Herren Gud om stöd.
Och Herren så nådigt hjälpte
dem genom Gideon,
när facklor och horn höll fältet,
en hedning den andra välte,
ja, tusentals föll ifrån.
6. Och tänk hur Gud ville värna
den unge David för Saul,
som dräpt honom mer än gärna
vid tillfällen utan tal,
och sedan för sonen sköna,
en hårfager Absalom,
som ville sin fader döda,
så David fick fly med möda,
men sist han tillbaka kom!
7. Se också hur Herren botat
den fromme Hiskia sen,
som kungen Sanherib hotat
med här från Assyrien.
De fräckt sina styrkor ställde
rakt upp mot Jerusalem,
men dem Guds ängel fällde,
han slog dem med pest när det gällde,
hundraåttifemtusen män.
8. Så märk nu i alla tider
hur Gud sina fiender slår,
dem som mot hans folk vill strida,
de alltid till slut förgår.
Han kan dej så väl beskärma,
han vet dina hårstråns tal.
Så låt då djävulen svärma,
dej själv av Guds ord låt värma,
tro ordet, så är du utvald!
