Välkommen att sjunga med i dessa över 3000 psalmer från olika tider och länder! Observera att det ofta nyöversatta eller bearbetade materialet inte utan vidare är fritt för publicering i andra forum. Men en del är upphovsrättsbefriat eller publicerat med tillstånd av rättsinnehavarna. Jag hoppas att "inbäddning" av Youtube-klipp på denna psalmblogg räknas som okej, och vill gärna tacka sångare och musikanter av olika slag för deras bidrag till att hålla psalmskatten levande. Deo Gloria!
2. När ur världen jag ska fara, kalla då mej hem till slut. Underbart om jag kan svara: jag har lyckligt kämpat ut, tron jag fått har jag bevarat och fullbordat så mitt lopp, segerns krans du åt mej sparat till den dag jag ska stå opp!
1. Tack för ditt ord, o Herre Jesus kär! På nödens jord är dödens skugga stor: livets sanna ljus du är! Tack att du kom, med din röst gav oss tröst och hälsar än med frid de dina denna tid! Hjälp oss då att vi den må med din Ande äga så att vi glada hem kan gå! 2. Vår tid är kort och vägen smal, ja, trång. Snart rycks vi bort, vi konstaterar torrt: nu kan bli vår sista gång. Stryk ut vår skuld, läk vart sår, Fader vår, ja, genom Kristi blod ge oss en ände god. Frälsta från all synd och skam låt oss nå till hoppets hamn, komma hem i Jesu namn!
1. Lov, pris och ära vare dej, o Gud, att från det höga du alltid vakar över mej med nådigt fadersöga. 2. Ge mej din Ande, så jag må till gagn för mej och andra med trohet dina vägar gå och i din fruktan vandra. 3. Ge nåd och lycka, ro och frid åt överhet och rike. Från våra bygder hungerstid och pest och tvedräkt vike. 4. Släkt, vänner, verksamhet, förråd vill jag dej anbefalla. Slut ock min ovän i din nåd, du gode Far för alla. 5. Må i mitt kall och i mitt bo jag nöjd och tålig vara, din sanning och ditt löfte tro och fåfäng omsorg spara. 6. Ett saligt avsked mej förlän', o Gud, från denna världen, när jag en gång ska fara hän den dyra, sista färden. 7. Min bön du också denna gång må till din tron upptaga, låt dej mitt hjärtas suck och sång i Jesu namn behaga.
1. Tusen, tusen stjärnor glimmar på den mörkblå himlens grund. Det är dagens sista timmar, det är bönens tysta stund. Herre, låt mej än förnimma kraften av ditt fridsförbund! 2. Dyrbar har din godhet varit även denna dag mot mej! Må den nåd som jag erfarit mana mej att prisa dej, dej som jämt densamme varit, hur än allt förändrar sej! 3. Kom, min konung, och regera i mitt hjärta så att jag inte inkrökt lever mera, blott mej själv till välbehag, men om möjligt samlar flera som lovsjunger dej en dag! 4. Säg mej att du än förlåter all min synd och kärleksbrist, och när jag av missmod gråter, trösta mej, o Jesus Krist, till dess du mej flytta låter hem till himmelen till sist!
1. Nu är försoningsdagen kommen för världen all, Kristus fullbordat lagen, satan har bragts på fall. Tallösa skaror ilar hem till sin arvedel, nu har de funnit vila, läkdom för sargad själ. Dej, o Guds Lamm, ske ära, att du vårt offer blev och med den stungna handen skuldbrevet sönderrev, och utav oss ett evigt rike av präster gjort. Bland alla namn på jorden endast ditt namn är stort.
2. Nu har ock nådastolen funnit sitt offerblod och utan nedgång solen lyser för ond och god. Bröstsköldens ädelstenar är nu Guds kärleks tolk. Blodet till ett förenar nya förbundets folk. Dej, o Guds Lamm, ske ära...
3. Kom, du som hjälplös driver fram på det vida hav. Golgata kulle giver vad intet annat gav: vila för trötta tankar, läkdom för öppna sår, fäste för själens ankar, kärlek som allt förmår! Dej, o Guds Lamm, ske ära...
1. Gud som allting skapade sig till lov och pris, skapade man och kvinna och satte i paradis, bjöd dem leva samman som ett kött och blod, ha sin Gud för ögonen och leva i kärlek god. Halleluja! Halleluja! Halleluja! 2. Gud som såg att det ej var gott att mannen var allen, han gjorde honom strax en hjälp utav hans sidoben, gav dem sin välsignelse med dessa orden: väx nu till och föröka eder och uppfyll så jorden! Halleluja! Halleluja! Halleluja! 3. Ty skall mannen övergiva fader och moder, och när sin hustru bliva, som Gud honom tillfogar, både i nöd och gamman efter Guds vilja. Det Gud fogar samman må ingen här åtskilja. Halleluja! Halleluja! Halleluja! 4. Bedjom nu så innerlig för detta hjonepar, att Gud är deras beskärmare både nätter och dar, så att de må undfly djävulens falska list, och få en evig glädje med Herren Jesus Krist! Halleluja! Halleluja! Halleluja!
1. Man och kvinna, Gud till pris, danats skönt och rikt. Gud har ock i paradis själv dem sammanvigt. Med den store Guden var allt himlens hov, Gud tillredde bruden när brudgummen sov. Herren vare lov! Herren vare lov! Herren vare lov!
2. Stora bröllop finns ett par, ett där Gud var präst och det andra där han var själv en synlig gäst. Nytt han allt kan dana, här finns stort bevis: äktenskap i Kana blir nytt paradis! Herren vare pris! Herren vare pris! Herren vare pris!
3. Paradis det heta skall där vår Herre är, äktenskapets höga kall Gud bekräftar här. Hör du som förnedrar det med hån och lack: när Gud ståndet hedrar ler det åt ditt snack. Herren vare tack! Herren vare tack! Herren vare tack!
4. Ni som ingår hjonelag så som det bör ske, och er på er hedersdag hedrade vill se, den som danat bruden först av alla bjud! När han här blev bjuden, höjdes man och brud. Lovad vare Gud! Lovad vare Gud! Lovad vare Gud!
5. Frukta ej för brist och nöd. Om han gästar här skall du finna överflöd fast du fattig är. Spön skall bära mandlar, skyn skall regna mann´, vann till vin förvandlar Gud som konsten kan. Lovad vare han! Lovad vare han! Lovad vare han!
6. Om sin stund låt Gud få rå, under väntans tid vad han säger, gör just så, bida, bed och lid. Han vill allt uträtta, sörj din sorg ihjäl. Slutet blir dock detta: Gud har allt gjort väl! Lova Gud, min själ! Lova Gud, min själ! Lova Gud, min själ!
7. Den som allt av intet gjort kan ock starkt av svagt och av litet göra stort och av krokigt rakt. Gud som ser och känner vårt behov och brist, skall för sina vänner spara bäst till sist. Gud ske lov så visst! Gud ske lov så visst! Gud ske lov så visst!
8. Då blir ock Guds härlighet på oss uppenbar, att han kan och vill och vet vad han lovat har. I hans rätta timma ser vi klara fjät och en härlig strimma av Guds majestät. Gud ske lov för det! Gud ske lov för det! Gud ske lov för det!
9. Tacksamhet oss Herren lär, som så väl ger akt på att mänskosläktet här hålles än vid makt. Må nu gamla, unga, kvinnor liksom män, var och en få sjunga om sin äkta vän: Gud ske lov för den! Gud ske lov för den! Gud ske lov för den!
10. Den för slikt ej tacka kan, kvinna eller karl, tacke då att hon och han kom av mor och far! Sök du först Guds rike och vår Herre bed giva dig din like eller dock sin fred. Ära Gud därmed! Ära Gud därmed! Ära Gud därmed!
11. Allt vad jämnt och udda är, par och inte par, allt vad nånsin maka här har och inte har: Älska den tillbaka som har makar kär och dock utan maka, utan like är! Lova honom här! Lova honom här! Lova honom här! 12. Ja, vår Gud, dig tacke folk, folken tacke dig, deras tunga, hjärtats tolk, ständigt röre sig, love dig med gamman för vad du befallt, mänskors barn tillsamman tusen-, tusenfalt prise dig för allt, prise dig för allt, prise dig för allt!
1. Så är fullkomnat, Jesus kär, vad om din död förkunnat är. Vad Guds profeter förutspått, det har nu i fullbordan gått. 2. Du lydig var din Fader huld till korsets död för mänskors skuld. För mänskors skuld ditt blod utrann, som all vår synd utplåna kan. 3. Nu döden dina ögon sövt, din mun är tyst, ditt öra dövt, men i din död oss liv du ger, ej kan oss döden skada mer. 4. Oss graven synes mörk och kall, men det vårt hopp ej störa skall: när du i graven har lagts ner, dess mörker vi ej fruktar mer. 5. Tack vare dej, o Jesus kär, som för oss pint och dödad är! Tack dej som gravens mörka port har ljus med din begravning gjort! 6. Ja, vila, Jesus, bli och bo nu i mitt bröst med ostörd ro. Har du i mej din vilostad, så far jag sist i graven glad. 7. Du som besegrat gravens makt, du om min grav har vård och vakt, och medan stoftet vilar sej har själen fröjd och frid i dej. 8. Du som ur graven fick uppstå, låt oss med lust ur graven gå och följa dej med salig fröjd till evig ro i himlens höjd.
1. De händer som så varma gav bot i sjukas nöd, som gav så många arma så rikligt fisk och bröd, som evigt kärleksfulla välsignar våra små, o Jesus, att de skulle på korset såras så! 2. Förbjuden frukt jag räckte min hand trots Guds beslut, du dina händer sträckte längs korsets bjälke ut! Min hand, av ont berikad, i högmod slog sej loss, din blev vid korset spikad, när du blev såld av oss. 3. Den frälsning Gud mej sänder är köpt med dina sår. I bägge dina händer mitt namn nu tecknat står. De stjärnor sammanbinder och håller världen all, från dem min frälsning rinner i röda droppars fall. 4. I detta kärleksunder min själ nu skådar in, de såren alla stunder är läkedomen min. Nu spikarna är bytta mot spiran i din hand, från korset fick du flytta till livets ljusa land.
1. Jesus till Getsemane har gått från Jerusalem liksom förut. Han och lärjungarna förr har fått där i örtagården vila ut.
2. Jesus ingen vila här skall få. Ångestfull till Fadern han nu ber: "Om du vill - låt kalken från mig gå, men låt blott din vilja, Fader, ske."
3. Petrus, Jakob och Johannes är tyngda utav sömn i denna natt. De kan ej med Jesus vaka här i hans sista, ångestfyllda natt.
4. Ivrigt, böjd till jorden Jesus ber, plågad så att svetten blir som blod, droppar som till marken faller ner. Lärjungarna sov i sorgset mod.
5. "Ja, ni sover, stig nu upp och bed, att ni ej för prövning utsätts här", säger Jesus. "Låt oss gå, ty se, den som skall förråda mig är här."
6. Nu med vakter kommer Judas hit och förråder Jesus med en kyss. Alla som med Jesus kommit dit flyr, trots vad de sagt så säkra nyss.
7. Till översteprästerna man för Jesus för förhör och hårda slag. Petrus, som förnekat, tuppen hör. Natten övergår i Långfredag.
8. Hos Pilatus Jesus plågas svårt. Oskyldig till döden dömes han, av soldater gisslas mycket hårt. Huvudet med törnen kröner man.
9. På en sargad rygg han korset bär. Korsfäst blir den ende som var god. O min själ, för dig han gjuter här oskyldig som offerlamm sitt blod.
10. Jesus på ett kors för alla dör, som för synden döden värda är. Dödens makt han helt om intet gör. Genom Jesu död jag friköpt är.
11. Jesus, du för mig i döden gick. Du till himlen porten öppnat har. Tack att på ditt kors en väg jag fick genom tro till liv - min synd du bar.
12. Jesus, var mitt allt och hjälp mig här alltid minnas vad du gjort för mig. Jesus, led mig, säg mig: min du är. Sist till himmelen mig för - till dig.
1. Gode Gud, som lät mej hinna fram till denna glada dag, må för dej mitt offer brinna, se det an med välbehag. Min familj, mitt hela hem du åt mej och mej åt dem mild bevarat - dej ske ära, lovsång må vi till dej bära. 2. Glad och tacksam vill jag vörda dina faderliga råd. Rika prov har jag fått skörda, Herre, av din stora nåd. Ny den är när dagen gryr, och sej lik när dagen flyr. Den så vitt som himlen räcker och från släkt till släkt sej sträcker. 3. Låt den fröjd du skänkt de mina gå till dej, dess ursprung, opp. Låt dem, Fader, vara dina under hela livets lopp. Och när du vill kalla mej hem, du gode Gud, till dej, låt oss då den trösten njuta att ej du ska dem förskjuta. 4. Fader, jag i dina händer överlämnar dem och mej. Du som allt till godo vänder, led oss alla hem till dej. Du oss gett så mycket gott; vi vill nöjda med vår lott synden fly, det goda göra, frukta dej och dej tillhöra. 5. Om vi länge här får vandra, det står, Herre, i din hand; för oss tiden från varandra, sliter döden ömma band, du förbarmar dej helt visst över dina verk och sist oss församlar i ditt rike, o du Fader utan like!
LOVSÅNG UPPÅ SIN FÖDELSEDAG 1. Min födelsedag förtjänar, att jag ett tacksamhetsljud till himmelen sänder, att prisa min Gud, som skapat mej väl, att jag av hans händer fått lemmar och själ. 2. Av Skaparen byggd i moderlivs skygd jag omsluten låg, med öron som hörde, fast intet jag såg. Min boning var trång, jag stundom mig rörde, att slippa mitt tvång. 3. Vid tidens förlopp gick portarna opp, Gud förde mej ut, på trängsel och mörker var lyckligen slut. Då skådade jag folk, byar och kyrkor vid himmelens dag.
4. Och om jag ej mer min födselsdag ser, ske, Gud, som du vill! Jag i mina tankar hör himmelen till. Bered mej i tid att lyfta mitt ankar och fara i frid.
1. Se hur nu Jesus rider mot mördarnas palats! Se hur han sakta skrider mot död och avrättsplats! 2. Ja, fast hans gudomsblickar nu fångenskap och nöd så öppet förutskickar, ja, ser en plågsam död, 3. så vill han ej försvinna, men mot det onda gå, han vet att han ska vinna ja, evig seger få. 4. Hans färdsätt är så ringa: en åsna, ingen häst. Så kan han dock betvinga den ondes styrkor bäst. 5. Här är han som vill lösa var syndabunden träl, som himmelsk tröst vill ösa i skrämd och jagad själ. 6. Här, dotter Sion, är han! Din Konung närmar sej! Ej kungakrona bär han, men törne snart för dej! 7. Här är han som vill gjuta för dej sitt hjärteblod, och aldrig ska den sluta, den rika nådens flod. 8. O Jesus, tänk att kunna som jag så gärna vill dej ära någorlunda, ja, hjälp mej själv därtill!
9. Jag lägger gärna kläder på vägen framför dej, med alla dem mej gläder som här församlat sej. 10. Jag lägger blad från palmer in mot Jerusalem, jag sjunger mina psalmer, o Jesus, hör på dem! 11. Mitt hosianna klingar i Andens kraft och fröjd, min själ sej till dej svingar, av nådens vindar höjd. 12. Till lycka, ja, till lycka! Du ärans Konung, gå att döden undertrycka och evig lovsång få!
1. Allvetande, ditt öga mej rannsakar, du ser mej om jag sover eller vakar, och ingen längtan eller oro värker, som du ej märker. 2. På alla mina vägar du mej följer, du är här även när mej skuggor höljer. Också det onda som jag gör, dessvärre, ser du, o Herre! 3. Gud, var kan jag mej för din åsyn dölja? Vart ska jag fly, dit inte du kan följa? For jag till himmelen är du där redan, ja, förr och sedan. 4. Och for jag ner i havets djupa grunder då är du lika nära därinunder. Och for jag dit där morgonsol upprinner, du strax mej finner. 5. Och om jag mej till nattens mörker vände, så blev den ljus lik dagen som du tände, ty mörkret inför dej som allting märker är inget mörker. 6. Låt denna tanke tröst och visdom väcka, men mej för synd och själviskhet förskräcka. Mitt hela liv jag vill till dej frambära, dej, Gud, till ära!
FÖR PRÄSTER 1. Du gode Herde, som gav ut ditt liv för fåren, och gav dem läkedom utur de helga såren, du håller ännu vakt omkring din klena hjord med samma gudomsmakt och samma nådens ord.
2. Jag är bland dina får, dock du mej velat kalla till herdesysslan svår, som inte får förfalla, i din dyrköpta hjord. Ack, Herre, säg, hur skall jag tala dina ord och sköta så högt kall?
3. Men då nu detta är ditt stora verk allena, och du, o Herre kär, själv sänt mej att där tjäna, så ge din nåd därtill, med gåvor själv mej krön att tjäna som du vill. O Herre, hör min bön!
4. Hjälp att med kristligt nit jag söka må din ära, din hjord med vaksam flit uppbygga, trösta, lära, ej akta världens pris, ej heller trug och hot, men på ett rättframt vis befordra syndabot.
5. Mej styrk att rätt, o Gud, ditt löftesord utsprida, och skärpa in ditt bud, om än jag måste lida. I ditt försvar mej tag, ty jag ej tala får till vars och ens behag, men vad ditt ord förmår.
6. Då jag förkunna skall ditt ord och dina under, så höre man ditt kall och inga mänskofunder. Den goda säd som är ditt rena, helga ord må rikligt utsås här och falla i god jord.
7. När i ditt ljus jag bör rätt visa andra vägen, mej själv, o Herre, gör till ljusets verk benägen, så jag ej lättjefull, då helgelse jag lär, med synder slår omkull vad av mej uppbyggt är.
8. Giv att jag ej begär gods, yppighet och ära, men glatt förnöjsam är med mitt och mina kära. När jag har dagligt bröd, jag glad dej tacka vill och nöjas till min död med vad du lägger till.
9. Du, Överherde, giv att dina får jag vårdar så de får evigt liv med mej i dina gårdar, så jag på domens dag kan säga inför dej: O Herre, här är jag med dem du givit mej!
1. Du har förordnat, store Gud, ett ämbete på jorden som ska förkunna dina bud och alla löftesorden, så vi som detta hör och lär, i tro vår broder håller kär, i Kristus kristet lever.
2. Dem som arbetar i din säd, som dyrbar är och mycken, med kraft från höjden själv bekläd, så de i alla stycken må vara dina tjänare och trogna skördarbetare, så säden ej fördärvas.
3. Förta, o Gud, den onda sed
som satan hit har drivit,
som är så stygg och är dej led
och skadar oss till livet,
att många löper mot ditt bud
till denna tjänst, o store Gud,
och så sin skuld förökar.
4. Så ge oss, Gud, en sådan nåd
som oss mot himlen riktar,
som håller kvar oss vid ditt råd,
vartill ditt ord förpliktar.
Ja, innerligt vi nu dej ber
att du i nåd och kärlek ger
oss herdar som dej fruktar.
5. Din nåd dem ge, så de i allt dej mer än mänskor lyder och vad du bjudit och befallt med nit och sanning tyder. Det vare ljuvt, det vare tungt, dock skall ditt ord till minsta punkt för hög och låg förkunnas.
6. De på sej själva må ge akt och själva buden hålla. De står ju på sin Herres vakt, så må de aldrig vålla att mänskor blir förargade av deras onda leverne. Allt gott de oss må lära.
7. I högfärd och i yppighet, o Gud, låt dem ej leva, ej efter gods och världslighet och fåfäng ära sträva. Må de besinna, en och var, att du ju dem förordnat har till herdar, ej till herrar.
8. Ja, skicka herdar till din hjord, som den för ulvar vaktar, den spisar med ditt eget ord och på dess bästa aktar. Vi är ju dina egna får, igenom Jesu dyra sår från ulven återlösta. Text: Jesper Svedberg, bearb. A.H.
1. Är jag ej rik av gyllne stycken, ja, har jag inga skatter här, mej himlen givit nåd så mycken och glädje ännu till mej bär. Det är ett gästabud var dag: det äkta ståndet prisar jag. 2. Naturen vill jag glad bejaka, att leva ensam ängsligt är. Den minsta fågel har en maka som den kan hålla hjärtligt kär. Ja, allt som liv och anda har vill prisa det att bilda par. 3. Om sorgemolnen hit än driver, och ingenting jag mer förstår, en gång dem solen sönderriver, när Gud så vill det övergår. Och under tiden än hans nåd för liv och äktenskap vet råd. 4. Solblomma röd av kärleksminne, sig skickar efter solen sin; så också jag med vördsamt sinne ska gå tillhanda vännen min. Gott hjärtelag är ju det band, som håller samman hem och land. 5. Vad lust att le när kärlek driver och den som rår vill tjäna väl, när två blir ett i älskogsiver så innerligt till kropp och själ! En blir den andras högra hand, o himmelsljuva kärleksband!
1. Vår högste herre, Gud, som allt så väl har lagat, han av sitt milda råd i nåder så behagat att allt som jordiskt är, som växlar i en ring, dock till sitt väsen är ett oförändrat ting. 2. Snart vattnet stilla syns, men snart det översvallar skog, åker, äng och mark, ja, sköna hus och hallar; snart sjunker det i jord och i jord sitt lopp, i ådror av och till, som blod i mänskokropp. 3. Snart stiger det i höjd, då plägar man det kalla en dimma, töcken, moln, och snart det plär nedfalla, då kallas det för regn, i kyla is och snö, men vattnet blir som förr när det har smält i tö. 4. En slik förändringslag är jorden undergiven, snart är hon jord och snart till gräs och örter bliven, som sen förtäres opp, vad förr var jord blir då till senor, kött och kropp, Gud har oss skapat så. 5. Men som allt vatten sist till havet åter länder, just så vad jordiskt är till jorden återvänder. Från öster, väster, sör och från vår kalla nord går vi till samma mål: vi lägges ner i jord. 6. Är det ej klagan värt, att vi Guds ädla gåvor, vår ungdoms mod och makt, ja, många sköna håvor ej längre till vår lust och nöje njuta får; ja, bäst vi lever här vi bort från världen går. 7. Regnbågen härlig syns, när den sin himmel målar. Strax har den farit bort, ej mer med färger prålar. Så går det med vår kropp, som är skönt formad mull. Nu står den stark och rak, strax segnar den omkull. 8. I spånor, halm och strå eldslågan lätt kan tändas, men se och märk hur snart den brunnen är och ändas. Så går det med vårt liv, som sej så vackert ter. Nu lyser det så ljust, strax syns det inte mer. 9. Ack, himmel, varför har vårt liv så avsnört blivit, så att naturen ej oss tusen år medgivit, på vilka vi Guds verk på jorden måtte se, allt till den Högstes lov och vår förnöjelse? 10. Men vad, ack, vad vill jag dej, Herre, föreskriva! Vill jag med mitt förnuft in i din rådsal kliva? Förlåt, o store Gud, förlåt mitt överdåd, vi vilse far, men du är allvis i ditt råd. 11. Jag då av all min håg din godhet må betänka, och vid din vissa tröst mitt hela hjärta länka. Om nu en sorgedag min kropp ska föra hän, ska sist en glädjedag mej kroppen ge igen. 12. Så vill jag aldrig mer i sorgen ge mej över, din nåd i liv och död är allt vad jag behöver. Vill du mej kalla hän - välan, jag är tillreds! Vill du ha kvar mej här - välan, jag är tillfreds!
1. Det vida, vilda hav nu synes milt och blitt, men strax av stormen vrett, av fräsand´ fradgan vitt, dess vågor brusar grymt, dess buller skräckligt hörs, en farkost rivs och drivs och snart från leden förs. 2. På världens öppna hav har oss vårt öde satt. Vi vankar av och till, vi ömsar dag med natt. Vind, motvind, lugn och storm till skiftes finner vi, mång´ dödlig farlighet vi blinda svävar i. 3. Mång´ prydlig kust och strand vi skådar här och där, till mången härlig ö vi färdas med begär. Men skada, man ej vet vad örter som där är, mångt sockersött förgift vår sinnesfrid förtär. 4. Står seglet fullt och stint, yvs man av lycka god, var våg då höjer upp vårt arma, stolta mod. Strax lyckan vidrig är har modet sagt god natt, förtvivlan, sorg och harm har så dess rum besatt. 5. Nu seglas lustigt av, nu går för vind och våg, man far så lyckligt dit man fikar med sin håg. Men snart har stormen växt och annan utsikt skänkt, man ofta driven blir dit aldrig man sej tänkt. 6. Ja, ofta sker, tyvärr, ja, även under fred, att skeppet får en stöt och sakta sjunker ned. Man seglar frejdigt fram, men störtas ned i kvav, man ärnar sig till lands, men får i sjön sin grav. 7. Säll den som foga kan sej visligt efter vind, och när den blåser starkt tar några segel in, sandrevlar, klippor skyr och ser sej varligt för, och kan ha tålamod när mest man vänta bör.
8. Ja, säll den eftergår den rätta segelnål, den sanna stjärnans ljus till det utvalda mål. Fast havets böljor blå anfäktar bord och stam, han efter faran får dock sist en önskad hamn. 9. Du store Gud, som oss och världen skapat har, nu ock vår gode Gud, vår tröst och styrman var. Nu våra hjärtan rör med nådens ljuva vind, så ska vi komma fram och gå i himlen in.
1. Så har då denna dag allt efter Guds behag fram till sin ände nått och natten, sömnens vän, har nu för oss igen i ljusets rum uppstått. 2. Du höga himlamakt, som jordens nedre trakt med dina himlabloss förändrar underlig, själv oföränderlig vik aldrig bort från oss. 3. Snart tillsluts ögonen, en himmelsk änglavän sänd till min hjälp åstad att hålla trogen vård om hem och hus och gård och om min vilostad. 4. Jag kläderna tar av, min synd, o Gud, begrav i Kristi sidosår, så ska min skröplighet bli vänd i härlighet när jag ur jord uppstår. 5. Av hjärtat ska jag sen från alla synder ren och i en härlig skrud lovsjunga dej, som såg hur jag i synden låg och lyfte upp mej, Gud!
1. Ta ingenting undan, när du till din Fader med synden och sorgen och glädjen får gå. Ta ingenting undan! De doldaste gömslen, dem skådar hans ögon igenom ändå. 2. Ta ingenting undan, fast illa du handlat, förtig inte det, när du talar med Gud. Sök ingenting dölja, ej heller förringa, då samvetet dömer din synd mot hans bud. 3. Ta ingenting undan, när ofta du beder: "O Gud, låt din vilja i allt med mej ske!" Låt inte din egen, din själviska vilja förrädiskt då efter ett undantag se. 4. Ta ingenting undan, när Herren dej bjuder: "Bär villigt det kors jag bestämt åt dej här!" O, må det ej hemligt inom dej då heta: "Ja, Herre - men inte, nej inte det här!" 5. Ta ingenting undan. Säg inte: "Jag kan ej". Säg hellre i ödmjukhet: "Herre, jag vill, jag vill, men ge kraft åt den villiga anden och säg ditt allsmäktiga Amen därtill!" 6. Ta ingenting undan! Din himmelske Fader tar ingenting undan av glädjen hos sej, den dag då de eviga portarna vida på Herrens befallning ska öppnas för dej!
1. Mor Maria satt och sjöng, hon Guds ord i hjärtat gömt, hon bar Jesus på sitt knä. Gud bevare folk och fä! 2. Gud bevare stad och land! Gud bevare kvinna, man! Gud bevare stora, små! Jesus vare här också!
1. I Jesu namn där är min frälsning, i Faderns råd min sällhets grund; i Jesu blod den lösepenning, varmed Guds nåds- och fridsförbund för mej beseglats av Guds Lamm i blodig död på korsets stam. 2. Gud vittnar själv, att han oss givit ett evigt liv uti sin Son. Den som har Sonen, den har livet och allt som satan drog oss från. Vad finns då mer som man begär för att bli salig redan här? 3. I Jesu död där har vi seger och i hans seger har vi mod. Varenda syndare nu äger förlossning genom Jesu blod. Och när vår Jesus ställt det så, finns inget skäl att bunden gå. 4. Inför Guds tron han mej försvarar mot djävul, synd och dom och död, mej som sin ögonsten bevarar, mej tröstar, hjälper i all nöd. Kom då vad komma vill och kan! Min trygghet och min frid är han. 5. Ja, han är själv mitt liv, min lycka, min rikedom i överflöd, som ingen tjuv från mej kan rycka, ej värld och djävul, nöd och död. Jag vilar trygg i Herdens famn, han bär mej hela vägen fram. 6. Visst stör min otro ofta sången och suckar bryter fram ibland, men snart ska denne sionsfången få lämna främlingskapets land, och sen ska sången bättre bli i evig, salig harmoni. 7. Gud, låt mej inte bli tillbaka, i synden åter somna in! Din nåd må lära mej försaka allt ont begär, så att jag din förblir i tid och evighet! Ja, amen, amen, ske nu det!
"Se, så kär han hade honom!" (Joh. 11:36) 1. Å, se så kär han hade sin hädangångne vän! Han grät av sorg vid graven och skänkte liv igen. 2. Å, se så kär han hade en värld försänkt i nöd. Han till dess frälsning offrat sej själv i kval och död. 3. Å, se så kär han hade envar, ja, mej också. Han mej till livet väckte, till Fadern fick jag gå. 4. Å, se så kär han hade dej också. Säg, min vän, har kärleken fått dra dej från syndens vägar än?
1. Tack, Jesus, du min vän så kär, att du hos mej vill bo, att skyddad av din änglahär jag sovit gott i ro! 2. Var hos mej också denna dag och led mej i ditt råd. Mitt hjärta ännu till dej drag med kraften av din nåd! 3. Ja, lär mej, lär mej framför allt att älska dej, min Gud! Ge kärlek till det du befallt, ge lust till dina bud. 4. Förlåt mej all min synd och skuld och stärk mej med ditt ord, ja, duka än så kärleksfull för mej ditt rika bord. 5. Ge mej ett hjärta utan list, en ande utan svek, och var mej nära, Jesus Krist, i allvar och i lek. 6. Beskydda och bevara dem som lever här med mej, och gör så ingen i mitt hem går främmande för dej.
1. O Jesus, jag häpnar för kärleken stora, som gjorde att du kom till jorden ned, och ville din härlighets glädje förlora, att jag skulle vinna en evig fred! När du en blick mej gav in i din kärleks hav, synden vek ur min håg, dej blott jag såg. 2. Mot synden bor evigt ett hat i ditt hjärta, du är ifrån syndare skild och ren. Dock sänkte du dej i dess nöd och dess smärta, att upphämta själen, din ädelsten. O vilka styng du fick, när du bland törnen gick, när du i dödens land liv åt mej vann! 3. Men nu har du vunnit och bundit i banden vår bittraste ovän, som stungit dej. Nu har du befriat de suckande landen och upplåtit frihetens dörr för mej. Skulden du sänkt i grav, bojorna du lyft av och i din segerskrud smyckat din brud. 4. Du lever, i döden du gick att oss frälsa, och döden för evigt du dödat har. Du bjuder oss komma och finna vår hälsa i öppnade salighetskällan klar, där från mitt syndasår rening och bot jag får, där jag Guds barn får bli, där jag blir fri. 5. Du lever, med dej ska jag leva och vinna; det gamla förgått, du gör världen ny. Låt mörkrets onyttiga verk då försvinna, låt köttets begär för din Ande fly! Du vare mitt begär, du vare ständigt här tills jag dej, Frälsare, evigt får se!
1. Kom, trofaste förbarmare som herde bland de dina och led oss arma syndare till frukten av din pina, till Sions berg och Sarons bet, där i en salig enighet var trogen själ har trevnad. 2. O kärlekshav, utgjut din flod ut över allas hjärtan! Låt kraften av ditt helga blod fördriva otrossmärtan! Du hela världens nådastol, förvandla med din ljuva sol vår köld till evig värme!
1. Nu är jag glad och hjärtligt nöjd, sen jag den saken sett, hur jorden nu med himlens höjd i Jesu blod är ett. Jag såg Guds fria nådaval, som löste mej ur syndens kval och jag är hjärtligt nöjd. 2. Jag vördar evighetens råd, som vördnad all är värt, i kraft varav Gud har av nåd vårt fallna släkte kärt och gjort vår jord till paradis för den som vill. Dej vare pris! Nu är jag hjärtligt nöjd. 3. Du har med blod och evig död gått för min själ i pant. Nu är därav var droppe röd för mej en diamant som över himlens värde går, vari mitt sanna liv består och jag är hjärtligt nöjd. 4. Du är av nåd och sanning full, det dyra Faderns Ord, för dina arma bröders skull med glädjens olja smord. Din helga lydnad gör att jag ej fruktar för Guds helga lag, men är av hjärtat nöjd. 5. Vad gör det då att världen än kan vålla stort alarm? Jag vistas hos min bäste vän och vilar på hans arm. Min evige förbarmare, var evigt hos mej syndare, så är jag hjärtligt nöjd. 6. Du, Jesus, har för mina brott skänkt full förlåtelse. Lär mej att hålla det för gott och ej i otro se på det som du bortkastat har, för genom dej är Gud min Far och jag är hjärtligt nöjd.
