Abela Gullbransson 250 år: Jag vet, o store Gud

1. Jag vet, o store Gud: 

jag mej med ont befryndat,

mot dina goda bud 

jag gräsligt mycket syndat.

Jag kommer än ihåg 

en tid, ack, Gud, en tid,

jag syndade så fräckt, 

och blygdes ej därvid.

2. Och du kan tåla mej, 

du Fader över alla,

och lika mild och god 

till himmelskt bröllop kalla!

O Gud, du glömmer snart

vad skett i främmand´ land,

blott barnet vill gå hem

strax räcker du din hand.

3. Så räck i Jesu namn 

din hand ock till mej arma!

Lyft mej från jorden helt,

gör nit och iver varma

att gripa saken an, 

men ej på världsmanér,

som tror en suck är nog,

fast ingen bättring sker.

4. Men annat måste till 

att genom porten komma,

Gud aldrig nöjer sej 

med Herre-ropen tomma.

Den själen vill ha frälst 

och kronan vill ha på,

den måste genom eld 

och hårda strider gå.

5. Inom ett köttsligt bröst -

kan synden där utbrännas?

Kan Andens stora verk 

gå för sej och ej kännas?

Nej! Lit på att hon känns,

Guds vredes hårda kvarn,

som en lekamlig mor 

har känt hon fött sitt barn.

6. Vad själen fordomdags

av alla krafter ratat,

motvilligt umgicks med

och av sitt hjärta hatat,

det måste nu bli kärt, 

jag menar Herrens bud,

och vad som förr var sött,

det måste smaka surt.

7. Jag frågar: Adam, säg!

går du väl på den kroken

förutan kamp och strid,

förutan hand till plogen

Kan av din tigerart 

bli oförmärkt ett lamm,

och månn´ du utan töm 

väl nånsin styras kan?

8. När vann man dej med fog? 

när smekte man dej goder?

När blev du gamle mätt 

av lustans träck och foder?

Nej! du blir aldrig vis, 

du måste på ett kors,

och det sker ej med lek, 

när kött och ande slåss.

9. Den sådant aldrig känt

och aldrig har erfarit,

i nådaståndet än, 

nu tro mej, aldrig varit.

Den aldrig en minut 

i Andens skola lärt,

som ej i fältslag drog 

mot satan, kött och värld.

10. Men åter du som vet

vad det kan innebära,

se, detta vittnar starkt 

att du är himlen nära.

Ty ande, kött, märk väl, 

den utav dessa tu

som segrar inom dej, 

dens tjänare är du!

11. Så pröva saken väl, 

för när du länge fäktat

och står vid livets gräns 

du kanske helt försmäktat.

En kristen vara bör 

så säker i sitt hopp,

att om han dog idag 

ska himlen låsas opp.

12. Om du ej hunnit hit, 

så sträva hit att hinna!

Du frågar, kära själ: 

var denna styrka finna?

Sök den hos Frälsaren, 

där blir du stark och hel.

Om döden kommer sen,

slår hoppet aldrig fel.

13. Så vaka då och be, 

ja, kämpa väl i striden,

och vet, vår prövotid 

är snart tillända liden.

Var tålig, kära själ! 

snart du ju hemma är,

snart bjuder du farväl! 

Eja, snart är vi där!

Abela Gullbransson 250 år: I all den nöd jag möter

1. I all den nöd jag möter

är Jesus dock sej lik.

När jag mej illa sköter

men ändå hastar dit,

så ligger salvan färdig,

och läkarn står på språng

att hjälpa en ovärdig

var gång, varenda gång.

2. Vad sörjer då mitt hjärta?

Det känner ju sin man.

Han ej i någon smärta

mej övergiva kan.

När skeppet verkar sjunka,

när jag vid ordet leds,

när lärjungen tycks drunkna

är Jesu hand tillreds.

3. Men vilken hand? Besinna,

låt det din styrka bli:

den hand som lät sej binda,

den hand med spikar i,

den hand som till försoning

så obeskrivligt blött,

nu delar ut förskoning,

o vad det smakar sött!

4. Nu Gud ske lov få vara

en fattig syndare,

om blott jag ser min fara

och ser min Frälsare!

Om blott jag har till syfte

i synden ej bli kvar,

då Evangelii löfte,

vartenda ett jag har.

5. Och vi vill likväl gräla

i Hagars skola, vi,

som om vi vore trälar,

fast Sonen gjort oss fri'.

Nej, själ, vill du bli mogen,

så sjung halleluja

och håll din hand vid plogen

men ligg vid Golgata!

6. Då tappas aldrig striden,

då fylls ej otrons garn.

Den saknar aldrig friden

som bara rätt blir barn.

Så fort jag lite granna

från barnaskapet går,

strax börjar verket stanna

och jag rätt illa mår.

7. Förnuft och satan sätter

sej starkt mot barnakonst.

De strider är ej lätta

som går för denna fångst.

Men så när sist jag vunnit,

som efterhand blott sker,

och barnasinnet funnit,

behöver jag ej mer.

8. Ty den har allt, jag menar,

som löst ur otrons garn

sej så med Gud förenar

just som ett litet barn.

För barnet fadersfamnen

står öppen när som helst,

till sist i himlahamnen

förs barnet in som frälst.

Abela Gullbransson 250 år: Kom, Jesus, kom!

1. Kom, Jesus, kom! för dej jag nu nedfaller

med ödmjuk bön och tackar för idag!

Du vet hur ofta jag i synder faller,

till bönen trög och i det goda svag.

2. Min Far, här har du mej, ditt barn nu ropar,

se nådigt ner till mej ifrån din tron!

Jag synder har, men du mej överhopar

med nåd tillräcklig, du som gav din Son.

3. Din Son! min Frälsare, så ska du heta,

min Frälsare! min gode Frälsare.

Ja, himmelen och avgrunden ska veta

att du är min, ja, min Försonare!

4. Halleluja! din vill jag evigt bliva,

ja, bara din i både liv och död!

När värld och synd mej söker från dej driva,

se då till mej, och hjälp i denna nöd!

5. En blick ifrån ditt milda frälsaröga

den genomträngde Petri hela själ,

du är densamme än där i det höga,

du vill så nu som fordom syndarns väl.

6. Ditt blod har runnit lika för oss alla,

du mot din frälsta skara är ej hård,

och när du ser att jag är nära falla,

o visa mej då samma herdevård!

7. Och om i natt de slutar, mina dagar,

om aldrig mer jag världen skåda får,

gör som du vill - jag vill som du behagar,

min värld och himmel finns i dina sår.

Abela Gullbransson 250 år: Åter en ny dag ska börja

1. Åter en ny dag ska börja,

men jag känner mej så svag.

Käre Jesus, du får sörja

för mej hela denna dag.

Jag min själ åt dej nu lämnar,

gör med mej just som du vill,

blott jag dej får höra till!

2. Av din gudomseld upplivas

hjärtat som är stelt och kallt,

låt mej av din Ande drivas,

älska dej utöver allt.
Amen, amen, låt så hända!

Dock gör med mej som du vill,

blott jag dej får höra till.

3. Om idag du skulle dölja

dej och nådens överflöd,

käre Jesus, låt mej följa

dej med bön i denna nöd,

villigt bedja, tåligt lida,

du må göra som du vill,

blott jag dej får höra till.

4. Låt mej denna dag få vandra

med full lust i dina bud,

göra gott och hjälpa andra

blott av kärlek till dej, Gud,

Andens röst helt villigt lyda,

sen gör med mej som du vill,

blott jag dej får höra till.

Kung i törnekrona

EN SUCK FRÅN ALTARET

1. Kung i törnekrona
och blodspurpurn höga,
Jesus, sänk i stoftet
ned till mej ditt öga.
Ty för mej du lidit,
världens synd du bar,
själv en trampad druva
i Guds vredes kar.

2. Själv i örtagården,
lydig Faderns vilja,
föll du ned till jorden
som en bruten lilja,
och du låg i stoftet
i din blodsdaggs bad,
fromt till Gud i himlen
som ett barn du bad.

3. Du till Gud är vägen,
sanningen och livet.
Fridens evangelium
ur din själ är skrivet.
Jesus, sköna livspalm
mitt i öknens brand!
Jesus, du som sitter
på Guds högra hand!

4. Sol, som aldrig nedgår,
dej i nåd förklara!
Ofta på ditt Tabor
låt mej hos dej vara!
Fräls mej när jag kämpar
i Getsemane,
och i dödens skymning
låt ditt ljus mej se!

Anders Nohrborg 300 år: Den rätt på dej, o Jesus, tror

1. Den rätt på dej, o Jesus, tror,
har sällhet outsägligt stor.
Vår ende Medlare du är,
i dej vår Fader har oss kär.

2. Den lösen, som åt Gud du gav,
din ångest, pina, död och grav,
de kommer mej till godo så,
att jag kan trygg för Gud bestå.

3. Ej större nåd mej hända kan
än när av dej, min löftesman,
jag all min skuld så gäldad ser,
att den mej ej fördömer mer.

4. För mej Guds lag du uppfyllt har,
när du till döden lydig var,
och av din fullhet får jag här,
när din i tron jag bliven är.

5. Jag vinner barnaskap och frid
och tillgång till min Fader blid,
och när från denna värld jag går
Guds rikes arv jag vänta får.

6. Men, Herre Jesus, jag är svag:
så stärk mej, led mej dag från dag
och hjälp att jag din stora nåd
ej bruka må till överdåd.

7. Fullborda själv ditt verk i mej
och dra mej närmare till dej
och låt mej sist på änglars vis
dej prisa få i paradis!

Abela Gullbransson 250 år: Ofta har jag gjort ett rön

1. Ofta har jag gjort ett rön:

att du låter dej med bön

övervinna, Starke Man -

det skall än en gång gå an!

2. Du skall låta på dej rå,

jag skall överhanden få.

Jag mej trycker till ditt bröst,

själv du släcker där min törst.

3. Vad är heligt leverne,

vad är djup försakelse,

när det sker med pust och tvång,

ej av kärlek satt i gång?

4. Men i kärlek blir det sött,

kärleken blir aldrig trött,

kärleken har sitt maner:

tala lagom, göra mer.

5. Att i längden hålla ut,

frukta Gud till livets slut,

blir en ren omöjlighet

om man ej av kärlek vet.

6. Faller och står upp gör jag,

blir förtvivlad på en dag

om jag bråkar med det själv

och ej flyr till nådens älv.

7. Du som dit ej ännu går,

följer du hans ljusa spår

skall du finna Jesus lätt

och då har du träffat rätt!

Guds rike är nära

1. Guds rike är nära, ty Herren är här

och söker och kallar oss alla.

Han delar med ingen, vårt gensvar begär,

trots upphovsmans rätt att befalla.

Om bara vi märkte hur nära han är,

så ofattbart nära oss alla!

2. Snabbt dagarna flyktar, snart slår för envar

den stund, ja, långt förr än vi menar,

då allting oss lämnar, blott Herren blir kvar,

som makten och rätten förenar.

Då skingras allt mörker: vi ser då envar,

att riket är Herrens allena.

3. Guds rike är nära, Guds rike är här,

med honom som tjänar och lider,

som ber för oss alla och bördorna bär,

står trofast i stormar och strider. 

Se, allt är fullbordat! Vi är redan här

i riket som står över tiden.

4. Han lever, han kommer i Ande och ord,

och när i ett människosinne

hans budskap blir trott och hans kärlek blir spord,

då viker från djupen därinne

det ruvande mörkret på Skaparens ord:

nu grundas hans rike därinne.

5. Guds rike är här, men så fjärran likväl!

Hör, Herre, hur skapelsen klagar

och suckar och våndas med människans själ

och bidar förlossningens dagar.

Ty ljuset väl kom, men i dunkel likväl

framskrider din skapelses dagar.

6. Ni klentrogna, säg, varför klagar ni så?

Se kring er och lär er omsider

den liknelsens mening och tydning förstå,

som når er var gång när det lider

från vintriga månader, långa och grå,

mot vår och mot ljusare tider.

7. För Gud är årtusen som dagen igår,

med korta och ilande stunder,

och kortaste dag är som tusende år

för dej som ger liv och gör under

i skapelsetider, i själarnas vår,

i Andens besökelsestunder.

8. I tron vi förbidar den vår som en gång -

om fjärran, fördröjd eller nära -

skall skapelsen lösa ur träldomens tvång,

så allt kan förkunna din ära

och blanda med själarnas lovpsalm sin sång 

till dej som för evigt är nära!

Kärlek, barmhärtighet

PÅ MARIE BEBÅDELSEDAG EN ANDAKT

1. Kärlek, barmhärtighet
och himmelsk härlighet
har Gud på denna dag
visat med välbehag,
då all hans söta nåd
mitt i en tid så bråd
en ängel full av frid
tillsagt Maria blid.
Hon ju Guds ende Son,
världarnas hälsa,
ja, Guds offerlamm
skulle föda fram,
han som skulle frälsa
från död och evig skam.

2. Himlen så visat sig.
Jord, må du fröjda dig,
att trots din synd och skuld
Gud är så god och huld.
Bjud nu all synd godnatt,
sjung ditt Magnificat,
så skall en ekofröjd
höras i himlens höjd!
Gud själv med Gabriel
som här utsändes,
ja, den änglakor
som i höjden bor,
för att du omvändes
skall få en glädje stor!

3. Herre, vi fägnar oss
över ditt nådebloss,
att hela världens hus
har fått ett sådant ljus,
som i allt olycksfall
lysa och lisa skall
den som sig hålla vill
i en fast tro därtill.
Tack för den kärlek
som dig till oss dragit!
Halleluja vårt
skall ej nu bli svårt,
nu när du har tagit
det som oss tryckt så hårt! 

Stjärnan till en konungs bädd

Stjärnan till en konungs bädd

gärna visar vägen,

visar Österns visa män

var den är belägen.

//: När på ängen herdar går,

hos dem plötsligt Guds ängel står:

"Gå till Betlehem! 

Gå till Betlehem!"

Markens herdar mot staden skyndar

för att Barnet hylla ://

Vilken nåd att vara barn i huset

1. Vilken nåd att vara barn i huset, 

överförd från mörkret och till ljuset, 

slippa att som många, många andra 

i mörkret vandra - vilken nåd!

2. Har du Sonen, gläds, då har du livet

och ditt namn i livets bok inskrivet.

Prövotiden slutar vad det lider

och bättre tider väntar dej.

3. Tänk, vi är ju ändå återlösta

och från synd och lag och djävul frälsta!

Fienden kan väl förskräcka, jaga,

men aldrig taga oss med våld.

4. Må vi nu i Herrens fruktan vandra,

ej de andra nådebarnen klandra.

Svaga lammen Herden bär i famnen,

ja, in i hamnen för sin skull.

5. Du får vänja dej vid många skiften,

mer än dina känslor gäller Skriften:

har du bara Sonen, har du livet,

så står det skrivet, glöm ej det!

6. Herrens vänner, glöm ej hemligheten: 

Kristus gäller mer än uselheten.

Vad du än här nödgas låta fara,

barn får du vara, Kristi brud.

7. Dej tillräknas allt vad Kristus äger,

hans förtjänst allt annat överväger. 

Kristus inför Gud din gudstjänst sköter -

vad än dej möter, glöm ej det!

Guds ord det klara, rena

1. Guds ord det klara, rena,

som själens hälsa är,

vill ulven oss förmena, 

som avund till oss bär.

När det för oss förklaras,

allt med sin rätta grund,

han ser sej därmed snaras,

bli röjd var dag och stund.

2. Förlorat går ditt välde,

du grymme Antikrist! 

Du föll när du dej ställde 

i kamp mot Jesus Krist.

Ja, slutligen skall Anden

som går ur Kristi mun

förgöra dej - så vann den

i världens sista stund. 

3. Att så skall ske och hända,

det har oss Skriften lärt.

Det rike skall så ända,

som var så fruktansvärt. 

Allt som har skett i lönndom

skall sist bli uppenbart,

Guds ord går aldrig sönder, 

Guds rike kommer snart.

Vi lyfter våra hjärtan

 

Gud Fader vill vi prisa

1. Gud Fader vill vi prisa,

och Jesus Krist, Guds Son, 

med härlig sång och visa,

det är en hög förmån

att honom här få ära

av hela hjärtats grund,

för Skriftens ord och lära,

nu och var tid och stund.

2. I fordom tid Gud talat 

genom profeters mun:

om vi Guds ord ej sparar,  

då kommer sist en stund 

när hunger skall oss plåga,

ej efter bröd och must, 

nej, sist vi efterfrågar

då själens rätta kost. 

3. En ulv, av satan vunnen,

kom bland Guds rätta får,

och blev med makten funnen

att skingra dem vart år,

han kunde aldrig mättas

av deras mjölk och blod

och ej med lagen rättas,

han var dem inte god.

4. Ett vilddjur tog så säte

på Jesu egen plats,

det helt vår Gud förgätit

men haft som föresats

att herdarna fördärva

i varje land och trakt,

det menat sej förvärva

så över fåren makt.

5. Det vållade stor plåga

bland Jesu arma hjord,

att ingen skulle våga

utsprida Herrens ord

på grund av ulven arga

och ulvens svåra hot

att döda eller sarga

dem honom stod emot.

6. I denna vedermöda

förbarmade sej Gud,

så ulv och lejon snöda

ej skulle stifta bud. 

Han har ju sänt sin Ande

i denna mörka tid,

att lysa upp förståndet

och ge oss helig frid. 

7. Vi runt omkring i landet

förstår att så har skett.

Gud löst oss ifrån bandet,

hans nåd har vi nu sett. 

Ja, vi har återfunnit 

Guds ord, en härlig spis, 

som förr liksom försvunnit 

och dolts på världens vis. 

8. Du ädle Jesu Kriste, 

Guds Son från himmelen, 

som rätta hjälpen visste, 

du vill oss visa än 

hur vi skall övervinna

den lede Antikrist,

så att han själv får finna 

sej snärjd med all sin list. 

 

9. Vem är du, arga dåre,

som retar dej därpå?

Du borde fälla tårar

och be att du skall få

dej lära rätta vägen,

som för till evigt liv,

och inte stå så trägen

i hån och fåfängt kiv.

10. Vill du den rätt få veta

så fly all mänsklig dikt. 

Apostlar och profeter

och all den helga Skrift, 

skall säkert ge tillkänna, 

om du dem söka vill, 

vart du till sist skall lända. 

Gud, var oss alla mild.  

Glad som fågeln på sin gren i lunden

1. Glad som fågeln på sin gren i lunden 

är jag nu av inga sorger bunden, 

Jesus är min vän, så Anden säger, 

Guds nåd jag äger alla dar. 

2. Han har frälst min själ ur otrosnatten,

givit sämsta son den bästa skatten. 

Jag är barn i himlafadershuset, 

där nådeljuset lyser klart. 

3. Därför vill jag nu lovsjunga Herren, 

mina synder har han burit fjärran, 

aldrig, aldrig mer de kommer åter, 

fastän det låter så ibland. 

4. Om än dystra moln bortskymmer solen, 

vägen är ej lång till nådastolen, 

lätt som dimman där all nöd försvinner, 

och hjärtat finner frid igen. 

5. Jesus är mej alla dagar nära, 

mej och mina bördor vill han bära. 

Vad han ger mej tar jag utan fruktan,

nåd liksom tuktan, av hans hand.

6. Honom vill jag älska, honom tjäna,

han ska ha mitt hjärta, han allena. 

Jesu bud har blivit mej så kära,

hans ok att bära ljuvligt är.

7. Vid min faders bord i syskonringen

mår jag väl, hur väl, det fattar ingen.

Nådevindens ljuva, milda susning 

med stor förtjusning älskar jag. 

8. Snart är prövotiden här förliden. 

Jesus kommer snart, då slutar striden.

Fröjd som ej på jorden sett sin like

uti Guds rike väntar jag.

 

O du uppståndne Jesus Krist

1. O du uppståndne Jesus Krist,

ge oss din kraft, så Satans list

ej söver oss i synden in

och över oss drar vreden din.

2. Som du ur dödens bojor gått,

så hjälp oss som din nåd har fått

att upp ur syndabanden stå

och med dej in i livet gå.

3. O Jesus, omvänd nu den hop

som lever sänkt i syndens grop

och där din dag vanvördar så

att de till gudstjänst ej vill gå.

4. Ja, hjälp dem dock betänka sej

och finna nåd och frid hos dej

och kunna fira så din dag

till både sitt och ditt behag.

5. Guds Ande god, ditt ord, din röst

lär oss så fatta till vår tröst

att tro och hopp och kärlek ren

må växa till hos var och en,

6. så att vi alla dyrka må

en Gud som vi kan lita på

och når den sabbatsvila stor

där vi hos Gud för evigt bor.

Idag är Herrens sköna dag

1. Idag är Herrens sköna dag,

glöm slit och släp och obehag! 

Låt arbetet en dag få stå,

tillsammans inför Herren gå. 

Vår Gud är helig, mäktig, stor, 

men mitt ibland oss han dock bor. 

Knäfall inför hans majestät

med ödmjuk, sann botfärdighet. 

2. Hans vrede outhärdlig är,

men kärleksfull han lyssnar här 

till fattigas och trängdas röst 

och ger dem vila, nåd och tröst. 

Beröm då Herrens stora makt, 

som världens grundval en gång lagt 

och allting skapat med sitt ord, 

vars godhet dagligdags blir spord. 

3. Och när nu allt i prydnad stod, 

blev mänskan skapad mycket god. 

Guds helga avbild hon då bar 

och med all visdom uppfylld var. 

Besinna då med tacksamhet 

den nåd Gud alltid visa vet!

Han hägnar och försörjer väl, 

tar vård om både kropp och själ. 

4. Du som är kristen, hör och lär 

att Frälsaren uppstånden är

på denna stora Herrens dag - 

så låt oss följa Kristi lag! 

Till Kristus sätt all tro och lit, 

så vi hans dag med hjärtans flit 

begår på sanna kristnas vis:

åt Kristus ges då lov och pris!

 

Du som våra hjärtan vårdar

1. Du som våra hjärtan vårdar 

och av nåd vår bön mottar, 

Gud, en dag i dina gårdar 

bättre är än tusen dar! 

När oss livets oro tär, 

o så skönt ditt tempel är,  

o så ljuvligt att få sjunga 

där trots jordens sorger tunga! 

2. Ja, när tempelsången stiger 

andaktsfull mot himlens höjd, 

oro stillas, avund tiger, 

hjärtat slår av helig fröjd! 

Själen då från jordens grus 

redan ser sin Faders hus, 

himlens tungomål får tala 

och av hoppet sej hugsvala. 

3. O min själ, du glad dej svingar 

upp till Salems berg en gång, 

där kerubers harpor klingar 

bland Guds helgons segersång. 

Låt ditt lov, ditt böneljud, 

gå i förväg hem till Gud, 

fast du ännu följs av sorgen

på din väg mot fadersborgen.

4. Dagar kommer, dagar flyktar,
håll dej vid Guds ord och säg:
det är mina fötters lykta
och det ljus som leder mej.
Ha din lust i detta ord,
som av ålder på vår jord
mänskors tröst och frid beredde
och till himmelen dem ledde.

5. Kristna, medan vi här vandrar,
låt oss på de gångnas vis
fromma bedja med varandra,
glada sjunga Herrens pris.
Barnens och de äldres ljud
stige upp till samme Gud,
att hans godhet så nedkalla
över oss och över alla.

*6. Herre, signe du och råde
och bevare du oss väl.
Gud, ditt ansikte och nåden
lyse alltid för vår själ.
Herre Gud, dej till oss vänd
och din frid oss alla sänd.
O Gud Fadern, Sonen, Anden,
dej ske pris i alla landen!

 

Gör din resa utan fruktan

Solsången del 3

 

En mer tidsenlig melodi (1100-tal) är denna till Veni veni Immanuel. Den kräver vissa rytmiska (eller orytmiska) anpassningar, men fungerar sedan riktigt bra även till min version av Solsången! 

 

1. Du vare lovad,

Herre, vår Herre,

för alla dem som 

av kärlek till dej

villigt och helt 

förlåter varandra,

tåligt sitt kors och

lidande bär.

Saliga de som 

går i din frid, Gud,

du ger dem livets 

krona till sist.

2. Du vare lovad, 

Herre, vår Herre,

för den lekamliga 

Döden, som är 

allas vår syster 

som ingen kan undfly,

ve dem som dör i

dödssynd till slut!

Saliga de som i tro 

möter döden,

dem kan den andra

döden ej nå.

3. Du vare lovad,

Herre, vår Herre,

härligt ditt namn över

hela vår jord!

Lova och prisa, 

välsigna vår Herre,

tacka och tjäna

kungarnas Kung!

Gör det i ödmjukhet,

lär den av honom,

honom som ödmjukt

tjänade oss.

Franciskus:

Jesus, du vår bäste vän

1. Jesus, du vår bäste vän, 

är dej lik i alla öden! 

Så i livet som i döden 

frälsarhjärtat känns igen!

Nu förundrade vi ser dej 

vandra till Jerusalem; 

om de dina överger dej, 

överger du inte dem. 

2. Evigt gode, du som kan 

få din följarskara renad, 

du med dem vill bli förenad, 

dem förena med varann. 

Därför, när din stund var inne, 

du dem till en nattvard bjöd, 

som till tidens slut är minne 

av din kärlek och din död. 

3. Och i brödet du dem bröt

och i kalken du dem räckte

broderskänslan för ditt släkte 

kraften av din Ande göt. 

Och i denna stund av smärta, 

när ditt avsked förestod, 

det du gav dem var ditt hjärta: 

din lekamen och ditt blod. 

4. Ja, i detta vin och bröd, 

Jesus, du dej själv har gjutit, 

dej och oss emellan slutit 

ett förbund i liv och död. 

Större medel kan ej givas 

för att fylld av nåden bli: 

här förenas, införlivas 

jord och himmel, Gud och vi.

Till Jordan i andanom, människa, gå

1. Till Jordan i andanom, människa, gå,

en underlig dopakt att skåda!

Det lyster Guds änglar att ivrigt se på,

så hör vad jag här vill bebåda!

Guds Son har nu fyllt sina trettio år,

så följ honom tätt i hans jordiska spår.

Man skall nu din Frälsare döpa.

Var plats där han framträder högaktas bör,

just han som här döps och som snart för oss dör

var kommen att fria oss köpa.

2. Han nu tjänat ut i föräldrarnas hus,

hans ungdom har nu gått till ända.

Gå nära intill detta världarnas ljus

och se vad som sedan skall hända!

Nyss lyste det klart i sin barndomsbygds natt

och ingen av alla dess strålar är matt,

det skall den som beder få känna.

Nu lyser det ljuset, vår Broder, Gud själv,

vid jordens i djupet mest nersjunkna älv,

så stanna, min själ, nu vid denna!

3. Oss möter vid stranden vår Herre och Gud,

den andre Treenhetspersonen,

i mänskonatur och i människohud,

fast kommen från himmelska tronen.

Invigas till Präst var hans ärende här,

att lova att utstå det hemska besvär

som förestod honom, vår frände.

Här står han beredd att bli döpt som en ann´,

och tre år därefter hans blod för oss rann

att lösa oss ur vårt elände.

4. Förunderligt barn som skall döpas idag,

den enfödde Sonen i skötet!

Och Döparen är ju en mänska som jag,

kom hit och beskåda det mötet!

Johannes förvånas och undanber sej:

Långt hellre behövde jag döpas av dej,

jag är ju så oren i grunden!

Men Frälsaren svarar: Nej, döp mej och vet,

att så skall bli uppfylld all rättfärdighet,

vartill jag frivilligt är bunden!

5. Och därpå så sker denna viktiga akt:

Guds Son tar nu dopet som andra.

Och på denna handlingen ligger stor makt,

här höves ej stoftet att klandra.

Nej, vördnad och ödmjukhet passar sej väl,

att tillbe och tacka, det anstår var själ,

ty Frälsaren döps ej förgäves.

Nu nerdoppas Gud i en österländsk flod,

och framdeles tvår han sin mantel i blod

då släktets förbannelse häves.

6. När akten var slut gick han upp ur sitt bad,

vår Konung, den store Profeten,

liksom han en påskmorgon uppstod så glad

med livet och odödligheten.

Nu skyndar han rörd av Guds Ande härfrån,

till öknen han förs, den Välsignades Son,

av djävulen skall han där prövas.

Ditt dop, Herre Jesus, välsigna på oss,

låt ingen för vilken du döptes förgås,

låt tron nu förökas och övas!

Vid ett sken av nattens stjärna

 

1. Vid ett sken av nattens stjärna,
som så späd i molnet brann,
genom öknen med varann
några vandringsmän sej ärnar
ner till Betlehem idag.
Mörkret hinder dem bereder,
men den eld som nu dem leder
lättar deras andedrag.

2. Ödemarkens skrän och fasa,
öknens tomhet, nöd och brist,
rövarns skymt från minsta kvist,
nattens köld och dagens brasa,
vilda djurens skall och trav,
sorgsna rop av släkt och vänner
fåfängt hindrar vise männen:
stjärnans strålar krafter gav.

3. När ur molnen hon framskjuter,
mera eldas deras fjät,
tills för Frälsarns majestät
all dess klarhet sej utgjuter
över ett eländigt skjul.
Armod tittar ur var springa,
och en åsna låg och ringa
står där bunden, trög och ful.

4. Lutad satt sej ner en kvinna,
bördig ifrån Juda län,
kring vars huvud, bröst och knän
morgonrodnaden ses brinna
mellan gyllne bloss och sken.
I sin famn hon bär Messias,
vid vars blick allt blod befrias,
mörkrets kedjor krossas re´n.

5. Värmda av så präktig låga,
så gudomlig, dyr och klar,
dessa män kan, en och var,
med ny andakt fram sej våga,
och till jorden buga sej.
Här vinns salighet och ära
av att komma barnet nära.
Världens fröjd begär de ej.

6. Sina skänker vill de bjuda
och med sträckta armar ge
myrra, guld och rökelse
åt en nyfödd kung av Juda
som Herodes vånda gör.
Stjärnan nu i högre strålar
med safirens färger prålar
och vid dagens fackla dör.

7. Skåda under sång och böner
detta barn och detta hus!
Här uppstiger livets ljus,
världen här ny framtid röner,
hjärtat värme och beskydd.
Döden syns vid tröskeln dräpen,
mörkrets furste svart och häpen,
skyn av himlahjältar prydd.