Nu slutar snart min vandring och min möda

 

 

AUKTORENS SALIGA FÖRTRÖSTAN OCH SLUTSÅNG

1. Nu slutar snart min vandring och min möda,

ja, Gud ske lov, min jämmer stillar sej!

Nu ser jag bortom dagens morgonröda

hur Gud, min sol, för evigt lyser mej!

Så sällsamt glad min själ till frid jag sänder!

I tankarna jag vistas utom mej.

Jag flyttar bort till salighetens länder,

ja, Gud ske lov, min jämmer stillar sej!

2. Liksom en dröm nu är och snart försvinner,

ett ovisst visst oss ger att hugnas av,

som strömmen bort i moderns sköte rinner

och samlas i det vida, vilda hav,

som skuggan, bäst den syns, har undanfarit

och blott en skymt utav sitt väsen ger,

så är vad jag i denna världen varit

en dröm, en ström, en skugga och ej mer.

3. Nu får ni ro, ni trötta leder, smaka,

för vilka ro i världens öden trytt.

Jag önskar ej min vandring mer tillbaka,

sen jag har hit till svala skuggan flytt.

Snart vilar sej min kropp i kylda sanden

och i sitt rum en ljuvlig svalka får,

snart gläder sej hos Gud den sälla anden,

hur väl det dock med mej på slutet går!

4. Här får jag mej i vällust strömmar bada,

mitt förra kval har glädjen slukat opp.

Mej gläder den som gör de trogna glada,

se, vunnen är min längtan och mitt hopp.

Fullkomlighet och ljus mej vill omgiva,

fast ingen här min stora lycka tror.

Ack, gode Gud, hur skall jag då beskriva

det rum där nådens rika fullhet bor?

5. Som fåglar små som vill sej glada göra,

när solens sken dem lockar ut till ro,

men som så snart sej åskan låter höra

strax söker upp sitt hus, sitt hem och bo,

så söker jag min säkerhet att njuta 

- här kan ju bli, vem vet, en usel tid -

så att, om Gud sin vrede vill utgjuta,

jag vila må och sova sött i frid.