I sanning - ej den själen nånsin vinner

 

1. I sanning - ej den själen nånsin vinner,

som liknöjd, lat vill resa upp till Gud.

Går hon en stund, hon målet dock ej hinner,

nej, aldrig blir hon krönt till Kristi brud!

Nej, kära själ, det ej sej låter göra,

att du i hjärtat frid med Gud kan få,

om du vill både Gud och värld tillhöra.

Blott en ger lön, hur kan du tjäna två?

2. Men Sions barn, för Herrens namns skull fäkta,

och träng djupt in i evangelium!

Var rädd liksom för eld att synd ursäkta,

släck gnistan strax, så vådeld ej får rum!

Men vet du varpå hela saken hänger?

Jo, att du som ett barn mot hjälpen ser

och dej som syndare till korset tränger,

där ingen synd har herravälde mer.

3. Nej, får jag riktigt syn på Jesu smärta, 

hur just för mej han så marterad blev,

får ögat se en skymt in i hans hjärta,

då går det lätt ge synden skiljebrev.

O kärlek, du, du är det som skall giva

okuvlig lust att gå i Jesu spår.

Är du ej med och själv fär verket driva, 

man aldrig fram, men väl tillbaka går.

4. Fullkomlighetens dygd! Min själ, sök denna!

Du frågar, vandrare: var finns den, säg?

Jo, den fullkomlig blir som rätt lär känna

i tron den kärlekens unika väg.

Det många vägar finns som för oss fjärran 

ifrån den Gud som ensam saliggör.

Men vill du komma långt, ja, intill Herran,

så följ hans kärleks väg, ja, tills du dör!