Vad är att tro, vem kan väl det förklara

1. Vad är att tro, vem kan väl det förklara?
Det är att låta Kristus allting vara
och ligga ödmjuk invid korsets fot
och allt av nåd för intet ta emot.

2. Att tro är ej att känna eller skåda,
men att du låter Kristus i dej råda.
Tron lyfter blicken över tidens ve
och vill ej annat än på Jesus se.

3. Tron är en Andens gärning i ditt hjärta,
ej föds den eller växer utan smärta.
En dyrbar gåva är den ifrån Gud,
som verkar kraft att hålla Herrens bud.

4. För tron är budet lust och inte plåga,
ja, tron i hjärtat tänder kärlekslåga,
som värmer själen, så den skyndar glad
med Herrens Jesu ärende åstad.

Jag vet ej någon annan punkt

Jag vet ej någon annan punkt
som så har tron fördjupat,
som den att Gud bar korset tungt
och därinunder stupat.
Det gör mitt hjärta genomböjt,
för evigt och till fullo nöjt,
utfattigt, ja, men saligt.

Hur ska jag kunna veta

1. Hur ska jag kunna veta
att Jesus frälste mej,
att han för mej led döden
och tog min synd på sej?
Ja, fråga inte hjärtat,
för det kan fabla fritt,
men se och läs i Skriften
och få det svart på vitt!

2. I känslovärlden växlar
det hela dagen lång,
från sol till vintermörker,
från bitter gråt till sång.
Men Herrens ord och löfte
är oföränderligt,
och inga känslor bleker
det som står svart på vitt.

3. Min frälsningsgrund är inte
min tro och kärlek, nej,
ej helgelse och böner,
till grund de räcker ej.
Nej, grunden, det är Kristus,
Guds Son, allt hans är mitt,
en annan grund ej håller,
det har jag svart på vitt.

4. När så en gång vi samlas
vid Faderns högra hand,
så vittnar vi för alla
i segersångens land:
vi hade aldrig vunnit
när vi med satan stritt,
om inte blodsförbundet
bekräftats svart på vitt.

Som barn i krubba Jesus låg

1. Som barn i krubba Jesus låg
fast himmelen han äger.
Hans kudde var av hö och strå,
mörkt var det kring hans läger.
Men stjärnan över huset stod
och oxen kysste barnets fot.
Halleluja! Halleluja för Jesus!


2. Vår jul kan nu bli god och glad,
trots synd och sorg och smärta:
ett barn är fött i Davids stad
med tröst för varje hjärta.
Till barnets enkla bädd stig in
och julfrid som Guds barn där finn.
Halleluja! Halleluja för Jesus!

Åter strålar julens stjärna

1. Åter strålar julens stjärna
över mörk och frusen jord,
och som förr nu klingar åter
ängelns fröjdefulla ord:
"Född är Frälsaren och Herren,
Konungen i Davids stad!"
Varje mänska, ung och gammal,
sjung och var av hjärtat glad!

2. "Jag bär bud till er om glädje",
ljuder ängelns hälsning kär.
Hör, min vän, åt dej och alla
denna glädje ämnad är!
Ty för alla folk på jorden
detta bud förkunnas skall:
Jesus kom att världen frälsa,
bota Adams syndafall!

3. Ära vare Gud i höjden,
som i kärlek underbar
ende Sonen, Jesus Kristus,
till vår frälsning givit har!
Född är Frälsaren och Herren,
Konungen i Davids stad,
varje mänska, ung och gammal,
sjung och var av hjärtat glad!

Till Betlehem mitt hjärta

1. Till Betlehem mitt hjärta
i stilla pilgrimsfärd
nu skyndar från den smärta
som bor bland tidens flärd.
Där vill min själ sej gömma,
där har min tro sin skatt.
Jag vill ej Jesus glömma,
sen han fått hjärtat fatt.

2. Men varför kan jag skåda
all världens Herre här,
där lyktan kan förråda
blott armod, nöd, besvär?
Hur kan väl himlens förste
i mörka stallet bo,
av konungar den störste
i krubban söka ro?

3. Jo, genom det du visar
att du är allas vän,
så tiggaren dej prisar
såväl som konungen.
Den ringaste på jorden
du ödmjukt närmar dej
och säger kärleksorden
som tron tillägnar sej.

4. Tillbedjande jag skådar
dej Gud och mänska sann!
Du i ditt ord mej bådar
allt gott du vill och kan.
Så ringa och så mäktig,
så liten och så stor,
från himlen hög och präktig
du kom och bland oss bor.

5. Kom, kom, jag har upplåtit
mitt hjärtas dörr för dej,
du som mej allt förlåtit,
med Gud försonat mej!
Kom, Jesus, för att gästa
här i mitt hjärtas hus
och vårt förbund befästa
i nåd, i tro, i ljus!

Jesu Ande, tala

 

1. Jesu Ande, tala,
väck mej ur min dvala,
sårens predikant!
Liva upp mej arma,
må du dej förbarma,
så jag visst och sant
ser mitt nådaval i blodet,
livets brunn, ja, lär mej tro det!

2. Utan dej, min moder,
känner jag min broder
aldrig här igen.
Utan Jesus får jag
ej hans arv och når jag
aldrig himmelen.
Men nu når jag löfteslandet
genom Jesus och hans Ande!

Så visst Gud lät sej föda

1. Så visst Gud lät sej föda
i mänskokött och blod,
har mänskan i sin möda
i Gud en fader god.

2. Så visst Gud fick en kvinna
till vårdare och mor,
så visst finns nåd att finna
för alla människor.

3. Så visst Gud här på jorden
blev flykting till vårt väl,
så visst är himlen vorden
ett hem för varje själ.

4. Så visst som Gud blev broder
med Adams fallna släkt,
så visst sej nådens floder
till alla mänskor sträckt.

Vår Herres Jesu Kristi Gud

1. Vår Herres Jesu Kristi Gud
och härlighetens Fader,
vi ber dej, hör vårt barnaljud
om trons och nådens grader,
om Andens uppenbarelse,
om visdom, kunskap, helgelse,
om dina goda gåvor.

2. Förståndets öga öppna helt,
ge svaga tron din styrka,
gör hoppet fast men inte stelt,
med kärlek fyll din kyrka.
Vår grund till salighet du lagt,
så ske med oss som du har sagt,
dej vare evig ära!

3. Förbarma dej, o Jesus Krist,
oss alla helt förvandla!
Fyll med din nåd vår stora brist,
lär oss i tro att handla. 
Låt nådelönen, sen vi här
en ringa timme haft besvär,
sist härligt följa. Amen!

Död, jag skulle vilja tala

1. Död, jag skulle vilja tala
några ord med dej en stund,
innan jag i stilla dvala
somnar i min sista blund.
Om jag tron på Jesus har,
tar du mej i gott förvar.

2. Dö blir då att sluta fela,
dö blir då att sist bli fri,
dö blir då att brister hela,
dö blir då att salig bli,
dö blir då ett evigt liv
i ett saligt tidsfördriv.

3. Satan, var är nu ditt välde?
I den grop du för mej grov
du dej själv för evigt fällde,
ligg nu där och skäms, din bov,
under dödens tyranni
evigt fången - jag är fri.

4. Jag har fröjd som är otalig,
Herrens Ande säger: Skriv,
skriv att var och en är salig
och besitter evigt liv
som, där nu allt kött är hö,
får i Herren Jesus dö.

5. Därför vill jag gärna skilja
mej ifrån min mödas vall,
men jag säger "ske Guds vilja"
om när detta hända skall.
Jesu egendom jag är
lika mycket här som där.

Vad gott kan jag väl göra

1. Vad gott kan jag väl göra
om Gud sin hjälp ej ger?
Gud, hur kan du den föra,
som på din nåd ej ser?
Mej led i dina spår
och visa mej och flera
vad med ett stoft, en lera
din stora nåd förmår.

2. Ja, skänk du mej ditt sinne,
min föregångare,
lägg ständigt på mitt minne
hur här du vandrade.
Du ser ju att jag vill,
o ja, jag vill dej följa,
må inget vägen dölja,
giv råd och hjälp därtill!

3. Låt i din sunda lära
mej bli alltmera vis
och alltid själen nära
med denna himlaspis.
Låt det bli mitt beslut
att ädla skatter samla,
som aldrig ska bli gamla
och aldrig ska ta slut.

4. De bud du velat tyda
för oss på denna jord,
hjälp mej dem villigt lyda
i tanke, verk och ord.
Bevara själv mej så,
att jag ditt ömma hjärta
med uppsåt ej må smärta,
med flit ej synd begå.

5. Mej med din kärlek rena
uppamma i din famn.
Behåll mej vid det ena,
så fruktar jag ditt namn.
Låt aldrig mänskobud
mitt hjärta mera fälla,
låt aldrig mer mej ställa
dem jämte dej, o Gud.

[Abela Gullbransson 1775-1822, uppslag och anslag efter G Ållon]

Det står att Gud var död

1. Det står att Gud var död
för alla mänskosjälar,
så döden har ej stöd
att göra oss till trälar.
Tro att Guds ord är sant,
så visst som han är Gud:
han är vår anförvant,
vill klä oss i sin skrud.

2. Det ordet Gud för mej
och Abraham har skrivit
att Herren Jesus sej
åt mej och honom givit,
och så har varje själ
som här på Jesus tror
sin barnarätt så väl
som en i himlens kor.

3. Ty Abraham där är
i tron på Jesu pina,
han sitter inte där
så hög för dygder sina.
Nej, han som jag är stor
i Lammets död och blod,
den det i hjärtat tror
får glatt och muntert mod.

4. Guds evangelium
och Ande det förklarar,
får det i hjärtat rum
och själens genljud svarar
med amen, lov och fröjd,
så är min bättring sann,
båd´ Gud och jag är nöjd
och all min dom försvann.

Allt är åter väl!

  

1. Allt är åter väl!
Ande, kropp och själ
ska idag och evigt vörda
den som upprest vår förstörda
himlaarvedel.
Tack, Immanuel!

2. Efter mycket kval,
plågor utan tal,
som mitt eget hjärta spunnit,
har du sent omsider hunnit
bli mitt ledmotiv,
grunden för mitt liv.

3. Länge nog har jag
skrämd och dömd och svag
burit en odräglig börda,
sått men agnar fått att skörda,
tänkt att göra väl
när jag svält min själ.

4. Men i nådens ord
dukas högtidsbord!
Där har Gud av nåd förklarat
och för världen uppenbarat
liv i överflöd
genom Jesu död.

5. Ty Guds nåds magnet,
hans rättfärdighet,
har så starkt det rätta drivit
att den oss till dödsdom blivit,
men i Jesus blott
giltig gengäld fått.

6. Så besvärligt han
livet åt oss vann,
blev ej heller aktad värdig
till att uppstå som rättfärdig
förrns han inför Gud
uppfyllt lagens bud.

7. Där har tron sin grund
var minut och stund.
Så vill Gud att det ska vara,
detta får vår själ erfara.
Mäta egen tro
skänker aldrig ro.

8. Milde själavän!
Tack, som mej därhän
med så mycken möda dragit
och i nåd min själ mottagit!
Låt mej nu i frid
vila ut därvid!

O visdom, rikedom och makt att oss benåda

Alt. koral:


Alt. koral:



1. O visdom, rikedom och makt att oss benåda,
som Gud i Kristus gjort för världen uppenbar,
då Adam och hans ätt var stadd i evig våda
och borde döden dö, som sagt och stadgat var.
I dödens länder
det stora händer,
att Skaparen beslöt bli mänskors bror och far.
Till följd av mänskans fall
gudomens fullhet all
lekamligen i Kristus skulle bo, och så
kan mänskan livet hon förverkat återfå.

2. Ty Gud i Kristus var till sin och vår försoning,
och gjord till synd för oss han straffas och han dör.
Att reda dödens barn ett rum i livets boning,
betalar han för allt han ej betala bör.
Han lyder lagen,
han lider slagen,
ja, såren den på fårens höge herde gör.
Han våra bördor bär,
Guds nåd alltsammans är,
Gud föds och växer, lider, dör, begravs, uppstår
och så blir himlen, nåden, saligheten vår.

3. Så står som Herren fast vårt nådeval, vår lycka,
ty den är evigt byggd på en fullkomlig grund.
Ni arma mänskobarn, som vill Guds ord förrycka
och kväljer livets dom i en osalig stund:
nog borde jorden
ta Gud på orden,
ju förr dess hellre gå med Herren i förbund?
Vill ännu Israel
bli en egyptisk träl,
ja, eller vandra öknen runt i fyrtio år,
där man för otrons skull på samma ställe står?

4. En sådan tid har jag med många fått erfara,
du torra ökenland, du tunga träldomshus!
En obeskrivlig nåd det måste sägas vara,
att ändå kallas till Guds underbara ljus
och, fast ovärdig,
likväl rättfärdig
anses på grund av Jesu blod! Ett stoft och grus
blir Herrens anförvant,
och han dess liv och pant,
grundvalen till rättfärdighet och helgelse.
Kan tid och evighet nog ära därför ge?

Det är natt i Palestina

1. Det är natt i Palestina,
när han föds i enkelt stall,
Morgonstjärnan som skall skina
över värld i djupt förfall.
Jesus Kristus kommen är,
världens Frälsare är här!

2. Alla löften om Messias
som Gud gett oss i sitt ord,
varje ljuvlig profetia
om att Gud till denna jord
skulle sända Frälsaren,
uppfylls nu i Betlehem.

3. Han har kommit för att lossa
bojorna från fången värld.
Han har kommit för att krossa
ormens huvud. Ej med svärd
skall han seger vinna här.
Kärlek stor hans vapen är.

4. Tidigt flykting får han vandra
lidandets och dödens väg.
Men han uppstår: med varandra
sjung hans lov i jul och säg:
Pris ske världens Frälsare
nu och i all evighet!

Text: Hakon Långström 1988 (42 år), publ. med tillstånd

Lyssna, alla folk och släkter

1. Lyssna, alla folk och släkter,
tungomål och hedningar,
religioner, band och sekter,
hör nu på och redo var:
Herren över himlarna
är nu född till människa!

2. Han som skapat alla himlar,
världar och vad däri är,
vad för allas ögon vimlar,
Gud, vår Gud, är själv nu här:
Ordet har nu blivit kött,
sover i sin krubba sött.

3. Hjärtats barn ur jungfruns sköte,
både Gud och människa,
du med oss i dag stämt möte,
ära, lov, halleluja!
Allt vad mänska är som du
må bli dej till glädje nu!

Nu är glädjen stor

  


1. Nu är glädjen stor!
Född är Gud, vår bror!
Nådens Ande budet sänder,
alla språk i alla länder
sjunge världen kring
om så stora ting!

2. Himlen aldrig vet
större salighet,
och än mindre fallna jorden,
än de nådefulla orden:
Skaparn ville bli
Adams barn som vi!

3. Allt vad nådens ljud
talar om vår Gud,
allt vad Faderns Ande driver
och i hela Skriften skriver
är att vi må se
världens Frälsare.

4. Min Immanuel,
morgon, middag, kväll
utav dej jag nu upplivas,
utan dej jag ej kan trivas.
Ingen mer än du
är min tillflykt nu.

5. Vilken evig tröst
att vid nådens bröst
se dej bland oss andra födas,
gråta, växa, vandra, dödas,
bli till liv, ge tro,
du vårt A och O!

Nu ska ej synden mera

Alt. koral:
<

1. Nu ska ej synden mera
i träldom hålla mej.
Du, Herre, ska regera,
i allt jag tillhör dej.
I dopets bad jag blev
från alla synder tvagen,
av dej till barn upptagen
och satan du fördrev. 

2. Men vill jag mej berömma
av dopet och din död,
så får jag inte glömma
vad dina ord mej bjöd:
att hedra dopets pakt.
Du lät mej pånyttfödas
för att min synd ska dödas
med Andens nåd och makt.

3. Vad glädje kan det ge mej
att, Jesus, du uppstod
om aldrig jag vill se dej
och aldrig göra bot,
om aldrig upp jag står
i barnaskapets lycka
att synden undertrycka
med dej som allt förmår?

4. Gud, hjälp mej att korsfästa
den gamle Adam så
att han ej mer kan mästra
och herraväldet få!
För synden gör mej död,
den som så hårt betungar
och ut i mörkret slungar,
ja, hjälp mej ur all nöd! 

Som den gyllne solen bryter

Alt. koral:



1. Som den gyllne solen bryter
fram ur tung och kolsvart sky,
regn mot ljus och värme byter
så allt mörker måste fly,
så kom Jesus ur sin grav
och ur dödens djupa hav
upp med seger över döden
ja, med påskdagsmorgonglöden!

2. Tack, du store segerherre,
tack, du livets hjälte god,
som ej döden kunde spärra
in i helvetsmörkrets grop!
Tack för att du nu uppstått
och på själva döden rått!
Denna glädje ingen tunga
på långt när kan rätt lovsjunga.

3. Ligger jag i syndens bojor,
ligger jag i fattigdom,
ligger jag i kalla kojor,
ligger jag betryckt och tom,
ligger jag förhånad, trängd
och av världen utestängd,
ska jag i en grav försvinna,
här är ändå hopp att finna!
¨

4. Du till livet mej ska väcka
med din stora segers kraft.
Om än jorden mej ska täcka,
maskar tära kroppens saft,
eld och vatten sluka mej,
dör jag dock i tro på dej.
Jag till liv ska åter vakna,
ingenting ska jag då sakna.


5. Jesus, ge mej nu den nåden
med din helge Ande god
att med dina trogna gå den
väg som färgats av ditt blod,
så att jag ej nånsin mer
i den avgrund faller ner,
varifrån du upp mej ryckte,
då du döden undertryckte.


6. Tack för änglasångens hälsning!
Tack för livets fasta ord!
Tack för dopets bad till frälsning!
Tack för nådens nattvardsbord!
Tack för dödens bittra ve!
Tack för din uppståndelse!
Tack för himmelen du ger mej,
där i evighet jag ser dej!

Guldgrävarsången

1. En gång i fjärran väst
vid Stilla havets kust 
jag fann mej själv en sommardag, 
mitt hjärta slog med lust 
och snart med mod 
på land jag stod. 
Jag tänkte gräva guld, 
bli rik och få betjänt, 
men mina planer gick omkull 
och jag fick ej en cent, 
men aldrig förr 
mej bättre hänt. 
För jag blev frälst, 
ja, härligt frälst, 
och jordens skatter får vem som helst. 
Jag byter ej bort 
den skatt jag fått 
för millioner, 
jag mår så gott. 

2. Jag reste hit och dit, 
att söka guld och glans, 
jag strävade och med all flit 
att vinna ärans krans 
jag ville opp 
till högsta topp. 
Jag tänkte inte på 
att när min famn var full, 
jag måste bort ifrån det gå 
och lämna mitt schatull 
på denna jord, och själv bli mull. 
Men jag blev frälst... 

3. Man slåss om torvorna, 
idag just liksom förr,  
och ser ej stackars Lasarus 
där utanför sin dörr
blott för sin skatt 
- tills det blir natt. 
Då klappar döden på, 
vem kan då hjälpa, vem? 
Den rike mannen måste gå 
från guld och vinning slem. 
Men Lasarus han fick gå hem.
Ty han blev frälst...


4. Att vinna ära här 
det aktar jag ej stort. 
Mitt namn i himlen skrivet är 
och genom himlens port 
en gång jag går 
och kronan får. 
Betyder minus här 
om kassan ej är full. 
Att vara himmelsk miljonär 
är mera värt än gull, 
för banken där går ej omkull.
Och jag blev frälst...

Stilla, stilla, låt din stridssång tystna

Alt. koral:



1. Stilla, stilla, låt din stridssång tystna.
Glöm din oro, glöm din sorg, din strid.
Vila på din åra, lyssna, lyssna,
vilka toner nu i kvällens frid!
Hör, det sjunger i den stilla kvällen,
Skaparns ära sjungs av himlens här.
Tusenstämmigt eko går ur fjällen,
vida havet fram sin lovsång bär.

2. Dröm dej in i arvets rymd där oppe,
rik, oändlig, ljusfull, helig, ren;
oceanen, droppe född ur droppe
är oändlighetens återsken.
Dröm dej dit, där tronens glashav låter
den som övervunnit skåda ned
i Guds väsens djup. O du, som gråter,
torka tåren och din Gud tillbed!

3. Tänk dej dit, där du en gång skall smaka
som en drömmande de sällas ro,
där du slipper att i stridsdräkt vaka,
där du trygg uti Guds stad får bo!
Då, vad här du sett i bilder bara,
breder ut sin prakt för Lammets brud,
där serafer och keruber svarar:
helig, helig, helig är vår Gud!

4. Har du sorg, låt den ej trycka ner dej,
bjuds dej glädje, ta den mot av Gud;
redan här så mycket gott han ger dej,
evig glädje väntar himlens brud.
Sorgen fostrar, fostre den din ande;
glädjen, helgad, är en skänk åt tron.
Bruden redan här sin lovsång blande
med den stora skaran för Guds tron.

5. Herre Jesus, du som, dödad vorden,
med ditt blod oss återlöst åt Gud,
dej lovsjunge himlarna och jorden
för rättfärdighetens skänkta skrud!
O min Gud, låt också mej få tjäna
och få tillbe dej var dag, var stund!
Hjälp mej bli i tro vid detta ena:
Jesus Kristus är all sällhets grund! 

Så länge jag är till

1. Så länge jag är till
min Gud jag lova vill,
så länge vind mig sköljer
och fågeldrill mig följer.

2. I vårens ljuva hägn
av ljus och ljumma regn,
när gräset skirt förkunnar
den glädje Gud oss unnar.

3. Den rika sommarns tid
med livets mogna frid
och tidlöst stora under
av blomst och gröna lunder.

4. Och än vid höstens grav,
likt Jakob vid sin stav,
då stormen sist mig prövat
och allt är mig berövat.

5. Så länge jag är till
Guds nåd jag lova vill,
och när min dag är gången
begynner segersången.

Text: Tore Nilsson (1919-1998), publ. med tillstånd

Ditt tålamod, ditt tålamod

1. Ditt tålamod, ditt tålamod!
Av törnekransens tagg
din tinning sargades, tills blod
flöt där som purpurdagg.

2. Ditt tålamod, ditt tålamod! 
Den långa dag du stred
på korsets svarta segerstod,
när du för världen led.

3. Ditt tålamod, ditt tålamod!
Ett djup så oerhört,
att intet, intet mänskligt lod
dess gräns, dess botten rört.

4. Mitt tålamod, o Gud, förlåt!
Det räckte en minut,
jag svek och följde hopen åt
- men ditt är utan slut.

Text: Tore Nilsson (1919-1998), publ. med tillstånd

Jag ser din rikedom

1. Jag ser din rikedom 
trots törnet i din krona. 
Du kläder markerna i blom 
och vaggar fågelbona. 

2. Du sydde liljans dräkt 
och matar korpens ungar 
och vårdar jordens hela släkt 
av tiggare och kungar. 

3. Åt mej du också skänkt 
allt gott som du har kunnat 
och mer än här jag drömt och tänkt 
i himmelen mig unnat. 

4. Var morgon du mig väckt, 
var kväll hos dig jag slutar 
och när vart jordiskt hopp är släckt 
mot dig jag tryggt mig lutar. 

5. Om än min sång är spröd 
och ofta här försvagas, 
den stiger dock ur natt och död 
tills evigheten dagas.

Text: Tore Nilsson (1919-1998), ngt bearb., publ. med tillstånd

Vi tackar, Herre, för det skimmer

1. Vi tackar, Herre, för det skimmer
som gjuts kring väna ängars blomst.
En sommardag vår själ förnimmer
ditt ljusa rikes återkomst.

2. Vår bygd i sol och sunnan blommar
med vita nätters härlighet,
och fylld av doft och rikedomar
är varje fattig lid och vret. 

3. Var när oss, Herre, dessa stunder
och oss den stora nåden giv
att skåda mer av dina under,
tills du blir livet i vårt liv. 

4. När solen sedan vänder åter
och dagen långsamt kortas av,
en vila du oss finna låter 
i dig, som också hösten gav.

5. Du gav oss, Herre, detta rike,
du gav ett jordiskt paradis!
Din kärlek känner ej sin like,
dig vare ära, lov och pris! 

Text: Tore Nilsson (1919-1998), ngt bearb., publ. med tillstånd

Här har du mig, Herre, den minste du fann

1. Här har du mig, Herre, den minste du fann,
den svagaste kämpen i skaran.
Jag ber om en plats där jag tjäna dig kan,
och följer du räds jag ej faran.

2. Här har du mig, Herre - jag tror dig, Guds Son,
fast lätt jag förtvivlar och syndar.
Men rustar med kraft du mig ovanifrån
till strids för ditt rike jag skyndar.

3. Här har du mig, Herre - du känner mitt jag,
som aldrig vill bli vad du menat.
Men ta mig att tjäna och kämpa idag,
ja, sänd mig, när helt du mig renat!

4. Här har du mig, Herre, ett barn av den jord,
vars ande det timliga binder.
Men möter jag dig och ditt kallande ord
blir världen ej mera ett hinder.

5. Jag själv är ju intet. Men ge mig din glöd,
med tjänandets kärlekseld tänd mig
och låt mig få strida din strid till min död.
Här har du mig, Mästare, sänd mig! 

Text: Tore Nilsson, ngt bearb., publ. med tillstånd