I livets afton när vår kraft är bruten

 

1. I livets afton, när vår kraft är bruten

och årens skuggor växer mer och mer,

hur tryggt att då, av Herrens arm omsluten,

få vandra fram den dag som än han ger!

2. Än nådens ord om Kristi kärlek talar,

om herdens trohet mot sin lilla hjord.

Än faller manna ner från himlens salar

på fattigt, nådehungrigt hjärtas bord.

3. Än flödar från de helga, djupa såren

försoningsmedlet, Jesu Kristi blod,

och än som förr, i de förflutna åren,

det ger åt själen frid och hopp och mod.

Låt, o Herre, Ordet ringa

1. Låt, o Herre, Ordet ringa 

som en väckarklockas ljud 

och ur sömnen nu oss bringa 

till att se och tro dig, Gud. 

Hjälp oss finna och att se 

all den glädje du vill ge, 

mål och mening, kraft att bära, 

allt vad Ordet kan oss lära. 

2. Låt, O Herre, kraften strömma 

in i oss med Kristi ord, 

hindra oss ifrån att drömma 

att vi skuldlöst levt på jord. 

Väck och led vårt samvete 

att vårt eget ansvar se.

Gör oss ärliga och sanna, 

låt i ödmjukhet oss stanna. 

3. Och låt kraften också strömma 

från ditt evangelium. 

Låt försonade oss glömma 

frestelsens mysterium. 

Ge oss tro att kasta av 

samvetskval i Kristi grav, 

och låt Anden uppenbara 

att de där skall kvar få vara. 

4. Då skall kraften, som du skänkte, 

också oss förvandla så 

att vi blir till vad du tänkte, 

när du lät oss livet få. 

Då skall all din kärlek bli 

dräkten, som vi växer i, 

och som sol kan himlen måla 

skall din godhet från oss stråla.

Text och copyright: Christian Braw (publ m tillstånd)

Himlaprinsen Jon Svensson: Jag hoppas på min Gud

1. Jag hoppas på min Gud,

som lärt mej sina bud,

som hjälper mej att strida,

ger tålamod att lida,

för straffdom oss vill skona

och oss med sej försona.

2. Jag längtar efter nåd,

och vet ej bättre råd

än att med Jesus byta,

det kan ej Gud förtryta.

Gud är all godhets källa,

hans kärlek gör oss sälla.

3. O Gud, jag dej begär!

Du själv mej haft så kär!

Må alltid jag betrakta

hur du dej låtit slakta

för oss, för mänskor alla -

dej vill jag jämt åkalla!

4. Mitt kors må vara tungt,

jag bidar ändå lugnt!

Gud ser vad jag behöver

när synden in mej söver.

Han trösten mej väl sänder,

har allt i sina händer.

5. O min korsfäste Gud!

Din röda marterskrud

mej ren från synden tvager,

nu ser jag nådens dager.

Så skänk mej här den friden

som segrar över tiden!

Himlaprinsen Jon Svensson: Här vi går i tårars dal

1. Här vi går i tårars dal

och förgänglig är vår levnad,

men i himlens fröjdesal,

där är idel lust och trevnad,

vi får bära bland Guds vänner

segerns palm i våra händer.

2. Här är ej vårt rätta hem,

ack, så längta efter Herren!

Helga honom liv och lem,

tjäna honom när och fjärran.

Endast Jesus kan oss trösta,

oss som blivit återlösta.

3. Världslig visdom: tomma ljud,

barnsligt joller jag dej kallar!
Sången av en Kristi brud

renare och högre skallar,

segrar över mörkrets makter,

starkare än jordens pakter.

4. Hör då nu, fritänkare,

och ni alla oomvända:

Om ni tror er Frälsare

ska en lycka stor er hända,

ty om ni blir Jesus trogna,

blir ni för Guds himmel mogna.

5. Låt det gå till hjärtats grund:

alla är ni gäldenärer,

saknar tio tusen pund,

såsom Herrens ord ju lär er.

Inget, inget ni betalat,

endast nådens tid förhalat.

6. Nådatiden är för dyr,

nu er skuld ej längre öka,

nej, till korset genast styr,

där ni nåd för rätt må söka,

Gud och ni bli vänner såta,

allting vill han er förlåta.

Himlaprinsen Jon Svensson: Att lova Gud är mera gott

1. Att lova Gud är mera gott

än någon kan beskriva.

Det kan förhindra synd och brott

och ondskan från oss driva,

ja, plågor ifrån folk och land

och värja oss från eld och brand,

från dyrtid och från hunger.

2. Vår Frälsare, han för oss ber,

dess mera bör vi tacka.

Det oss till mycken fromma sker

om världen vill belacka.

Vad hon ej känner, inte vet,

det länder oss till salighet

i himlen och på jorden.

3. Den som har buken till sin Gud,

är inte född av Herren,

men syndar mot Guds lag och bud,

från himlens sällhet fjärran.

Guds barn, de har ett högre mål

än världens lumpna, tomma prål,

ty Gud sej själv dem skänker.

4. Ack, kunde jag var mänska hem

till himmelriket bära,

samt offra mej till liv och lem

för Jesu Kristi ära,

för Jesu heliga person,

så någon kom till rätta tron -

helt visst det lönte mödan.

5. Guds Son, till vilken jag är döpt,

hans namn jag jämt vill ära.

Han ber för mej, han fri mej köpt

och föder med sin lära.

Ack, nådetiden är för kort

att glömma denna sanning bort

och världens gudar tjäna.

6. Hjälp mej, min käre Frälsare, 

att världen glad försaka.

Hjälp mej, min trogne Hjälpare,

allt mer och mer att vaka.

Ja, stanna i mitt hjärta, du,

ty fienden är nära nu

och vill mej ta tillfånga.

7. Jag är en fattig missionär,

men Gud kan rik mej göra;

han har de sina alltid kär

och vill dem helt tillhöra.

Så prisa högt vår själavän,

som varit och är med oss än,

samt hjälper de elända.

8. Är Gud med mej i verk och råd,

så vill jag honom lyda.

När ondskan i sitt överdåd

min sak vill orätt tyda,

jag tackar då min Gud och far,

att han i nåd mej utsett har

att också något lida.

9. Till sist, det tror jag över allt,

min gode Gud och Herre:

de som dej tjänar är som salt,

så världen ej blir värre;

ja, pelare som upprätt står,

när jorden slutligen förgår

och all dess prakt försvinner.

Abela Gullbransson 250 år: Tröst i anfäktning

1. Gud, jag hör, det är för väl,

att du en anfäktad själ

aldrig ser på med förakt,

makalösa kärleks makt!

2. Då när mörkret griper an,

så jag knappast tänka kan,

och du fjärran visar dej,

ha medömkan dock med mej!

3. Fräls mej då, o Jesus kär,

du som vet hur svag jag är,

du som kom med hjälp hit ned,

fast vi hade gjort dej vred.

4. Styrk mej att för Himlens skatt

strida manligt dag och natt,

tro dess mer, när Tron ser ut

som hon hade tagit slut.

5. Hjälp mej, Gud, att nu stå fast,

så ej otrons stygga last

snärjer mej i sina garn,

nej, o Jesus, styrk ditt barn.

6. Syskon, vi på löftets mark

har Försvararen så stark.

Stärk oss, du vår styrka god,

hjälp oss strida med gott mod.

7. Vi går fram och ser oss ej

mer tillbaka, nej, o nej!

Ljuv är här varenda tår,

när man gråtit, fröjd man får.

8. Vi som har hans sötma rönt,

vi som vet vad det är skönt,

vi ska höra honom till,

kosta vad det kosta vill.

9. Vi ska offra själ och kropp,

vi må inte mer ge opp,

vi ska gärna strida här,

ända tills vi kronan bär.

10. Om min nöd är nog så stor,

Gud ske lov! jag likväl tror,

att det undret aldrig sker,

att mej Jesus överger.

11. Han kan visa sej ibland 

liksom borta, men sin hand

räcker han snart ut igen,

ropar: Här är jag, min vän!

12. Jag väl märker mycken brist,

varje stund jag syndar visst.

Ack, min synd är stor och svår,

men din nåd allt övergår.

13. Ja, den är en grundlös sjö,

på densamma vill jag dö.

Väl den själ, som nåd begär,

och om nåden aktsam är!

Abela Gullbransson 250 år: Tro på Jesu egna ord

Alt koralversion:

Alt. tysk koral:


Alt. koral:
 

1. Tro på Jesu egna ord

och i ödmjukhet dem bruka!

Du skall finna: Han är gjord

ej för friska - nej, för sjuka.

Den som sjuk och nödställd är 

håller denne Läkarn kär.

2. Själar syndar grovt däri,

de som nåden fått gjort vakna,

att de Jesus går förbi,

inte vill gå fram så nakna.

Det är Högmodsandens bud,

men så talar aldrig Gud.

3. Ordet visar i full dag:

till vår Jesus kommer stora

syndare av alla slag,

men när var de alltför grova?

Kan du säga mej blott en

som kom fram och ej blev ren?

4. Men du många finna kan,

alltför höga för att tigga,

dem Gud ej kan ta sej an,

de i mörker måste ligga.

Jesus, dörrn till paradis,

honom bed, så är du vis!

5. Ack, att i omvändelsen,

då, när Lagen straff förkunnar,

denne arme syndaren

inte sökte andra brunnar,

utan bara, först som sist,

sökte sej till Jesus Krist!

6. Hör nu på vad väg jag gick -

men gav den mej någon lisa?

Se, mitt hjärta aldrig fick

många dygder nog att visa.

Jag till Jesus hade lit,

men först from, och sen gå dit.

7. Sådan var den väg jag tog,

grymt att så i mörkret famla,

men Guds kärlekshand, den slog

ända tills min byggnad ramla'.

Där stod jag som var så from,

uti båda händer tom!

8. Lagen krävde: ut med allt!

Aldrig lagen med mej nöjdes.

Detta blev mitt högmods fall

och min fattigdom, den röjdes.

Sent omsider föll jag ned

under korset och fick fred.

9. Inget ont så svidande

som den egna bättringsvägen!

Inget tyngre lidande,

du som gått den from och trägen,

säg mej, kära, om du drog

någonsin så plågsam plog!

10. O att detta vore sagt,

sagt till många själars varning,

att de må sej ta i akt

för en väg så svår som farlig.

Många svettas där och sår,

som dock liv ej skörda får.

11. Nej, till korset, syndare!

Allt ditt egna vare fjärran!

Hur vill du som tiggare

köpa himmelen av Herran?

Usla mask, krök först din rygg,

och var ödmjuk, men ej skygg!

11. Vad du är i botten känn,

så du solklart skall förnimma

varför du Försonaren

måste ha var stund och timma!

Säll du som ser faran stor,

men dock mitt i faran tror!

Abela Gullbransson 250 år: Jag vet, o store Gud

1. Jag vet, o store Gud: 

jag mej med ont befryndat,

mot dina goda bud 

jag gräsligt mycket syndat.

Jag kommer än ihåg 

en tid, ack, Gud, en tid,

jag syndade så fräckt, 

och blygdes ej därvid.

2. Och du kan tåla mej, 

du Fader över alla,

och lika mild och god 

till himmelskt bröllop kalla!

O Gud, du glömmer snart

vad skett i främmand´ land,

blott barnet vill gå hem

strax räcker du din hand.

3. Så räck i Jesu namn 

din hand nu till mej arma!

Lyft mej från jorden helt,

gör nit och iver varma

att gripa saken an, 

men ej på världsmanér,

som tror en suck är nog,

fast ingen bättring sker.

4. Men annat måste till 

att genom porten komma,

Gud aldrig nöjer sej 

med Herre-ropen tomma.

Den själen vill ha frälst 

och kronan vill ha på,

den måste genom eld 

och hårda strider gå.

5. Inom ett köttsligt bröst -

kan synden där utbrännas?

Kan Andens stora verk 

gå för sej och ej kännas?

Nej! Lit på att hon känns,

Guds vredes hårda kvarn,

som en lekamlig mor 

har känt hon fött sitt barn.

6. Vad själen fordomdags

av alla krafter ratat,

motvilligt umgicks med

och av sitt hjärta hatat,

det måste nu bli kärt, 

jag menar Herrens bud,

och vad som förr var sött,

det måste smaka surt.

7. Jag frågar: Adam, säg!

går du väl på den kroken

förutan kamp och strid,

förutan hand till plogen

Kan av din tigerart 

bli oförmärkt ett lamm,

och månn´ du utan töm 

väl nånsin styras kan?

8. När vann man dej med fog? 

när smekte man dej goder?

När blev du gamle mätt 

av lustans träck och foder?

Nej! du blir aldrig vis, 

du måste på ett kors,

och det sker ej med lek, 

när kött och ande slåss.

9. Den sådant aldrig känt

och aldrig har erfarit,

i nådaståndet än, 

nu tro mej, aldrig varit.

Den aldrig en minut 

i Andens skola lärt,

som ej i fältslag drog 

mot satan, kött och värld.

10. Men åter du som vet

vad det kan innebära,

se, detta vittnar starkt 

att du är himlen nära.

Ty ande, kött, märk väl, 

den utav dessa tu

som segrar inom dej, 

dens tjänare är du!

11. Så pröva saken väl, 

för när du länge fäktat

och står vid livets gräns 

du kanske helt försmäktat.

En kristen vara bör 

så säker i sitt hopp,

att om han dog idag 

ska himlen låsas opp.

12. Om du ej hunnit hit, 

så sträva hit att hinna!

Du frågar, kära själ: 

var denna styrka finna?

Sök den hos Frälsaren, 

där blir du stark och hel.

Om döden kommer sen,

slår hoppet aldrig fel.

13. Så vaka då och be, 

ja, kämpa väl i striden,

och vet, vår prövotid 

är snart tillända liden.

Var tålig, kära själ! 

snart du ju hemma är,

snart bjuder du farväl! 

Eja, snart är vi där!

Abela Gullbransson 250 år: I all den nöd jag möter

1. I all den nöd jag möter

är Jesus dock sej lik.

När jag mej illa sköter

men ändå hastar dit,

så ligger salvan färdig,

och läkarn står på språng

att hjälpa en ovärdig

var gång, varenda gång.

2. Vad sörjer då mitt hjärta?

Det känner ju sin man.

Han ej i någon smärta

mej övergiva kan.

När skeppet verkar sjunka,

när jag vid ordet leds,

när lärjungen tycks drunkna

är Jesu hand tillreds.

3. Men vilken hand? Besinna,

låt det din styrka bli:

den hand som lät sej binda,

den hand med spikar i,

den hand som till försoning

så obeskrivligt blött,

nu delar ut förskoning,

o vad det smakar sött!

4. Nu Gud ske lov få vara

en fattig syndare,

om blott jag ser min fara

och ser min Frälsare!

Om blott jag har till syfte

i synden ej bli kvar,

då Evangelii löfte,

vartenda ett jag har.

5. Och vi vill likväl gräla

i Hagars skola, vi,

som om vi vore trälar,

fast Sonen gjort oss fri'.

Nej, själ, vill du bli mogen,

så sjung halleluja

och håll din hand vid plogen

men ligg vid Golgata!

6. Då tappas aldrig striden,

då fylls ej otrons garn.

Den saknar aldrig friden

som bara rätt blir barn.

Så fort jag lite granna

från barnaskapet går,

strax börjar verket stanna

och jag rätt illa mår.

7. Förnuft och satan sätter

sej starkt mot barnakonst.

De strider är ej lätta

som går för denna fångst.

Men så när sist jag vunnit,

som efterhand blott sker,

och barnasinnet funnit,

behöver jag ej mer.

8. Ty den har allt, jag menar,

som löst ur otrons garn

sej så med Gud förenar

just som ett litet barn.

För barnet fadersfamnen

står öppen när som helst,

till sist i himlahamnen

förs barnet in som frälst.

Abela Gullbransson 250 år: Kom, Jesus, kom!

1. Kom, Jesus, kom! för dej jag nu nedfaller

med ödmjuk bön och tackar för idag!

Du vet hur ofta jag i synder faller,

till bönen trög och i det goda svag.

2. Min Far, här har du mej, ditt barn nu ropar,

se nådigt ner till mej ifrån din tron!

Jag synder har, men du mej överhopar

med nåd tillräcklig, du som gav din Son.

3. Din Son! min Frälsare, så ska du heta,

min Frälsare! min gode Frälsare.

Ja, himmelen och avgrunden ska veta

att du är min, ja, min Försonare!

4. Halleluja! din vill jag evigt bliva,

ja, bara din i både liv och död!

När värld och synd mej söker från dej driva,

se då till mej, och hjälp i denna nöd!

5. En blick ifrån ditt milda frälsaröga

den genomträngde Petri hela själ,

du är densamme än där i det höga,

du vill så nu som fordom syndarns väl.

6. Ditt blod har runnit lika för oss alla,

du mot din frälsta skara är ej hård,

och när du ser att jag är nära falla,

o visa mej då samma herdevård!

7. Och om i natt de slutar, mina dagar,

om aldrig mer jag världen skåda får,

gör som du vill - jag vill som du behagar,

min värld och himmel finns i dina sår.

Abela Gullbransson 250 år: Åter en ny dag ska börja

1. Åter en ny dag ska börja,

men jag känner mej så svag.

Käre Jesus, du får sörja

för mej hela denna dag.

Jag min själ åt dej nu lämnar,

gör med mej just som du vill,

blott jag dej får höra till!

2. Av din gudomseld upplivas

hjärtat som är stelt och kallt,

låt mej av din Ande drivas,

älska dej utöver allt.
Amen, amen, låt så hända!

Dock gör med mej som du vill,

blott jag dej får höra till.

3. Om idag du skulle dölja

dej och nådens överflöd,

käre Jesus, låt mej följa

dej med bön i denna nöd,

villigt bedja, tåligt lida,

du må göra som du vill,

blott jag dej får höra till.

4. Låt mej denna dag få vandra

med full lust i dina bud,

göra gott och hjälpa andra

blott av kärlek till dej, Gud,

Andens röst helt villigt lyda,

sen gör med mej som du vill,

blott jag dej får höra till.

Kung i törnekrona

EN SUCK FRÅN ALTARET

1. Kung i törnekrona
och blodspurpurn höga,
Jesus, sänk i stoftet
ned till mej ditt öga.
Ty för mej du lidit,
världens synd du bar,
själv en trampad druva
i Guds vredes kar.

2. Själv i örtagården,
lydig Faderns vilja,
föll du ned till jorden
som en bruten lilja,
och du låg i stoftet
i din blodsdaggs bad,
fromt till Gud i himlen
som ett barn du bad.

3. Du till Gud är vägen,
sanningen och livet.
Fridens evangelium
ur din själ är skrivet.
Jesus, sköna livspalm
mitt i öknens brand!
Jesus, du som sitter
på Guds högra hand!

4. Sol, som aldrig nedgår,
dej i nåd förklara!
Ofta på ditt Tabor
låt mej hos dej vara!
Fräls mej när jag kämpar
i Getsemane,
och i dödens skymning
låt ditt ljus mej se!

Anders Nohrborg 300 år: Den rätt på dej, o Jesus, tror

1. Den rätt på dej, o Jesus, tror,
har sällhet outsägligt stor.
Vår ende Medlare du är,
i dej vår Fader har oss kär.

2. Den lösen, som åt Gud du gav,
din ångest, pina, död och grav,
de kommer mej till godo så,
att jag kan trygg för Gud bestå.

3. Ej större nåd mej hända kan
än när av dej, min löftesman,
jag all min skuld så gäldad ser,
att den mej ej fördömer mer.

4. För mej Guds lag du uppfyllt har,
när du till döden lydig var,
och av din fullhet får jag här,
när din i tron jag bliven är.

5. Jag vinner barnaskap och frid
och tillgång till min Fader blid,
och när från denna värld jag går
Guds rikes arv jag vänta får.

6. Men, Herre Jesus, jag är svag:
så stärk mej, led mej dag från dag
och hjälp att jag din stora nåd
ej bruka må till överdåd.

7. Fullborda själv ditt verk i mej
och dra mej närmare till dej
och låt mej sist på änglars vis
dej prisa få i paradis!