Jesus, kom in

Jesus, kom in,

Jesus, kom in,

kom in i mitt hjärta, Jesus.

Kom in idag,

kom in, bli kvar,

kom in i mitt hjärta, Jesus!

Jag är myntet som blev tappat

1. Jag är myntet som blev tappat, 

som i dunkla vrår försvann.

Ägarinnans hjärta klappat

– som hon sökte tills hon fann! 

Bakom allt, ur smuts och damm, 

glänste silvermyntet fram.

Lampan lyst och sopen sopat, 

hör vad kvinnan sedan ropat: 

2. ”Kom, väninnor, änglar, grannar, 

jag vill bjuda er på fest.

Vardagsstressen liksom stannar, 

delad glädje smakar bäst.

Syndaren omvänder sig!

Därför: Kom och gläds med mig!” 

Städat, upplyst bjuder huset 

alla mänskor in i ljuset.

Text: Hans Lindholm efter Lukasevangeliet 15:8–10

(Publ m tillstånd)

Svenska Kyrkans Mission 150 år: Lever du det nya livet

 

1. Lever du det nya livet
nu i Jesu Kristi tro?
Är ditt namn i himlen skrivet,
skall du i Guds rike bo?
//: O jag frågar dej ännu:
lever du? ://

2. Lever du ännu måhända
syndens meningslösa liv,
tänker ej på livets ände,
blott på världens tidsfördriv?
//: O jag frågar dej ännu:
lever du? ://

3. Men ett liv i synden är ju
blott en död, en säker död.
Utan liv i Kristus är du
nu på väg mot evig nöd.
//: Därför frågar jag dej nu:
lever du? ://

4. Bed att Herren hos dej väcker
Andens nya liv och glöd
och det syndalivet släcker
som för med sej sorg och död.
//: Fråga dej varenda dag:
lever jag? ://

5. Lever jag till Herrens ära,
i hans fruktan, stilla, nöjd?
Är mej Herrens Ande nära?
Är hans ord min högsta fröjd?
//: Herre Jesus, kom och bliv
själv mitt liv ://

6. Bliv mitt liv jämväl i döden
som en gång mej förestår!
Hjälp mej i den sista nöden,
så med dej jag leva får,
//: leva som din kära brud
sist hos Gud :// 

Jag vill hellre ha Jesus än silver och guld

I Adam är vi alla ett

 

Min kung och jag, vi går den smala vägen

Förr var livet fyllt av oro (Han fann mej)

Just som jag är

Här som en hemlös vid din port

Jerikobor, kom låt oss le

Det var en man som hette Nikodemus

Bar du min börda

Frälsare på korsets stam

Jesus, din ljuva förening att smaka

Alt. koral:

1. Jesus, din ljuva förening att smaka
längtar och trängtar mitt hjärta och sinn´.
Dra mej från allt som mej håller tillbaka,
för mej i dej, o min Frälsare, in!
Visa mej tydligt min fåfänga möda,
visa var bottenlös avgrund i mej,
så jag av lagen blir lagd bland de döda,
men efter anden får leva för dej.

2. Styrk du mej kraftigt i själen här inne,
så jag kan märka vad Anden förmår!
Styr du min tunga och styr du mitt sinne,
led mej och stöd mej så svag som jag går!
Det jag har samlat jag gärna må mista,
om du allena i själen vill bo,
då må du ta, du mitt första och sista,
allt som fördärvar min innersta ro.

3. Å, den som verkligen kunde sej lära
dö från sitt eget och offra sej hel,
så att jag kunde dej helhjärtat ära
och inte halvhjärtat ge dej en del!
Jesus, som gav mej ett hörande öra,
räck mej nu också din kraftiga hand,
så jag alltmera min vandring kan göra
just som en kristen, med Anden som pant!

4. Käraste Jesus, du må dej förbarma,
dölj ej ditt ansikte längre för mej!
Ädlaste skatt för de andligen arma,
fyll du mitt uttömda hjärta med dej!
Låt så därinne din kärlek få verka,
ge mej din skrud, men kom själv ända in!
Ge mej en tro som i livet kan märkas,
så jag för evigt kan kalla mej din!

5. Nådige Jesus, så vill jag mej binda
vid dina löften, ditt fasta förbund.
"Kom, den som ber och som söker ska finna!"
Så ljöd ju orden från sanningens mun.
Jag vill med kvinnan från Kanaans länder
ropa i längtan och ej tiga still
förrän på bönen det svaret du sänder:
"Amen, ja, amen, dej ske som du vill!"

Hos dej, o Jesus, sent en natt

1.  Hos dej, o Jesus, sent en natt
en man på dörren bankar, 
han kommer grubblande och matt
av frågor och av tankar. 
Du öppnade när mannen kom, 
och tände sedan ljuset som 
bröt genom både natt och nöd,
ja, dom och död,
som livets morgonsol så röd. 

2.  O tänk, min själ, att sej ha satt
vid denna visdoms källa!
O tänk en nikodemusnatt,
där Jesu ord får gälla!
Det unnas dej som söker Gud,
och du ska gå från mötet ut
i glans av helt gudomligt slag:
från natt till dag
går vägen så till Guds behag.

3. Han säger dej som leva vill
och låta synden dödas:
Din lärdom räcker inte till,
på nytt du måste födas,
ty vad av kött är fött är kött,
ser ej Guds rike, är som dött,
men födelse av Anden än
ger liv igen,
ett evigt liv i Frälsaren.

4. För Jesus är din frälsningsgrund, 
så fäst på korset höga,
att alla som i nödens stund
vid honom fäst sitt öga
hans läkedom och liv nu får
mot ormens bett och banesår,
ja, Jesu sår och blodomlopp
ger liv och hopp
åt syndare i dödlig kropp.

5. Det gör mej fri och stark och glad
att Herren Gud mej givit
till pånyttfödelse ett bad
och satan från mej drivit,
ja, löst mej ur den ondes garn,
i dopet gjort mej till sitt barn.
Gud give nu med Andens makt
i dopets pakt
att stark i tron jag står på vakt! 

Djup av nåd - finns det hos dej

Alt. koral:
     

1. Djup av nåd - finns det hos dej,
Jesus, ännu rum för mej?
Har förlåtelse du kvar
för en syndare som jag?

2. Jag har stått din Ande mot,
trampat buden med min fot,
vandrat vilse långt från dej,
finns det ännu rum för mej?

3. Å, jag är så kall och död,
äger bara synd och nöd.
Törs jag komma fram till dej,
finns det ännu rum för mej?

4. Djup av nåd - finns det hos dej,
Jesus, ännu rum för mej?
Om du ännu har mej kär,
å, så ta mej som jag är!

Jag tänkte jag visste vad kärleken var

 

1. Jag tänkte jag visste vad kärleken var,
jag trodde jag själv var god.
Så stod jag då framför den korsfäste man,
vars kropp blivit strimmig av blod.

2. Jag hörde han bad för den bödelsflock
som vid korset slog honom fast,
då var det som djupt i mitt hjärtas grund
en stenhård fördämning brast.

3. Jag knäböjde stilla vid korsets fot
- så bittra då tårarna flöt -
jag såg mej själv som en syndare stor,
som ofta mot kärleken bröt.

4. Jag såg att han tog det straff jag förtjänt,
fast han aldrig försyndade sej.
Då viskade jag: förbarma dej nu
och be, Herre, också för mej! 

5. Han böjde huvudet mot mej tyst,
denne bleke och korsfäste man,
och sa: Ja, i dag ska du vara helt visst
med mej i de levandes land.

6. De föll med sin frid över hjärtat ner,
hans muns välsignade ord.
Min synd jag såg och min Frälsare fann,
i de levandes land jag bor.

Jag vill ge dej allt

Endast av nåd får vi komma

Du ser mitt hjärta (Så länge jag lever)