Så rörde Anden Sakarias´ tunga

1. Så rörde Anden Sakarias´ tunga! 
Den stumme prästen muntert kunde sjunga 
sin lovsång med en hög och tydlig röst: 
Lov ske dej, Gud, du Israels rätte Herre, 
att du ditt folk från synd som tyngt allt värre 
har återlöst! 

2. Ett frälsningshorn så många här till glädje 
du reste upp i Davids hus och säte 
som du genom profeterna har sagt. 
Du frälsar oss från alla som oss hatar, 
från synd och värld, från helvetet och satan,
trots deras makt. 

3. Din pakt och ed till Abraham med flera 
du håller troget, ja, du gör än mera: 
Du rycker oss ur fiendernas hand 
och vill oss i din kärleks tjänst få städsla, 
en tjänst för hela livet utan rädsla 
och träldomsband. 

 4. Och du, min son, som nyfödd är och liten, 
du ska få bli en Guds profet med tiden, 
bereda väg och plats för Herren här. 
Du för ditt folk hans frälsning ska förkunna, 
så de förstår att deras synder tunga 
förlåtna är. 

5. Lär dem då också, att de ej förtjänar 
sitt barnaskap med dygd, att Gud förlänar 
det av sin mildhet och barmhärtighet. 
Han själv ska komma ner till oss från höjden, 
ja, Jesus, du vars väg Johannes röjde 
har gett oss det, 

6. så du för alla som i mörker tvinar, 
med evigt ljus och klarhet ska få skina 
(det är ditt ord och evangelium) 
och så oss in på fridens vägar styra – 
ja, där din kärlek allt ska genomsyra 
du ger oss rum.

Vid flodens strand ett rop vi hör

1. Vid flodens strand ett rop vi hör
som oss till bot beredda gör.
Om Jesus bär Johannes bud,
bereder vägen, sänd av Gud.

2. Så lyssna alla nu och driv
all synd och ondska ur ert liv!
Låt oss tillsammans bjuda in
Guds Son till oss med friden sin:

3. Vi hälsar dej som Frälsaren,
som vägen, livet, sanningen.
Vi utan nåden som du ger
som gräs om hösten vissnar ner.

4. Räck oss din starka hand, vi ber,
så att vi inte faller mer!
Ja, lys oss med ditt ansikte,
oss ren, gudomlig kärlek ge!

*5. All lovsång tillhör dej, Guds Lamm,
som löser oss från synd och skam,
och Fadern som vårt bästa vet
och Anden, i all evighet.

Han ska gå framför

//: Han ska gå framför,
ja, framför Herren ://
Han ska gå framför,
ja, framför Herren,
han ska gå framför Herren.

1. //: Just med samma kraft
och ande som Elia haft ://
just med samma kraft
och ande som Elia haft
ska han gå framför Herren.
Han ska gå framför...

2. //: för att vända fädernas
hjärtan till barnen ://
för att vända fädernas
hjärtan till barnen,
ska han gå framför Herren.
Han ska gå framför...

3. //: för att ohörsamma
ska få ett nytt sinne ://
för att ohörsamma
ska få ett nytt sinne,
ska han gå framför Herren.
Han ska gå framför...

I de andra templens dagar

1. I de andra templens dagar,
efter Serubbabels tid,
återstod ju bara minnet
av det förstas härlighet.

2. Och fast många, många hjärtan
längtade i hemlighet,
inga fler profeter spådde
Mänskosonens ankomst nu.

3. Om än mångas aftonböner
steg som rökoffer i skyn,
aldrig tycktes dock Guds änglar
sänka sej till jorden mer.

4. Därför tänkte även fromma
att Gud tillstängt himlens port,
att hans stränga vredesdomar
nåden otillgänglig gjort.

5. Ännu dock till nådastolen
prästerna gick in och ut,
men en glimt av själva nåden
tycktes de så sällan se.

6. Då till prästen Sakarias
kom Guds ängel Gabriel,
kom och sa att för Messias
skulle nu beredas väg

7. av en son till Sakarias
och hans fru Elisabet,
röst i öknen som Elias,
frälsning skulle ropas ut.

8. Sant var talet, stor var trösten,
stort var prästens tvivel dock.
Himlaglansen, änglarösten
var för honom inte nog.

9. Ej sitt öra och sitt öga
tordes han den gången tro,
men han tordes fresta Herren,
krävde klarare bevis.

10. Därför måste ängeln säga:
Jag kom hit med glädjebud,
och Elisabet ska föda,
men till dess ska du bli stum.

11. Den som ängeln förutspådde
var Johannes Döparen,
Herrens förebud och släkting,
himlens röst i öknens sand.

O Gud, sänd en Johannes hit

1. O Gud, sänd en Johannes hit
med ord av sanning och av dom,
som lär oss lämna all vår lit
på ställning, makt och egendom.

2. Bryt ner de hinder som mot dig
i folkets hjärtan upprests har.
Ja, låt Johannes ord i mig
det högmod bryta, som finns kvar.

3. I våra själar oron tänd,
dra slöjan från all falskhet bort.
En bävan för din vrede sänd,
lär oss att nådens tid är kort.

4. Men som Johannes till Guds Lamm
de sina visar, låt oss se
din kärlek fäst vid korsets stam
och genom den ditt liv oss ge.

Text och copyright: Christian Braw, publicerad med tillstånd.

Välsignad Gud, som har sitt folk förlossat

1. Välsignad Gud, som har sitt folk förlossat,
har oss besökt och våra bojor krossat!
Han salighetens horn upprättat har
i Davids släkt i dag för alla dar.

2. Vad heliga profeter har förkunnat
för länge sedan, har han nu oss unnat.
Han frälsar oss från fiendernas hot
och ifrån dem som hatfullt står oss mot.

3. Han tänker på förbundets rika gåva,
på den barmhärtighet han velat lova.
Han minns den ed som i förgångna dar
vår fader Abraham han svurit har.

4. Oss alla vill han göra fria, rena
att utan fruktan villigt honom tjäna
i helighet, rättfärdighet och frid
inför hans ögon all vår levnads tid.

5. Han sänt Johannes till att väg bereda
och Israel till Herren Kristus leda,
som bär vår skuld, oss renar i sitt blod.
Ja, Gud är nådig, kärleksfull och god.

6. Rättfärdighetens sol skall uppenbaras
och här för oss i dödens natt förklaras.
Så skall den leda oss på fridens stig.
O Gud i himlen, ära vare dig!

En vänlig grönskas rika dräkt

1. En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

2. Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3. Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.

4. Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

5. Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt.
Min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.