som långt mer än världen gäller,
då med ögonen mot skyn
du i andakt tårar fäller
och vill Gud ditt hjärta ge!
Ser du att det börjar dagas
och att ej ditt hopp försvagas
att din Frälsare få se?
2. Ja, jag ser dej, Simeon,
där du lugnt i templet talar.
Hanna står ej långt ifrån,
hon med dej sin själ hugsvalar.
I en kärlek, ren och fast,
med sitt ämne hon sej enar:
o, vad era hjärtan menar
med vartenda ögonkast!
3. Men du, gamle Simeon,
vid din lovsång och din mässa,
mot den kulna griftevrån
böj din silvervita hjässa:
nu kan du i frid få dö!
Snart i evighetens salar
med din Gud på nytt du talar,
skild från denna sorgeö.
4. Varm och ivrig är din röst
när du i en helig dvala
vid de åtti årens höst
profetera vill och tala
om ny glans för Israel!
Hopp och tålamod dej pryder
och ett bröst som hör och lyder
och sagt världen sitt farväl!
5. Fromma Hanna, fröjda dej!
Låt din brutna stämma höras,
dina ögon bada sej,
dina läppar ljuvligt röras
och förkunna Jesu namn.
Jesu kärlek dej upptänder,
och med trons nu stärkta händer
tar du honom i din famn.
6. Vördnadsvärda, sälla par!
Syn och hjärta sej nedböjer
för det mål, dit tron er drar,
för den lust som er förnöjer,
för det barn ni skåda får.
Sist för oss den klockan klämtar
då vi vår förlossning hämtar
och Guds Son till mötes går.
