När sommarn mot hösten sej vänder (Flyttfåglarna)

Se, över allt den räcker

 

1. Se, över allt den räcker,
din allmakt, Herre Gud.
Till liv du blomstren väcker,
de vissnar på ditt bud.
Du fälten skönt bekläder,
så de sin grönska bär.
Du dem till skörd bereder,
när så din vilja är.

2. Så till förvandling skrider
den ljusa sommardag.
Så växlar årets tider
allt efter ditt behag.
Men du i allt som sker oss
är den du alltid var,
den nåd du, Herre, ger oss
ej någon växling har.

3. I alla våra öden
o Herre, hos oss bo,
i livet och i döden 
ge styrka åt vår tro.
Vad än som här oss händer
det slutar väl till sist,
när vi till dej oss vänder
i Sonen, Jesus Krist.

4. Som himlens stjärna blänker
dess klarare ju mer
sej höstens mörker sänker
kring våra bygder ner,
så giv, när sorgen finner
ett hemvist i vårt hus,
att klarare då brinner
för oss, o Gud, ditt ljus.

5. När vi har mognat alla
till skörd för dödens hand,
för att som säden falla
på åkermannens land,
vi ber att du oss bärgar
hem till din glädje då,
där stormar inte härjar,
där friden ska bestå.

Lär mej, du skog, att vissna glad

1. Lär mej, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad.
En bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd ska stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

2. Lär mej, du fåglars glada tåg
att dra iväg med lustfylld håg
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag till ett evigt paradis
når fram från köldens länder.

3. Lär mig, du fjäril, vingad, lätt,
vad Herren också mej berett,
där du dej uppåt svingar.
I går dej puppan inneslöt,
i dag du glad din boja bröt.
Min själ får också vingar.

4. O Jesus Krist, som ur din grav
stod upp med evigt liv och gav
det ut åt världen vida,
ge mej ditt liv, så även jag
kan efter bitter långfredag
min påskdagsmorgon bida.

Av förgängelsen är färgad

Alt. koral:


Alt. koral:


1. Av förgängelsen är färgad
all den fägring sommarn gav.
Åkerns sista skörd är bärgad,
ängens blommor fallit av.
Och när höstens vindar svala
härjar lund som gulnad står,
hör vi Herrens stämma tala
om hur snart vår tid förgår.

2. Strån för lien måste falla,
vi ska också mejas ned.
Hö och strå, det är vi alla,
lång är ingens vandringsled.
Men om också döden skriver
lag för allt som föds på jord,
i all evighet förbliver
oförvissnat Herrens ord.

3. Låt, o Gud, på oss fullbordas
löftet i dess vittnesbörd
om det vetekorn som jordas,
men ska gro till evig skörd.
Ja, när sakta levnadshösten
med sin skymning närmar sej,
värm oss alla då med trösten
om ett liv i ljus hos dej.

Kom inför Herren med tacksamhet, gamla och unga

Alt. koralvariant av Bach:


1. Kom inför Herren med tacksamhet,
gamla och unga,
kom att vår himmelske Fader
av hjärtat lovsjunga!
Vidga dig, bröst,
lyft dig mot himlen, min röst,
jubla Guds ära, min tunga.

2. Härliga gåvor har skänkts oss
ur Skaparens händer:
sommarens ymnighet strödde han
kring våra stränder.
Syndares jord
dukar han liksom ett bord,
manna från himmelen sänder.

3. Gud har gjort under
och rikligt välsignat vår möda.
Växten han givit,
och jorden har burit sin gröda.
Än mera gott,
rikare gåvor jag fått
själen till glädje och föda.

4. Innan jag ropat om nåd är han
redo att svara.
Saligt det är i hans heliga tempel
att vara.
Han med sitt ord
mättar sin hungrande hjord,
leder till källan den klara.

*5. Kom, Guds församling, och gläd dig
att Herren är nära.
Sjung, alla himlar, med jorden
den Eviges ära.
Hjälp oss i dag,
Fader, att dig till behag
heliga tackoffer bära.

Fram skrider året i sin gång

Alt. koral: 


1. Fram skrider året i sin gång,
nu gulnar lund och lid.
Farväl med all din lust och sång,
du korta sommartid.

2. Snart suckar vinterstormens röst:
allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst,
som under allt består.

3. Låt gulna varje blad på kvist,
låt falna varje strå;
Guds rika nåd, det vet jag visst,
den skiftar ej ändå.

4. Jag vet var glädjen har sitt hem,
när jordens prakt förgår.
Ännu som förr från Betlehem
ett livets bud mig når.

5. Jag vet ett träd så friskt och grönt,
när döden råder här:
på Golgata det blommar skönt
och evig frukt det bär.

6. Det liv, som fram ur graven går,
skall aldrig mera dö.
Mig Kristus lovar evig vår,
trots död och vintersnö.