En gång vår jord den hedern haft

Alt. koral:


1. En gång vår jord den hedern haft
att bära Gudasonen,
som prunkar i allsmäktig kraft
på höga himlatronen.
En tid förutan like,
då jorden som förbannad var
i hela trettitre år bar
Gud själv från himlens rike!

2. Det mänskors lott i livet är
att vara vandringsvänner,
ja, främlingar och gäster här,
som Abraham bekänner. 
Men först och främst besinna:
den över allt Välsignade
som färdkarl här sej visade,
det bör vi oss påminna.

3. För att välsigna denna jord,
på vilken vi får vandra,
så färdas han, som är Guds ord,
en pilgrim som vi andra.
Förstummas, jordens makter!
Det obeskrivlig ära är
att själve Gud har vandrat här
i våra låga trakter.

4. Än såg man honom i en stad,
och än i stilla byar.
Han än på öppna fältet bad,
än högt bland berg och skyar.
I båt man honom finner,
han var till sjöss, han var till lands.
Ack, vill du, kära själ, bli hans,
du gränslöst mycket vinner!

5. Man råkade vår store Gud
på gator och på vägar.
Han gick till folk på givet bud,
som andra mänskor plägar.
Han allehanda kranka
i tre år mottog mest var dag,
ja, Jesu hjärtas ömhetsdrag
går över mina tankar!

6. Men när han kunde blivit kvar
och haft sin ro odelat
i skötet hos sin Himlafar,
där intet honom felat,
vad skulle han på jorden?
I himlen mådde han ju väl,
men på vår jord blev han en träl.
Förklara mej de orden!

7. Jo, kära själ, det var för dej
och dina arma bröder!
För oss som här förirrat sej
han vandrar, lider, blöder.
Det ger oss kraft på färden
att tänka på den vandraren,
som banat väg till himmelen
för oss och hela världen.