är Jesus dock sej lik.
När jag mej illa sköter
men ändå hastar dit,
så ligger salvan färdig,
och läkarn står på språng
att hjälpa en ovärdig
var gång, varenda gång.
2. Vad sörjer då mitt hjärta?
Det känner ju sin man.
Han ej i någon smärta
mej övergiva kan.
När skeppet verkar sjunka,
när jag vid ordet leds,
när lärjungen tycks drunkna
är Jesu hand tillreds.
3. Men vilken hand? Besinna,
låt det din styrka bli:
den hand som lät sej binda,
den hand med spikar i,
den hand som till försoning
så obeskrivligt blött,
nu delar ut förskoning,
o vad det smakar sött!
4. Nu Gud ske lov få vara
en fattig syndare,
om blott jag ser min fara
och ser min Frälsare!
Om blott jag har till syfte
i synden ej bli kvar,
då Evangelii löfte,
vartenda ett jag har.
5. Och vi vill likväl gräla
i Hagars skola, vi,
som om vi vore trälar,
fast Sonen gjort oss fri'.
Nej, själ, vill du bli mogen,
så sjung halleluja
och håll din hand vid plogen
men ligg vid Golgata!
6. Då tappas aldrig striden,
då fylls ej otrons garn.
Den saknar aldrig friden
som bara rätt blir barn.
Så fort jag lite granna
från barnaskapet går,
strax börjar verket stanna
och jag rätt illa mår.
7. Förnuft och satan sätter
sej starkt mot barnakonst.
De strider är ej lätta
som går för denna fångst.
Men så när sist jag vunnit,
som efterhand blott sker,
och barnasinnet funnit,
behöver jag ej mer.
8. Ty den har allt, jag menar,
som löst ur otrons garn
sej så med Gud förenar
just som ett litet barn.
För barnet fadersfamnen
står öppen när som helst,
till sist i himlahamnen
förs barnet in som frälst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar