Välkommen att sjunga med i dessa över 3000 psalmer från olika tider och länder! Observera att det ofta nyöversatta eller bearbetade materialet inte utan vidare är fritt för publicering i andra forum. Men en del är upphovsrättsbefriat eller publicerat med tillstånd av rättsinnehavarna. Jag hoppas att "inbäddning" av Youtube-klipp på denna psalmblogg räknas som okej, och vill gärna tacka sångare och musikanter av olika slag för deras bidrag till att hålla psalmskatten levande. Deo Gloria!
1. Framtidslängtan, glad förväntan fyllt oss både först och sist. För det mesta kan oss gästa orostankar, glädjebrist, men vi finner hjälp och råd genom Herrens Jesu nåd! 2. Framtidslängtan, glad förväntan sjunger himmelskt i vår själ var vi vilar, vart vi ilar, för med Jesus allt blir väl. Fyllt av frid och glädjesång når Guds folk sitt mål en gång.
1. Du som har öron, hör och vet att Livet steg som saven, ja, gläds i tid och evighet att Jesus gått ur graven! 2. I Josefs nya grav det blev en tid för påskens under, men Jesus säger: "hör och lev" till mänskor alla stunder! 3. Och liv och ande är hans ord, och sorgsna hjärtan glädes. Och bäst förnims vid Herrens bord, att själv han är tillstädes.
1. Jesus gråter, världen ler. Vanvett sjunger mellan gravar. Syndens vän ej faran ser, döden dansar med dess slavar. Hund till spyan vänder åter, världen ler men Jesus gråter. 2. Slutet kommer - ve, o ve! Vill du dej vid satan länka? Kan du Jesu gråt ej se? Kan du på din frid ej tänka? Grät förgäves han som dömer, ve dej, ve, när slutet kommer! 3. Jesus gråter - smält, vart bröst, vakna, du som synden söver! Bäva för din falska tröst, det är dej han gråter över. Till din frälsare vänd åter, smält, vart hjärta, Jesus gråter!
Alt. koral: 1. Tid för allt som tjusar sinnet och som söver själ och håg, tid att lyda världens furste som behärskar hög och låg, tid att leka bort sin ungdom med ett hjärta utan frid - men för honom, Herren Jesus, ingen tid, nej, ingen tid. 2. Tid att för en jordisk vinning sträva både dag och natt, tid att jaga efter skuggor fast man aldrig får dem fatt. Ingen tid att sitta stilla lyssnande invid Hans fot, för att i sitt arma hjärta låta ordets säd slå rot. 3. Ingen tid - och vad är tiden mot en ändlös evighet, då ej tid mer givs att söka en förlorad salighet? Ingen tid - o själ, besinna vad de orden innebär! Skynda dej att söka Herren medan tid det ännu är!
1. På nåden i Guds hjärta, som Jesus åt oss vann, då han för oss i smärta blev död på korsets stam, jag nu allena bygger min tro och salighet och lever därför trygger, den onde till förtret.
2. På nåden i mitt hjärta jag stödde mej en tid, men då vid syndens smärta jag miste all min frid. Så länge som jag rördes, så kände jag mej nöjd, men all min ro förstördes när jag var mindre böjd.
3. Visst har jag ännu skiften, ja, känslan växlar om: än varm och rörd av Skriften, än kall och död och tom. Men nu jag lärt betrakta: det skiftar ej hos Gud! Jag slipper då beakta min känslas alla ljud.
4. Den egendom som köptes med Jesu Kristi blod, beseglad när jag döptes, blott den är fast och god. Den ligger i Guds hjärta och i det gåvobrev som under dödens smärta Guds Son med blodet skrev.
5. Nu är det väl därovan, hur än det skiftar här, och given är nu gåvan av Gud, min Fader kär. Den stund vi var ovänner försonade vi blev. Om intet alls jag känner, jag tror Guds gåvobrev.
1. Nåden, nåden den är fri, alla vill den bjuda, kalla. Vem som helst kan salig bli, nåden räcker till för alla. Märk blott, att vid nådatronen är ej fråga om personen.
2. Den som många böcker läst, mycket gott har gjort och skrivit, och den som vid bojan fäst fälld och dömd till livstid blivit, måste båda göras rena, frälsas av Guds nåd allena.
3. Den som mer än tjugo år under Moses aga sutit och mång´ bitter bättringstår uppå magra kinder gjutit, måste i sin otro lida. Rövarn frälsas vid hans sida.
4. Egen änglaärbarhet, som för syndens utbrott fasat, och den största gudlöshet, som i synden hejdlöst rasat, måste för att frälsning vinna samma nåd hos Jesus finna.
5. Den som här med verk och ord sej på Herrens barn försyndat, liksom den som Kristi hjord jämt till hjälp och bistånd skyndat, måste inför Herren ligga och om samma nåd få tigga. 6. Den som Gud och salighet efter mänskotankar mäter och i sin förmätenhet Ordets ledstång helt förgäter, måste låta Skriften råda, måste låta Gud benåda. 7. Den som sett Guds härlighet och som värmts av nådesolen, men numer av hövlighet ej går fram till nådastolen utan kvar på förgårn sitter, gör sin tid i otid bitter. 8. Den som ser sin fattigdom och är över synden vaken, men vill se sej mera tom, mera fattig, arm och naken, förrän nåden tro han vågar - o hur fåfängt han sej plågar! 9. Ingen självförsakelse, ingen smälek, ingen ära, inget eget arbete, vad slags namn det månde bära, kan förvärva själen prydnad. Det kan endast Sonens lydnad.
10. Salig den som då går fram och på nåden dristigt vågar och som endast med Guds Lamm sej i denna sak befrågar. Ty för alla står det skrivet: Har du Sonen, har du livet.
1. Mänska, löp ej oförväget, stanna, tänk, vart färdas du? Är det inte angeläget göra upp sin räkning nu? Vad ska väl en gång bli av när du först invid din grav blir ur syndasömnen vaken och får se att du är naken?
2. Vilket mörker ljusa dagen mänskan nu har råkat i! Ack, så mången blir bedragen av den ondes lismeri, så att även mörkrets träl tror sej må otroligt väl, tills han ut ur uselheten rusar in i evigheten.
3. Tänk, vad ängslan en gång bliver då när döden bryter in och på väggen hastigt skriver: mene, tekel, ufarsin, ropar: "syndare, nu kom fram att svara för Guds dom, denna stunden, denna dagen skall din själ från dej bli tagen!"
4. Hedningar på sista dagen, som på havets öar bor, som knappt vetat ens av lagen, inget om vad kristna tror, de till slut ska träda fram och fördubbla deras skam som nog gärna kristna hetat men av hjärtats tro ej vetat.
5. Kära själ som hör på detta, vet att det går aldrig väl mot sin evighet fortsätta med en insövd syndasjäl. Fall för Jesu fötter ned, bed om nåd, om liv, om fred! Tar du inte dej till vara, får du själv för detta svara.
)
1. Kom till Jesus, du som vandrar tyngd av synd och själanöd, Jesus är beredd att frälsa dej från dom och evig död! Han är mäktig, han är nådig, tvivla ej, han själv dej bjöd!
2. Kom, du fattige, välkommen! Gläds att sådan nåd dej bjuds! Utan pengar och för intet livets bröd dej står till buds. All sin nåd vill Jesus ge dej, han som är ditt liv, din Gud.
3. Låt ej lagens dom dej hindra eller din ovärdighet! All den värdighet han fordrar är att du din ringhet vet och att honom du behöver - Herren själv dej läre det!
4. Kom, betungade och trötte, du som fallets prägel bär! Dröjer du tills du blir bättre, då du aldrig komma lär. Syndare vill Jesus frälsa, kom så full av synd du är!
5. Se din Frälsare som kämpar i Getsemane, och hör honom ropa högt från korset: "Allt fullkomnat!" och han dör. Syndare, för dej det skedde, därpå du ej tvivla bör.
6. Hör, din Gud som mänska blivit prisar kraften av sitt blod, lita då därpå fullkomligt, tag ej annan tröst för god! Ingen utom Jesus Kristus kan ge tröstlöst hjärta mod.
1. Kom, Frälsare, in och blås på oss Andens välsignande vind. Lys frid i vårt hus med ditt levande ord, så blir denna plats till en himmel på jord, där vardagens liv står i helgvacker skrud i möte med Gud.
2. Sätt hjärtan i brand och låt oss få känna din trofasta hand. Ja, kom med din fridshälsning stilla och varm, och fyll våra själar trots oro och larm. Om vågorna vilda slår aldrig så tungt, hos dej är det lugnt.
3. O härliga stund när allt som vill hindra blir nergjort i grund, när du går igenom vår reglade dörr och gör oss så glada som någonsin förr! Nu vid dina fötter vi sätter oss ner och upp till dej ser.
4. Predika ditt ord, som ger oss det bästa av allt på vår jord. Bli kvar, så att tvivlaren erfara får att du mitt ibland oss livs levande står. Ja, låt oss få känna, med hjärtan i brand, din frälsande hand!
1. Jag är ej mer min egen, jag hör min Jesus till. Han har mej köpt med blodet och hans jag vara vill. Han gått för mej i döden och lagt min synd på sej. O skulle jag ej älska den så har älskat mej? 2. Han har åt mej förvärvat en högtidsklädnad god med mycket rop och tårar och med sitt eget blod. Han har mej också vunnit en ärekrona skön, som han en gång ska ge mej som friskänkt nådelön. 3. Men lär mej själv, o Jesus, att detta barnsligt tro, och ge mitt arma hjärta därav en salig ro, att jag ej endast skådar med sorgsen blick på mej, men frälst och glad och tröstad får se mej täck i dej! 4. O, låt mej inte leva mej själv till välbehag, nej, leva till din ära och tjäna dej var dag. Och fast du ej behöver en ringa tjänst av mej, ge mej den nåden, Herre, att dock få tjäna dej!
I PRÖVNINGSDAGEN 1. Jag visst inte borde gå och sörja, fastän världen tycks mej mörk och trång, nej, långt heller borde glad jag börja till Guds ära stämma upp en sång! Ty vad är väl livets kval och smärta mot det myckna Herren gjort och gör för att fröjda varje fattigt hjärta på den väg som upp till himlen för!
2. Om den nåd jag kunde rätt uppskatta att Guds Ord för mej har blivit kött, om mitt hjärta riktigt kunde fatta att av kärlek han för mej har dött, ja, då skulle sorgen som en dimma skingras helt av nådesolens ljus, kärlekseld på hjärtats altar glimma, lovet stiga upp till Faderns hus.
3. Men jag vet väl hur det hänt och händer mej som andra nu i nödens dar: fastän Jesus tröst till hjärtat sänder sitter kvalens tagg dock envist kvar. Tungan vill så lätt på målet sväva när den sjunger Sions nya sång. Hjärtat ofta vill av fruktan bäva, när ska det bli fyllt av tro en gång?
4. Du som kom hit ned att oss uppsöka och att frälsa det förlorat var, hjälp min otro och min tro föröka, lär mej att i dej en vän jag har, som förstår var suck som hjärtat gjuter, sätter gräns för tvivlets hemska makt och sitt öra för min bön ej sluter, skickar änglar som om mej har vakt.
5. När en tår sej banar väg på kinden, samla den då i din lägel opp. När, ett rö, jag böjer mig för vinden, Jesus, styrk mej, ge mej mod och hopp. Och när frestaren lagt ut sin snara, öppna ögat så att jag den ser. Låt min ande sist i frid få fara hem till dej, där ingen gråter mer.
1. I Lammets blod, det underbara blod som gav mej liv då jag vid korset stod, där fann jag tröst i all min sorg och nöd, min trygga grund i både liv och död.
2. Då jag fick se att jag förlorad var, en fattig själ som ingen utväg har, då fick jag se det blod som för mej rann och läkedom för själens smärta fann.
3. Då lades i min mun den nya sång som följer mej på vandringen så lång, en sång om honom som har löst sin brud och öppnat vägen för oss hem till Gud.
4. Och går det smått, ja, stundom rent på tvärs, jag nynnar ändå på min kära vers om Lammets blod och om hans djupa sår. Med denna sång jag genom döden går.
Alt. koral: 1. Gud, se i nåd till dessa två, som vi här ser inför dig stå med löfte att i liv och död gemensamt dela lust och nöd. 2. De slutit nu i denna stund ett heligt kärlekens förbund. I nåd, o Herre, hos dem bliv och din välsignelse dem giv. 3. Här levs ej blott i rosengård och mången prövning kan bli hård; behåll dem då, o Herre god, i kärlek som ger tröst och mod. 4. Din Ande må ledsaga dem och bli en gäst i deras hem, att stilla fröjd och ljuvlig ro med honom där får bli och bo. 5. O Gud, vi böjer oss för dig, som är vår Gud evinnerlig, vårt hopp, vår fröjd, vår frid, vårt råd. Välsigna oss och giv oss nåd.
1. Hör, skapelsen suckar, den suckar så tungt! Vad kan väl den sucken betyda? I stunder då allt i naturen är lugnt och blommor ses markerna pryda, den sucken mot höjden dock stiger.
2. Fast allting i skapelsens morgon var gott, då Herren välsignade jorden, förbannelsen sedan däröver har gått och givit från södern till norden en prägel av ouppfylld längtan.
3. Guds barn går ock höljda i ringhet och brist, en kämpande, bidande skara. Dock stundar förlossningens timme till sist, då Gud sej i dem skall förklara i härlighet, skönhet och ära.
4. Ja, pris vare Herren, det kommer en dag då skapelsen suckar ej mera, då allting skall fullkomligt ställas i lag, då Gud skall i alla regera. Välkommen den dagen må vara!
1. Välsignat vare Herrens namn, som mej i natt bevarat! Ännu en dag i nådens famn hans kärlek åt mej sparat. 2. Låt bön och arbete gå väl, o Gud, som gett mej tiden! Bevara både kropp och själ i nåden och i friden. 3. Ge mej en trogen, flitig hand, ett gott och vänligt öga, ge mej din kärlek ren och sann och kraft ifrån det höga. 4. Din kärlek ger mej ödmjukhet att med min nästa vandra, gå i mitt kall med ärlighet och inte avundas andra. 5. All fara, sjukdom, synd och nöd från mej och världen vike! Ge oss för varje dag vårt bröd, men först och sist ditt rike!
1. Bort, värld, med all din ståt och prakt, som själars ro förtagit, bort, rikedom och gunst och makt som många har bedragit, bort, syndig njutnings yppighet, som gör att lätt vi viker från kärlek och barmhärtighet och skiljs ifrån Guds rike. 2. Hur mången lever inte här, som vore honom livet till idel lek för hans begär, till nöjen endast givet! I rus och yra spiller han det goda Gud oss giver och stormar lik den rike man, som dagens text beskriver. 3. Där håvor slösas utan skam, där är han gärna inne, men vågar armod träda fram, förbittrar sej hans sinne; den fattige får hårda ord, får vid hans dörrar ligga och för sin hunger från hans bord förgäves smulor tigga. 4. En tid, en dag det räcker så, då blir varandra lika de som till nödhjälp måste gå och de omätligt rika. Vad olikt varit har förut, det jämnas allt i graven, där klädes purpurn av till slut, där fälles tiggarstaven. 5. Vid slutet, vad bevaras väl, när världslig ära ramlat? Vem har då skatter åt sin själ för evigheten samlat? Den ensam är i sanning rik och värd att lycklig skattas. All annan lycka, bubblan lik, knappt ägs förrn den oss fattas. 6. Ve sådan fröjd, som drar oss bort från glädjen utan ände! Ve sådan lust, som är så kort och slutar i elände! Ve sådan glans och rikedom, som när oss döden nalkas oss lämnar kvar med törstig gom att evigt aldrig svalkas! 7. Nej, Jesus, ge mej kamp och nöd långt hellre här i världen, än helvete och avgrundsglöd bakpå den sista färden! Men får jag gods och guld, så gör mej snar att mej förbarma och med din nåd mitt hjärta rör till hjälp åt dina arma!
1. Du vid din bortgång, Herre vår, oss lovat Anden sända, den helge Ande som utgår att Herrens eld upptända i alla hjärtan som dej tror och trots den synd som i dem bor, på Ordets kraft förtröstar.
2. Ty ej åt lärjungarna blott är detta löfte givet. Nej, samma löfte vi har fått, det står så tydligt skrivet. Vi därför ber av hjärtats grund: O Jesus Krist, du livets brunn, uppfyll oss med din Ande.
3. O Jesus, gjut i våra bröst din glädjeolja rena. Uppfyll oss med din Andes tröst och innerligt förena. Ja, till ett hjärta och en själ i kärlek slut oss samman väl, med fridens band omhägna.
4. Din Andes eldsdop du oss giv, samt nya tungors gåva. Din lag i våra hjärtan skriv och lär oss rätt dig lova. Ja, öppna för oss ordets dörr, så med helt annan kraft än förr ditt ord av oss förkunnas.
5. Du minns ditt löfte, Jesus kär, du kan ditt ord ej glömma: från den som tron inom sig bär skall livets vatten strömma. Så ber vi dig av hjärtats grund: O Jesus Krist, i denna stund gjut över oss din Ande!
1. Stor och härlig var den dagen, då från Oljebergets topp Jesus, från de sina tagen, for till Fadern åter opp. Till sin tron han återvänder, genom korset härliggjord, och med genomstungna händer än välsignar han sin hjord. 2. Han som under dödens smärta har mot världen sträckt sin famn, nu, likt Aron, på sitt hjärta bär de återlöstas namn. Hos sin Fader i det höga för de sina beder han, ja, för Faderns helga öga står han som vår löftesman. 3. En gång sågs han ensam fara till sin tron i himmelen, men med tusen änglars skara kommer han till oss igen. Jesus, låt din ankomst vara glädjerik och ljus för mej, och av nåd min bön besvara om ett evigt liv hos dej!
1. Det skedde för mej, att Gud i vårt kött uppenbarade sej, att himlarnas Herre på jorden blev träl, helt fattig och plågad för syndares väl; det undret, min Jesus, ju skedde för mej; så tackar jag dej! 2. Det skedde för mej, att här du har vandrat och uppoffrat dej. Du ofta av kärlek dej arbetat trött men blev dock föraktad och illa bemött. Din lydnad och möda, den gäller för mej; så tackar jag dej. 3. Det skedde för mej att översteprästerna fängslade dej. Att du av Pilatus till korset blev dömd har gjort att min synd blev förlåten och glömd. Din plågsamma smälek ger ära åt mej; så tackar jag dej. 4. Det skedde för mej, att syndares händer marterade dej. Din ångest, din pina och blodiga sår, som du så saktmodigt och tåligt utstår, ger rening och hälsa tillfyllest åt mej; så tackar jag dej. 5. Det skedde för mej att du till ett syndoffer helgade dej. Vart salighetsord av din heliga mun gör klart att du vann i försoningens stund. Allt har du i döden beseglat åt mej; så tackar jag dej. 6. Det skedde för mej, att du såsom uppstånden visade dej med märken i sida, i fot och i hand, och sedan for hem till vårt fädernesland. Allt detta din Ande betygar för mej; så tackar jag dej.
1. Älskande Jesus, lär mej att vörda kärleken varmed du älskar din brud! Frälsningens källa ser jag nu välla över oss alla, förbarmande Gud. 2. Ängslige Jesus, lär mej att vörda ängslan i själen du känt för din brud: halvdöd i dvala, oss att hugsvala låg du, vår kvalde, bedrövade Gud. 3. Fängslade Jesus, lär mej att vörda banden, med vilka du löste din brud. Friköpt blev trälen, lösgiven själen genom en bunden men allsmäktig Gud. 4. Blodige Jesus, lär mej att vörda blodet, med vilket du tvådde din brud. Att vi är rena kan vi allena tacka vår röde och blodige Gud. 5. Pinade Jesus, lär mej att vörda smärtan och slagen du tog för din brud. Så ifrån pina har du de dina räddat för evigt, vår korsfäste Gud! 6. Dödade Jesus, lär mej att vörda eviga döden du dött för din brud! Här ser vi döden dödad och glöden släckt av vår döde, men levande Gud! 7. Jesus, min Jesus, lär mej att vörda
brudgummehjärtat du har för din brud! Må vi oss glädja, evigt tillbedja Jesus, vår Frälsare, Konung och Gud!
1. Omkring ditt ord, o Jesus, oss stilla gör och fram till livets källa av nåd oss för. Du ser i varje hjärta dess djupa nöd, du ensam kan oss mätta med livets bröd. 2. Var, Herre, själv oss nära, din kraft gör spord med ljus kring nya vidder av livets ord. Låt något fridlöst hjärta dej möta här och se och smaka, Herre, hur ljuv du är. 3. Led oss alltmer, o Jesus, i ordet in och öppna våra ögon för nåden din. Det djup av idel kärlek som bor i dej låt över varje hjärta få gjuta sej.
1. Så ljuvligt, o Jesus, att medan vi går förspridda därute i världen få äga i Anden gemenskap ändå, ja, inbördes sällskap på färden med alla som vandrar till Sion!
2. Dock kommer jag ofta och klagar för dej:
Nu lämnar du mej mol allena, så bryr du dej då inte längre om mej? Vad kan du med detta väl mena? Jag står ju så ensam, o Herre!
3. Men ordet, det säger att sällskap jag har med alla Guds trogna på jorden, att var de än finns här i världen, ja, var, förspridda i södern och norden, vi är ändå ett i dej, Herre!
4. Än mera, det säger att sällskap jag har med hela den jublande skara, som höjer för tronen sin lovsång så klar och evigt nu hemma får vara att sjunga om seger och ära.
5. Det säger än mera: att sällskap jag har med Fadern och Sonen, vad under! Att Jesus är evigt densamme han var, i mörka och ljusare stunder. O Herre, min tro nu föröka!
> 1. Ljuvt är det band, som på jorden redan i tron förenar Guds barn till ett. När Kristi kärlek i dem är mäktig, en syn mer härlig ej världen sett. 2. I kroppen finns det så många lemmar, en enda kropp är det ju ändå! Så, kära syskon, besinna detta: en enda kropp är ju vi också. 3. En är vårt huvud, vår Herre Jesus, som troget vårdar sin egen kropp. Så även vi är varandras lemmar med samma strider, med samma hopp. 4. Hur gott, när handen väl vårdar foten och båda undviker kiv och gräl, när alla lider med den som lider och alla gläds, när för en går väl. 5. Kom, Herre Jesus, och sammanfoga i nåd och sanning dem som nu bor i skilda läger, fastän de äger en Gud och Fader, ett dop, en tro. 6. Slå ner den onde, som oss har söndrat, bryt ner de skrankor han uppställt har. Må våra tycken och tankar fara och Jesus Kristus bli ensam kvar!
1. Herre Jesus, när du sade: "ett nytt bud jag lämnar er", för din kärleks blick du hade alla, som dej Fadern ger. "Visa kärlek nu inbördes, så som er jag älskat har." Så de ljuva orden hördes, då du all vår börda bar.
2. Och du gav med tron besinning av de djupa ord du sagt. Att oss offra blev vår vinning och att älska blev vår makt. Ja, ju mer vi då blev svaga, var du dock den starka hand som oss kunde sammandraga med fullkomlighetens band.
3. Inga hjärtan var då kalla, barnslig tro gör kärlek varm, en lekamen var då alla, vilande vid Faderns barm. Alla samma huvud hade, ingen lem var nog för sej, ögat ej till handen sade: "jag behöver inte dej".
4. Ingen självisk makt fick råda, fjärran var allt köttsligt kiv. Kärlek övervann dem båda genom Andens nya liv. Ingen fråga gjordes stridig genom partiskhetens krav. Kärleken var ömsesidig, allt var nåd som Herren gav.
5. Så det var - men i vårt sinne finns väl samma endräkt kvar? Fridens Ande oss påminne om Guds kyrkas ungdomsdar! Många hjärtan blivit ljumma för Guds rikes hemlighet. Nya budet, lagens summa, Herre, lär oss åter det!
1. Ni kära Guds barn som för himmelen övar, hur är det med kärleken, om ni er prövar? Säg, är ni nu ett genom kärlekens band och brister det bandet ej sönder ibland? Ack, sedan ni låtit med Gud er försona, må Herren för söndringens ande er skona och kärlekens Ande i hjärtana trona! 2. Jerusalem är vår gemensamma moder och varje dess barn är en syster, en broder. Vi har ju tillsammans, du skingrade hop, en Fader, en Ande, en tro och ett dop. Om vi av Guds kärlek rätt började brinna så skulle vår köttsliga tvedräkt försvinna och Kristus, vår Konung, mer rum bland oss finna.
3. Vår förstfödde Broder, han älskar oss alla och blygs ej, o under! att syskon oss kalla. Han ser ej på gåvornas olika glans, han ser blott på ett: om vi verkligt är hans. Och vi är ju hans för att älska varandra och ej för att misstro och döma och klandra de kära Guds barn, som till himlen vill vandra. 4. Nej, syskon i Kristus, till er vi nu ropar: kom, låt oss stå samman mot fiendens hopar, ej blygas för Kristus, fast ringa han är i alla föraktade lemmar han bär. Ja, må vi förenas, så gamla som unga, att barnsligt och glatt med ett hjärta, en tunga om Jesus, om Jesus vår Frälsare sjunga! 5. O, må vi då söka av innersta hjärta att älska varandra i glädje och smärta, förenade blott i den Frälsares tro, vars död är vårt liv och vars ångest vår ro. Ja, må vi så leva alltmer till hans ära, vars höga och heliga namn vi får bära, och prisa hans nåd både fjärran och nära! 6. Vi går dock till himlen. Där svävar ej tonen när syskonen samlade står inför tronen och sjunger till glädje för Gud och hans Krist och älskar varandra, men då utan brist. Ack, ljuvliga tanke! Min längtan du väcker, och redan i hoppet min ande sig sträcker dit upp, där den eviga morgonen bräcker!
