Det är några som går ständigt

1. Det är några som går ständigt
som om de gick kungabud,
och är vittnesbörd ibland oss
om en kungligt givmild Gud.
Deras leenden är solsken,
fyllda av Guds nåd och frid,
och de visar oss längs vägen
utsikt skön och himmelsvid.

2. Deras liv har dolda källor,
djupa flöden ingen ser,
de är hemma i den stillhet
där det allra största sker.
I en värld som hela tiden
bara tror vad den kan se
är de Guds och livets vittnen
om de under som kan ske.

3. De törs leva det vi andra
sjunger söndagssånger om,
i en grå och glanslös vardag
reser de en helgedom
och gör denna jord vi kallar
sorgeö och jämmerdal
till en sommarväg som leder
mot en blomsterprydd portal.

Min Gud och min Frälsare, du som är god

1. Min Gud och min Frälsare, du som är god,
det är inte stort med en människas mod,
och särskilt när mödorna böjer ens rygg:
om andra blir stora, låt mej få bli trygg! 

2. Men mera än mödan min gamla natur
kan göra mej missunsam, stingslig och sur.
Och därför jag ber dej som ser var och en:
om andra blir stora, låt mej få bli ren!

3. Du starke och ödmjuke Människoson,
å hjälp mej att hjälpa, om människor mån.
Men därtill krävs mer än en krigares mod:
om andra blir stora, låt mej få bli god! 

4. Du eviga Ord, jag vill be dej till slut:
låt mej i din kärlek var dag andas ut!
Du arbetarpojke från Nasarets stad,
om andra blir stora, låt mej få bli glad! 

Jag om en konung sjunga vill

1. Jag om en konung sjunga vill,
vars like aldrig funnits till
i skönhet, makt och ära.
Hans namn till pris jag vill med fröjd,
inför hans tron i vördnad böjd,
mitt lov till honom bära.
I nåd han våra böner hör
och nåd för nåd med oss han gör,
välsignelse han sprider
till alla folk och tider.

2. Omgjorda dej med segerns svärd,
du hjälte som är seger värd
när du för sanning strider!
Du vill att rätt den arme sker,
och att den svage ej trycks ner
i nödens hårda tider.
Och under gör din högra hand
bland jordens folk i varje land,
när fiendernas härar
du med din makt förfärar.

3. I evighet din tron består,
ditt rikes gränser ingen når,
ditt välde ingen krossar.
Din spira du med vishet för,
de ondas råd omintetgör,
den fångne du förlossar.
Du har rättfärdigheten kär,
men den som orättfärdig är,
om än han världen vinner,
din dom dock honom hinner.

4. Så hög har Gud, din Gud, dej gjort,
dej mer med glädjens olja smort
än dina bröder alla.
Av hjärtat fröjdar sej din brud,
som på din Faders eget bud
får dej sin brudgum kalla.
Sitt folk, sin faders hus hon då
förgäta vill, på det hon må
i tron med dej allena
för evigt sej förena.

5. Hur härlig Sions dotter står!
Till bröllopsskrud hon bära får
rättfärdighetens prydnad.
Med salighet du henne krönt,
som ädla smycken lyser skönt
tro, kärlek, hopp och lydnad.
Och hennes barn i tidens längd
ska talrika som stjärnors mängd
ditt lov kring jorden bära
och vittna om din ära.

6. Hell, Konung! Trofast är ditt namn.
Hell, Brudgum! I din kärleks famn
du all din ömhet visar!
Du är Guds Son, vår Herre Krist,
en brudgum utan vank och brist,
som jord och himmel prisar,
en konung klädd i segerskrud;
och din församling är den brud
du ska till himlen föra,
att evigt dej tillhöra.

Jesus, lär mej rätt betänka

  

1. Jesus, lär mej rätt betänka 
din tänkvärda, svåra död
och din bittra pinas nöd: 
Hjälp att jag mej nu må sänka 
ned i dina helga sår, 
där jag liv och hälsa får. 

2. Öppna mej förståndets öga, 
så att jag den kärlek ser,  
som från dej till mej flöt ner, 
när du på det korset höga 
som ett lamm uppoffrad var 
och all världens synder bar. 

3. Högfärd ur min själ försvinne, 
när du, som den högste är, 
törnekronan ödmjuk bär! 
Världens svek och flärd jag finne, 
när du först blir högt berömd 
och till korset sedan dömd. 

4. Vällust mej då bitter blive, 
när den galla erbjuds dej, 
som bort räckas fram åt mej!  
Girighet jag från mej drive, 
när man, dej till hån och spott,
kastar om din klädnad lott! 

5. Judas´ kyss och Petri eder, 
Hannas´ list och Kaifas’ trug 
samt Pilati rädda hug  
och Herodi hala seder  
gör för alla klart att man 
ej på världen lita kan. 

6. Du blev för ett ringa värde 
av din vän förrådd och såld  
i det arga folkets våld, 
för att jag, som satan snärde,
skulle helt förlossad bli,
med ditt blod så köpas fri. 

7. Du blev gripen av de många, 
överfallen, bunden hårt  
och i mörkret släpad bort,  
för att jag, en usel fånge, 
bunden hårt i mörkrets band, 
skulle lösas av din hand. 

8. Grymt man dej för brott beskyllde, 
dej som aldrig gjorde ont, 
dej som alla hjälpt och skont, 
så att jag, den synduppfyllde, 
jag som ond och brottslig var, 
skall få njuta ditt försvar. 

9. Dina lemmar måste svida, 
när man dej med grymhet slog, 
stötte, ryckte, slet och drog,  
för att jag ej skulle lida 
vad min svåra synd förtjänt, 
men få straffet från mej vänt. 

10. Du hudflängdes och avkläddes,
så min sjuka, nakna själ 
skulle läkas, prydas väl. 
Du bespottades och häddes, 
för att jag skall ära få,  
när jag skall för domen stå. 

11. Utom staden du upphängdes 
på ett kors bland rövare
för att samla syndare
som av lagen utestängdes
från Guds nåd och välbehag
i ditt paradis en dag.

12. Därför vill jag övergiva 
världen med dess flärd och list 
och hos dej, o Jesu Krist,  
uti liv och död förbliva, 
vara med ditt kors förnöjd, 
äga blott i dej min fröjd. 

13. Ty ditt kors är all min ära 
och ditt blod min högsta skatt: 
ja, jag har mej föresatt, 
att jag vill din smälek bära, 
lida förr med dej förakt  
än behaga världens prakt. 

14. Värdes mej det hopp förläna, 
styrk mej i den fasta tro,  
att din möda var min ro,  
att du ville för mej tjäna,  
för att jag, en syndaträl, 
skulle få en frigjord själ. 

15. Sådant ville visst ditt hjärta
fullt av nåd försäkra mej, 
när det öppnades på dej
då din mun, av dödens smärta 
sluten och berövad röst
mer ej kunde tala tröst. 

16. Hjälp mej, Jesus, detta lära, 
hjälp mej detta stadigt tro,  
så får jag till själen ro! 
Ty jag kan ej rätt dej ära  
eller leva som jag bör, 
om jag inte med dej dör.

Låt oss nu Jesus prisa

1. Låt oss nu Jesus prisa;  
han är vår högsta tröst! 
Låt oss vår fröjd bevisa  
med hjärta och med röst! 
Ty han är nu uppstånden 
ur gravens djup, och våndan 
är nu i seger vänd. 

2. Det lejon har nu vunnit,  
som är av Juda stam,  
det dyra blodet runnit
och offrat är Guds Lamm. 
Av det är döden dräpen 
och avgrunds makt gjord häpen 
och arma världen frälst.  


3. Den Simson som var fången
har själv förlossat sej,
från graven öppnat gången
till liv för dej och mej.
Nu kan ej dödens plågor
och avgrunds heta lågor
besegra Jesu makt.

4. Den Jona, som man kastat 
i havet, stiger opp. 
Ur graven Jesus hastat  
sin frälsta värld till hopp. 
Nu vredens storm är stillad, 
vår återlösning gillad, 
förvärvat ett nytt liv. 

5. Se, ormen hade stuckit
vår Jesus i hans häl; 
och Jesus hade druckit 
ur bäcken, så hans själ 
fick ångest när han såldes; 
hans gudoms klarhet doldes 
i hans förnedringstid. 

6. Nu är den stora dagen, 
som Herren själv har gjort: 
Vår fiende är slagen 
och Kristi rike stort. 
Låt oss med själ och tunga 
om sådan seger sjunga 
och prisa Herren Gud! 

7. Nu kan en kristen fråga: 
Var är din udd, o död? 
Och frälsning hoppas våga  
ifrån en evig nöd. 
Guds namn nu vare lovat, 
för att han oss begåvat 
med segerns rika frukt! 

8. Vår själ har han uttagit 
från död, från fall vår fot,
och sorgens tår avtvagit  
och hämmat lagens hot. 
För Gud vi nu vill vandra
i kärlek till varandra
och så till livet gå!

9. I dopets flod rentvagna 
i Kristus är nu vi.
Med synderna borttagna
vår själ är frälst och fri. 
Gud själv hos oss nu verke 
och med sin Ande stärke 
i tron vårt nya liv!

I Guds namn öppnar jag

Alt. koral:


1. I Guds namn öppnar jag 
förnöjd vart ögonlock! 
Min kropp har vilat ut, 
ja, mina sinnen ock.
Dock är det ovisst än, 
om kvällen jag får se;
jag lagt det i Guds hand: 
Min Faders vilja ske! 

2. Dej, Fader, prisar jag, 
av hela hjärtats grund, 
för din beredda nåd, 
som är oändligt rund. 
Du har ju denna natt 
så faderligt mej täckt, 
att ingen nöd och sorg 
mig i min ro förskräckt. 

3. Du har ju satans makt 
så nådigt från mej vänt, 
att mörkrets förste ej 
ett hår på mej har bränt. 
Ledsaga nu i dag 
på rättan väg min fot, 
och låt din ängels hand 
vid fall mej ta emot. 

4. Regera du mitt sinn´ 
och böj det helt till dej, 
att ont begär idag 
till synd ej leder mej. 
Ja, giv, att jag mitt kall 
med glädje driver så,
att också flit och svett 
av dej välsignas må.

5. För allt, då dagen nu 
sej ut på fälten sökt,
jag lovar dej med sång 
som stiger himmelshögt.
Ta du min omsorgs last 
upp på din fadersrygg,
och lätta korsets tyngd, 
så ska jag leva trygg.

6. Och om nu detta är 
min sista levnadsdag,
o, låt min utgång ske 
allt efter ditt behag,
så att jag väl beredd 
i tron må fast bestå
och sist förklarad får 
in i din glädje gå. 

Kom syskon! Denna dag

 

1. Kom syskon! Denna dag 
blir helgad när vi prisar
vår Herres stora verk,
den nåd han oss bevisar.
Idag kom Anden hit
att Andens gåvor ge,
så låt oss då om dem
Guds gode Ande be.

2. Ja, du Guds Ande god,
vår tröst i nöd och fara,
vi ber att du oss än
välsignar och bevarar.
Du genom dop och ord 
och ordets ämbete
har gjort oss till ditt folk;
din frukt oss alla ge!

3. Du kära himlagäst, 
låt rätta kärleksflamman
få värma varje själ
och så oss foga samman.
Ja, du som kommer än
med eld till kyrkan din,
låt Kristi sinnelag
hos alla präglas in.

4. I Kristi kropp vi blir
av andra lemmar stödda,
de genom Andens kraft
i Kristus pånyttfödda.
Så ge oss, Ande god,
av dina gåvors mängd,
så Kristi kärlek märks,
dess bredd och djup och längd.


5. De som Guds Ande fått 
och fötts på nytt till livet,
som fått hans kärleksbud
i själ och hjärta skrivet,
besjunge nu med oss 
den nåd dit vi får fly,
som är vid pingstens fest 
och varje morgon ny.

Aftonsolen sjunker bakom bergen

1. Aftonsolen sjunker bakom bergen,
hälsar oss farväl så skön och blid.
Över nejden strör hon purpurfärgen,
i naturen råder stilla frid.
Sakta vattnets vågor slår mot stranden,
rodnande i guld står aftonskyn,
ljuset bryter sej vid himlaranden,
vilken färgprakt, vilken härlig syn!

2. Allt är tyst, blott där i gröna lunden
fågelskaran sista drillen slår,
och nu i den stilla aftonstunden
allt i frid till ro och vila går.
Nattens stjärnor snart på fästet blinkar,
vittnande om högre världars ljus,
skönt de tindrar och förtroligt vinkar,
som en hälsning från vår Faders hus.

3. För den dag som nu har gått till ända,
o min frälsnings Gud, jag tackar dej.
Allt du låtit till mitt bästa vända,
hjälpt och tröstat och bevarat mej.
Som en fader ljuvligt sej förbarmar
över sina barn, så har ock du
burit mej på hulda fadersarmar
och ej tröttnat på ditt barn ännu.

4. Låt mej nu i natt, o Gud, få vila
skyddad av din faderliga makt.
Bjud din ängel till mitt läger ila
att omkring mej hålla trogen vakt.
Frid jag finner ej i hela världen,
endast, Gud, i dej min själ har ro.
Led mej, gode Herde, väl på färden,
tills jag får uti ditt rike bo. 

Tack, o Jesus, för det rika bordet

Alt. koral:



1. Tack, o Jesus, för det rika bordet
som din kärlek dukar upp för oss!
Tack, o Jesus, för det dyra ordet,
det som aldrig, aldrig skall förgås!
Sänd oss också nu din helge Ande,
som oss leder i all sanning här,
och låt satan ej sitt ogräs blanda
i den säd som bland oss utsådd är!

2. Låt ej ordet fåfängt komma åter,
utan bära frukt till evig tid,
och varhelst du oss församlas låter,
låt oss alla samlas i din frid!
Håll oss alltid i din sanna fruktan,
slå all självisk egenvilja ner,
spara inte på din Andes tuktan
och låt köttet ej regera mer!

3. O, låt syskonbandet aldrig brista,
låt ej brödrakärleken dö ut,
låt oss ej i fåvitsk iver tvista
så att livet slocknar ut till slut!
Lär oss i det stora och det lilla
troget stanna vid din sanning än,
och i ödmjukhet och kärlek stilla
alltid känna syskonen igen!

4. Ja, o Jesus, du som gör utöver
vad vi ber om eller tänker här,
ge åt var och en vad den behöver,
ge åt var och en vad nyttigt är!
Bär oss, bär oss på ditt trogna hjärta,
rista där med eldskrift våra namn,
och låt ingen lust och ingen smärta
rycka lammen ur din herdefamn!

Gud har av sin barmhärtighet

Jfr J S Bachs koralversion!

1. Gud har av sin barmhärtighet
till nåd oss arma tagit
och all vår orättfärdighet
med Kristi blod avtvagit.
All vår förtjänst är utestängd,
vår själ, av synden tryckt och trängd,
till nåden måste falla.


2. Med tron Guds Ande kommer god
att oss ånyo föda
och skapa i oss kraft och mod
och köttets välde döda,
så goda verk kan växa fram
istället för all synd och skam
som tog vår frid och glädje.

3. Sann tro ej utan kärlek är
och frukten trädet prisar:
den trogne har sin nästa kär,
i handling det bevisar.
Och så blir lagens bud uppfyllt:
varann vi tjänar oförskyllt
som Kristus oss har tjänat.

4. Sann kärlek söker ingen lön,
dock tror vi den tillstundar,
vi den i ödmjukhet och bön
på Jesu kärlek grundar.
Att vi en riklig lön ska få,
det har vi ju hans löfte på,
men allt av nåd allena.

5. Så står alltsammans i Guds nåd
att salighet vi vinner,
men fast och evigt är hans råd
att den som söker finner.
Hos oss är idel skröplighet,
i Gud är all vår salighet.
Gud vare pris och ära!

I dag på apostoliskt vis

Alt. koral:



1. I dag på apostoliskt vis,
till Jesu Kristi lov och pris,
till ljus och tröst för stora, små,
ska våra händer läggas på.

2. Igår vi kom, imorgon är
det kanske slut med livet här.
Men, Herre Kristus, dina år
tar aldrig slut, nej, du består.

3. Med sol och måne går ditt namn
från tid till tid, från hamn till hamn.
Av vittnen skapar du en krans,
som stjärnorna i tal och glans. 

4. Led också dessa ända hem
och med din Ande rusta dem
till vittnen om ditt ord, din frid,
din tro, ditt hopp, din kärlek blid.

5. Ja, ge dem eld av himmelsk art,
ett ljus som brinner rent och klart,
en mun som andas liv och tröst,
ja, låna dem din egen röst!

6. Ge mod och kraft att fasta stå
och visdom att med vishet slå
det vett som står din Ande mot
och skiljer kyrkan från dess rot.

7. Ja, ge dem tillit till ditt ord,
till dina spår på denna jord,
uthållighet i provets tid
och seger i den goda strid.

8. Var deras egen predikant
och lär dem bikta sej så sant,
att själva de vid nådens bord
står genomlysta av ditt ord.

9. När de i allt setts trogna stå,
låt i ditt hus dem leva få,
gå in och ut med ljus och frid
och fröjdas intill evig tid!

Hör, Herrens härold talar!

Alt koralversion:



1. Hör, Herrens härold talar
- det låter som ibland 
i fjärran berg och dalar 
en hälsning från vårt land!
Som regnet börjar falla 
på den förbrända jord, 
så strömmar på oss alla 
i denna stund Guds ord. 

2. Känn vigda händer röra 
välsignande vid er!
Det susar för ert öra, 
Guds Ande sänkes ner. 
Nu tystne den som gycklar,
nu briste det som band! 
Se, himmelrikets nycklar 
är i er fria hand!  

3. Hur svala himlen släcker 
var jordisk brand likväl! 
Hur salighet betäcker 
den nye herdens själ! 
Hör Davids strängar brusa 
odödlighet och Gud!
Hör Edens palmer susa
Försonarns milda bud!

4. Upp, evighetens präster, 
upp, himlens tjänstemän! 
Ledsaga stoftets gäster 
till bortglömt hem igen! 
Så ömt som duvan klagar, 
så högt som åskan slår, 
förkunna himlens lagar 
för fallen värld, för vår! 

5. En lovsång då sej sprider
som stjärnevalvet spänns, 
som år och sekler skrider
till tidens, rymdens gräns! 
Halleluja! vad söker 
min själ att högre ha? 
Guds salighet besöker 
vår jord. Halleluja!

Gud, en syndare jag är

1. Gud, en syndare jag är,
full av synd och ont begär.
Ja, ditt öga rent och klart
ser hur synden uppenbart
över huvudet mej går,
så jag ingen vila får.

2. Ja, en syndare jag är,
men du har mej ändå kär.
Du vill ingen mänskas död
men att alla i sin nöd
ska från synden vända om,
ja, du ropar till oss: "Kom!"

3. Jag mej böjer vid din fot,
ropar under bön och bot:
"Gud, var nådig emot mej!
Trots min synd förbarma dej!"
Skamsen slår jag ögat ned,
dömd av samvetet som sved.

4. Du som våra synder bar
har till syndaren ett svar:
du ett ord om frid och fred
i mitt hjärta andas ned
och i tro på detta ord
går jag hem rättfärdiggjord.

Så mörk är ej natt, så hård är ej nöd

Alt. koral:



1. Så mörk är ej natt, så hård är ej nöd,
att Jesus ej hjälpa förmår,
mitt ljus och mitt liv i mörker och död,
densamme i dag som i går.
Se, Jesus är här, 
fast stundom han tycks mej så fjärran!

2. Han lyser mej genom dödsskuggans dal,
och själv har han blivit för mej
en levande väg till himmelens sal,
en källa som liv har i sej.
Se, Jesus är här,
fast stundom han tycks mej så fjärran!

3. Visst bär det emot att tro och se,
visst kostar det möda och strid.
Men Jesus, som en gång burit mitt ve,
är även i stormen min frid.
Se, Jesus är här,
fast stundom han tycks mej så fjärran!

4. I honom jag är helt ren inför Gud,
fast synderna trycker mej än.
Han håller mej kär, så kär som en brud,
och aldrig han glömmer sin vän.
Se, Jesus är här, 
fast stundom han tycks mej så fjärran!

5. Och snart får jag se min vän som han är
och sjunga en gladare sång,
när frigjord från allt som ängslar mej här
jag står inför honom en gång.
Och när jag är där,
då tycks han mej längre ej fjärran!

Betvivla ej att Gud är god

1. Betvivla ej att Gud är god, 
när synd och skam slår ner ditt mod. 
För Gud din synd förhatlig är,
men likafullt har han dej kär.
Så fall nu ner för Herrens fot
med ödmjuk bön och redlig bot. 

2. Ty Jesus själv, Guds egen Son,
har kommit från sin himmelstron
att hela våra samvetssår.
För sina barn och fosterfår
han sej i döden givit har
och all vår skuld på sej han bar.

3. Om du otaligt gott har mist,
otaligt gott har Jesus Krist
förvärvat dej, ja endast han,
som seger över döden vann.  
Den lag du brutit har han fyllt
och lidit vad du har förskyllt.

4. Om du dej skilt från Herren Gud
med synder mot hans helga bud
och därför kväljs av lagens hot,
hos Jesus får du säker bot.
Guds vrede har han på sej lagt
och friden han dej återbragt.  

5. Om du förskräcks för evig död,
för satans våld och avgrundsglöd,  
betänk att Jesus nederlagt
död, helvete och satans makt,
förvärvat dej rättfärdighet
och Faderns nåd i evighet.

6. Om du i tron är matt och svag,
dock tröst av Jesu löfte tag,
att han som tro i hjärtat ger
skall ock fullborda den alltmer.
En rykand´ veke släcks ej ut,
den svaga tron når ock gott slut.

7. Din bättring ofullkomlig syns:
för Gud rättfärdig ingen finns.
Gud gör din bot och bättring sann 
om du i tron den tar dej an.
Med Jesus skall du allt förmå,
det har du ju hans löfte på.

8. Är du Guds godhet inte värd,
den är dej dock av nåd beskärd.
Din Jesus mottar syndare,
den allra mest ovärdige.
Till honom fly! Gud är dej god
på grund av hans förtjänst och blod.

9. Om dej stor svaghet kommer på, 
med trogen bön till Jesus gå. 
Hos Jesus finns det tröst och råd, 
ty han är rik på makt och nåd. 
Sann läkedom mot synd och brist 
i Jesu sår du finner visst. 

10. Alls ingen utom Jesus kär 
i himlen och på jorden är, 
som glädja kan en sorgsen själ; 
i Kristus är oss evigt väl. 
Håll dej med tron vid honom fast; 
han hjälper dej från all din last.

Helge Ande, du som samlar

1. Helge Ande, du som samlar, 
lyser, tröstar med ditt ord 
en förvillad släkt, som famlar 
kring en olycksalig jord, 
sanningens och nådens tolk, 
som av jordens alla folk  
gör en kyrka, där de alla 
Gud i Kristus Far får kalla, 

2. vittna ständigt med min anda, 
att ock jag av samme Gud 
är ett barn, som vågar blanda 
rösten med de frälstas ljud, 
att till mej han även såg, 
när jag i det tysta låg, 
att till mej hans famn ock sträcktes, 
när jag ur det tysta väcktes. 

3. När du fordom lik en duva 
sänkts till Jordanflodens brädd, 
hördes orden, sköna, ljuva, 
strömma ner ur molnens bädd: 
"Se min Son, till vilken jag 
evigt har ett gott behag!" 
Ack, ännu med dessa orden 
öppnas himlen över jorden!  

4. Ja, ännu, o gudaflamma, 
du dej sänker, ljus och mild, 
över mänskors barn i samma 
frihetens och fridens bild. 
Även jag ur nådens bad 
gick, pånyttfödd, ren och glad, 
min Försonare till möte 
i hans helga kyrkas sköte.  

5. Du som troget mej påminner 
om vårt heliga förbund,  
giv, att där jag styrka vinner 
under varje livets stund! 
Visa än, jag beder dej,
att en Fader leder mej.
Bland besvären, plågan, bristen 
säg mej, att jag är en kristen!

Skåda, skåda nu här alla

1. Skåda, skåda nu här alla,
se hur Jesus plågad är! 
Klaga högt, låt tårar falla,
våra synder Jesus bär! 
Så som Jesu smärta var
aldrig någons varit har. 

2. Hand och fot man genomborrat, 
sträckt på korset är var led, 
huvudet, av törnen sårat, 
blekt och blodigt sjunker ned. 
Så som Jesu smärta var 
aldrig någons varit har.

3. Bitter ättika med galla
i sin törst han dricka får,
och med hån de ropar alla:
Hjälp dej själv om du förmår!
Så som Jesu smärta var
aldrig någons varit har.

4. Sist han ropar högt och sänder 
upp sin suck till Gud och ber: 
Fader, jag i dina händer 
nu min ande återger! 
Så som Jesu smärta var
aldrig någons varit har.

5. Denna stund är Jesu sista,
templets förlåt rivs i tu, 
solen mörknar, berg ses brista: 
öga, hjärta, vad gör du? 
Så som Jesu smärta var 
aldrig någons varit har.

6. Har du, människa, ett hjärta, 
är din bäste vän dej kär, 
känn din syndaskuld med smärta, 
ty för den han korsfäst är. 
Så som Jesu kärlek var, 
aldrig någons varit har.

Jesus själv har frestad blivit

  

1. Jesus själv har frestad blivit,
vad kan annat vänta mej?
Världens furste säger sej
vad som helst mej snart ha givit,

ja, så snart jag honom vill
tillbe, tjäna, höra till.

2. Frestad till en brottslig möda
vill jag ofta i min nöd
göra stenarna till bröd
och min själ en usel föda
leta i det stoft, som än
aldrig kunnat mätta den.

3. Ofta jag mej ej besinnar
förrän, stolt att kallas from,
stolt av dygd och kristendom,
jag blir förd till templets tinnar,
varifrån jag blint på nåd
störtar mej i överdåd.

4. Men du, Jesus, seger vunnit
över satans makt och list.
Herre, under all min brist
i din kärlek kraft jag funnit
att hans smicker och hans hot
med förtröstan stå emot.

Vilken kärlek du bevisat!

  

1. Vilken kärlek du bevisat,
nådens bottenlösa hav,
när du dej i döden gav!
Ditt namn vare evigt prisat
av mitt hjärta och min röst,
du i liv och död min tröst!

2. Dej, min Jesus, nu jag skådar
när du ödmjuk rida skall  
till den stad, vars djupa fall 
under tårar du bebådar,  
du som sagt: »Betänk i tid, 
vad som ger dej fred och frid!» 

3. När du med din ankomst gläder 
menigheten utanför, 
som din väg med palmer strör,
när i portarna du träder,
skallar folkets glada röst: 
»Hosianna, Sions tröst!» 

4. Du, som mänskohjärtat känner, 
ser hur hyllningen till slut 
skall mot grymhet bytas ut. 
Många dyrkare och vänner, 
som ödmjukar sej som bäst, 
ropar snart: "korsfäst, korsfäst!"

5. Då i nåd på oss du tänker 
och ett testamente gör, 
som vi heligt hålla bör: 
Du i vin ditt blod oss skänker, 
och din kropp i helgat bröd,
oss till styrka i vår nöd. 

6. När du oss av nåd bespisar,
låt det ske att, som du bjöd,
vi bär vittne om din död, 
ja, med hela livet visar
att din död oss kraft beskärt
till att leva som du lärt.

7. Att försonlighet oss lära, 
ödmjukhet och tålamod,  
du, så kärleksrik och god, 
du, så stor i makt och ära, 
oss i ringhet föregår, 
när du andras fötter tvår. 

8. När du är så djupt bedrövad 
över Judas’ fall och brott, 
ack, vad skall då bli min lott? 
Daglig synd, av mej förövad, 
daglig svaghet, daglig brist 
har förrått dej, Jesus Krist! 

9. Petrus sej i faran kastar, 
tror sej fast som klippan stå,  
lovar att i döden gå. 
Jesus, låt mej inte hasta  
dit mitt högmod leder mej,
där jag lätt förnekar dej. 

10. Jesus, du som för oss vinner, 
bed för oss och styrk vår tro, 
så att all vår frid och ro 
vi i din förening finner
och som du från världen går,
med dej evigt leva får.

Oändlige, i ljusets strålar

Alt. (trol. mer ursprunglig) koralvariant:

1. Oändlige, i ljusets strålar 
för dödlighetens blickar skymd! 
Ditt väsens härlighet sej målar 
kring himlens valv, kring stjärnors rymd. 
Upp till din höjd ej tanken hinner, 
ner till ditt djup ej tanken når; 
men hjärtat i ditt verk dej finner 
och dyrkar dej i dina spår. 

2. Från jordens stoft till himlars himlar, 
allt det som existens har fått, 
allt som i vida rymden vimlar, 
allt är ditt verk, och allt var gott. 
I allt din makt sej uppenbarar, 
i allt din vishet strålar klar, 
i allt du mild och god förklarar, 
att du är alla väsens far. 

3. I renhet prydd, ur dina händer 
gick mänskan fram, din tankes bild; 
men snart hon sej till brottet vänder 
och blir från paradiset skild.
Begärens yrsel föder nöden, 
i hjärtat vredens gissel slår; 
förbannelsen i följd med döden 
går tätt i fallna släktets spår. 

4. Ack, vad försoning kan jag giva, 
vad offer för min syndaskuld? 
Blod? Tårar? Kan jag friköpt bliva 
med lösen av allt jordens guld? 
Förgäves! Men det dyra Ordet, 
som är i Skaparns hjärta fött, 
- mysterium! - det är nu vordet 
i tiden uppenbart i kött. 

5. Oändlige, i ändligheten 
du sänker dej försonande! 
O höjd, o djup! Och mänskligheten 
får nu i dej en broder se,
som går för syndare att blöda 
och, skuldfri själv, vår börda bär 
och låter sej på korset döda 
och säger: Allt fullkomnat är! 

6. Hos Gud då inga hinder mera 
för mänskans frälsning, ljus och frid! 
Men i mitt eget bröst dess flera, 
som jag med tårar kännes vid. 
Ack, född i synd och på dess bana 
så irrande i överdåd, 
hur kan jag bryta skadlig vana, 
hur vinna del i himlens nåd? 

7. Blott vanmakt är all min förmåga, 
men evigt Herrens råd består. 
Hans Ande, helighetens låga, 
av gudomsskötet evigt går. 
Ej endast i naturens under, 
ej blott i återlösningens, 
i nådens verk ock alla stunder 
hans kärlek strålar utan gräns. 

8. Ja, han, den evigt gode Anden, 
själv kallar mej från villsamt spår 
och bryter sönder syndabanden 
och läker mina samvetssår. 
Han mej förnyar och bereder 
sej själv en boning i min själ 
och mej på livets bana leder 
till frid och fröjd och evigt väl. 

9. Så, Evige, den nåd du skrivit 
som Fader vår i skapelsen, 
av Sonen din förnyad blivit, 
och Anden själv bekräftar den. 
En i ditt väsen, du förklarar 
i dina verk dej trefalt stor; 
och helig, helig, helig svarar 
de änglar som i ljuset bor.

Vi ber nu för vår brudgum och brud

1. Vi ber nu för var brudgum och brud:
Gud Fader, dem rikligt benåda!
Allt gott du dem give, Herre vår Gud,
och vände ifrån dem all våda.
Din trogna hand dem i liv och död
all hjälp och välsignelse give,
och vid deras tröskel i lust och nöd
din ängel väktare blive
och tvedräktsanden fördrive.

2. På all deras väg, i all deras tid,
var med dem i nåd, Herre Kriste!
Vad än som dem sker, din kärlek och frid
de aldrig i världen dock miste!
Och blir det bekymmer i deras bo,
du må dem om bönen påminna,
så ständigt de sätter till dej sin tro,
vill undret i Kana besinna - 
hos dej ska de hjälpen då finna.

3. Guds Helige Ande, giv att ditt ljus
dem följer och gläder allt mera!
Kom till dem med tröst, och i deras hus
och i deras hjärtan regera,
så de med ära, med tukt och tro
på jorden kan väl leva samman
och sedan i himmelens rike bo
i evig glädje och gamman.
Det önskar vi. Amen. Amen. 

Uppståndelsen vi firar

1. Uppståndelsen vi firar 
idag på livets dag, 
en glädjens påsk vi firar, 
Guds påsk till Guds behag.
Från död till liv och lycka, 
från mörker och till ljus 
har Jesus Kristus fört oss 
med segerhymners brus. 

2. Må han vårt hjärta rena 
så att vi står som hans 
för hela evigheten 
och ser hans himlaglans, 
så vi med fröjd kan höra 
med tack och lov till Gud
hans egen milda hälsning 
och ljusa segerbud. 

3. Må alla himlar jubla 
och jorden stämma in, 
må hela världen glädjas, 
men mörkrets makt: försvinn! 
Må synligt och osynligt 
tillsammans sjunga ut, 
för Jesus är uppstånden, 
vår fröjd är utan slut!

Vida kring jorden

1. Vida kring jorden
doldes löftesorden,
heliga Skriften hemlig var.
Skatten är funnen,
natten försvunnen
och solen lyser åter klar!

2. Människofunder,
falska tröstegrunder
viker för Guds sannings ljus.
Ordet blir brukat,
bordet blir dukat,
som bjuder nåd i Herrens hus.

3. Helgon att dyrka,
tro på egen styrka
stred mot nådens lära sann.
Läran den rena
äran allena
åt Gud i höjden återvann.

4. Gamla och unga
på sitt språk får sjunga,
höra, läsa nådens ord.
Då blir det visat,
så blir beprisat,
hur syndarn blir rättfärdiggjord. 

5. Skriften får tala,
visa vägen smala,
Gud är där och ger oss tro.
Banden han krossar,
anden förlossar
och skänker frid och samvetsro.

6. Nu vill vi lova
Herren för hans gåva:
öppen bibel, öppen famn!
Kalla blir varma,
alla vi arma
får mötas där i Jesu namn!

Naturen åter träder

Alt. koral:



1. Naturen åter träder
förnyad fram i högtidsskrud.
Allt av din nåd sej gläder,
du världens Skapare och Gud.
Av solens milda strålar
förlängs nu glädjens dag,
och blommans knopp du målar
med färger och behag.
Du fröjdar alla väsen
med nyfödd nåd, o Gud,
din dagg på låga gräsen
är ymnighetens förebud.

2. Dej, milde Fader, ärar
allt vad du liv och anda gett:
dej prisar luftens härar
som din försyn ett bord berett,
dej prisar regnets droppar
och vindens ljuva fläkt
och fruktens späda knoppar
och trädets rika dräkt
och havets vilda vågor
och bäckens lena fall
och blixtens klara lågor
och åskans dunder, fart och knall.

3. Till dej naturen sänder,
o Skapare, sin högtidssång.
Dej prisar flodens stränder,
dig prisar källans friska språng.
De stjärnbeströdda himlar
och djup som döljer sej,
allt vad i böljan vimlar,
allt, Fader, prisar dej,
och allt vad ljuset gläder
och allt vad jorden bär
till dej med lovsång träder
och vittne om din godhet är. 

Nu segrar alla trognas hopp

Utjämnad koralversion som hör till just denna texts tillkomsttid:

Alternativ (mer ursprunglig) koralversion: 
 

(För versionen i Den Svenska psalmboken 1986, se  här!) 

1. Nu segrar alla trognas hopp: 

vid änglars lovsång rinner opp 

en salig morgonstjärna! 

Den stannar över Herrens hus, 

och folken ska i stjärnans ljus 

församla sej så gärna. 

Stort ljus, 

klart ljus 

ner ska gjutas, 

natten slutas, 

dagen börjas, 

att kring hela världen spörjas. 

 2. I nåd och sanning bland oss bor 

den dolde Guden, mild och stor, 

en Frälsare för alla. 

Vi skådar nu hans härlighet 

som ende Sonens härlighet 

och får hans namn åkalla. 

Gör det! 

Hör det! 

Gläds att Ordet 

kött är vordet, 

Gud förklarad 

och hans kärlek uppenbarad! 

 *3. O gläds, min själ, och sjung hans pris 

som öppnat dej det paradis 

vars port din synd tillslutit! 

Ja, gläds att Gud förbarmar sej 

och nu förnya vill med dej 

förbundet som du brutit! 

Ära vare 

Gud i höjden! 

Friden, fröjden, 

helig vilja 

sej från jorden ej må skilja!

Text: Samuel Johan Hedborn 1811 (29 år), bearb. Johan Olof Wallin 1819 (40 år). bearb. A.H. 2015

Musik: Philipp Nicolai 1599 (44 år) 

Våren 1810 begärde soldatsonen och pastorsadjunkten Samuel Hedborn tjänstledigt från sin prästtjänst, endast ett år efter prästvigningen. Han led av svår depression, och det skulle dröja till 1820-talet innan han återkom som präst. Några år ägnade han sej åt litterärt arbete, bl.a. åt psalmskrivande, innan han på vännen Wallins förord fick en tjänst som lärare vid Svea livgardes fattigskola. År 1815-1820 började han predika igen, nu i Stockholms kyrkor, och blev t.o.m. utnämnd till extra ordinarie hovpredikant.

Psalmskrivandet 1811-1814 verkar ha gjort honom gott, och räknades nog som meriterande för den kyrkoherdetjänst han slutligen fick i Askeryd och Bredestad, 1820, året efter att den psalmbok han så verksamt bidragit till givits ut. Alla Hedborns kända psalmer tillkom under denna svåra tid i hans liv; förutom ovanstående mästerverk även bl.a. Höga Majestät, vi alla och När världens hopp förtvinat stod / En blomma uti öknen stod. Trettondedagspsalmen ovan utgavs första gången i tidskriften Phosphoros sept/okt-numret 1811, och var då betydligt längre än nu.

I psalmboksförslaget 1814 och den slutliga psalmboken 1819 var psalmen rätt förkortad och även i övrigt bearbetad av Wallin (som tydligen brukade ändra lite i de flesta psalmer han tog in - mestadels skickligt, men i alla fall). Liksom nästan alla andra svenska psalmer som sjungs till Nicolais koral (kallad "koralernas drottning") tycks även denna inspirerad av Nicolais text "Wie schön leuchtet der Morgenstern". Åtminstone lyser "den saliga morgonstjärnan" även här redan i första strofen (jfr Upp. 22:16).

Andra strofen bygger på den s.k. Johannesprologen, särskilt Joh 1:14 där det står: "Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi såg hans härlighet, vi såg likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full av nåd och sanning." Tredje strofen mynnar ut i en jublande lovsång, som bygger på änglasången i julevangeliet (se Lukas 2).

S J Hedborn:

Den mun är tyst, som bad så ömt

1. Den mun är tyst, som bad så ömt
för mänskors fallna släkte,
och kärleken den kalk har tömt
som heligheten räckte.
Till ro den gode herden går,
som gav sitt liv för sina får;
från kval och strid och möda
han vilar hos de döda.

2. Men evigt ej, du mänskors vän,
din hjord du övergiver;
en liten tid, och så av den
du återfunnen bliver.
Det korn, som dött i jorden var,
skall efter korta väntansdar
stå upp och frukter bära
att hela världen nära.

3. O livets förste, som steg ned
i gravens mörka sköte,
mej i din nåd och sanning led
till dödens vissa möte.
När från en värld av oro full
jag nedsänks i den tysta mull,
må du min själ förvara
bland dina frälstas skara.