En bister natt kring jorden sträcktes

Alt. koral:
 


1. En bister natt kring jorden sträcktes
av himlens straff och stränga lag:
Guds vredes blixt och dunderslag
i syndens svarta moln uppväcktes.
Vårt arma släkte för sig såg
en avgrund av de största plågor,
en sjö som brann av svavellågor
och själen dödsdömd fängslad låg.

2. Min Gud, vad var här för en jämmer!
Så häftigt Skaparns vrede brann,
att vi ej kunde frälst varann
ur nöd som än vårt samvet klämmer.
Här låg då dessa mänskoliv,
som ingen nådens gryning märkte,
men av förlorad lycka värkte
och dömt varann i agg och kiv.

3. Av nöden kan om hjälpen slutas,
ju högre fara, större råd.
O allra högsta vishets nåd,
för dig vart hjärta bör utgjutas
i evig vördnad till ditt lov:
vem trodde att för slika själar,
så genomonda syndaträlar,
du öppna vill ditt Gudahov?

4. Men o, en sådan härlig gryning
som över jorden nu uppgått
så snart de usla mänskors brott
fått undergå den Högstes syning:
Se, döden dö i liv förbyts,
ty kvinnans Säd skall ormen krossa,
förgäves skall då satan trotsa
när jord och himmel sammanknyts!

5. Här gavs de första nådestrålar
på Evangelii himlavalv,
så hela mörkrets rike skalv,
här slogs de allra tyngsta pålar
som grund för allt vad lycka är.
Nu kom ju själv den vrede Guden
fastän han inte hit var bjuden
och erbjöd först förlikning här!