En tankfull fiskare satt en gång

1. En tankfull fiskare satt en gång
och hörde vår Herre tala.
Så skönt ej klingade änglasång,
ej silver i kungasalar.
I fiskebåten vår Herre satt
och folk i mängder på stranden glatt
nu lyssnade till Gudsordet.

2. Nu Simon! sade Gud Faders Ord
då han sin predikan slutat,
ta åter åror och nät ombord,
bemanna på nytt din skuta!
Långt ut på djupet nu garnen sätt,
det är på tiden om jag ser rätt,
och sen följs vi åt på vägen!

3. Ja, Mästare, sade Simon matt,
det kunde vi gott behöva.
Vi slet förgäves vår långa natt,
ditt ord är dock värt att pröva!
Från tvivel var han alls inte fri,
men spegla, tvivlare, dej däri:
han gjorde som Herren sade!

4. Så avbröt Simon sin middagsrast,
men strök nästan med på kuppen!
Hans skuta krängde och nätet brast,
en jättefångst - hur få upp den?
Han till sej vinkade vänner då,
av fiskar fulla blev skutor två
och började nästan sjunka.

5. Då fiskar-Simon det tecknet såg,
han föll ner för Jesu fötter
och sade: Herre, ifrån mej gå,
i synd har jag mina rötter.
Men Herren sade: Var inte rädd,
nej, följ mej bara och var beredd
att människofiskar fånga.

6. Så gjorde Simon sitt bästa val,
hos Ordet han gick i skola,
och folk han fiskat i tusental,
de skiner nu klart som solar.
Men än finns arbetstillfällen i
det stora människofiskeri
som Herren och Simon grundat.

7. Än finns på jorden ett fiskarlag
som kallas Sankt Petrus gille,
så folk kan fiskas ännu idag
som Mästaren Jesus ville.
Från mörkrets rike de förs till Gud,
där fritt de evigt far in och ut
och glädjen dem alltid följer.

8. Med ljus vi kommer, med kors vi går,
vi vill ingen själ bedraga.
Det vet ju alla vi kallar på
att synden de ska försaka.
Vi visar öppet vårt livsuppdrag,
vårt nät vi lägger på ljusan dag
och inte i trånga vikar.

9. På hjärtedjupet vi lägger ut,
där bottnar ej ytligheten.
Vi lägger nät på vår Herres bud
och bärgar för evigheten.
Men den som bara till tiden trår,
då ej ett endaste ord förstår
och grips ej av det vi talar.