Tid är nåd. I alltets mitt

1. Tid är nåd. I alltets mitt

Jesus står. Allt hans är ditt.

Tid är nåd, så länge än 

hjärtat nås av kallelsen.

2. Tid blir dom när jag ej mer

honom och hans mening ser.

Söndrad, ensam, oförlöst

dag för dag för vinden strös.

3. När hans röst till mej når fram

vill jag så som Abraham

säga "ja" till Gud och gå.

Tid och nåd de följs då åt.

Bartolomaios var en karl

1. Bartolomaios var en karl,

som hade Tolomay till far.

I Kana fick han heta mer:

//: Natanael, Gud ger, Gud ger! ://

2. När han vid fikonträdet satt,

Filippos kom och påstod att

de nu Messias hade sett

//: i Jesus ifrån Nasaret! ://

3. "Men kan det komma nånting bra

från Nasaret?" Natanael sa.

Filippos honom övervann:

//: "Följ med och se det själv!" sa han ://

4. När Jesus såg Natanael, 

han såg en rak och ärlig själ,

som snart sa övertygat lugn:

//: "Du är Guds Son och Israels kung!" ://

5. Vi lever ganska långt ifrån

Natanael Tolomayosson.

Men tolv apostlars vittnesbörd

//: gav också här en riklig skörd ://

 

O ljusets, fridens, salighetens källa

1. O ljusets, fridens, salighetens källa!

När ska för mej din rena våg uppvälla?

Vem leder mej till dina friska flöden?

Den stilla döden.

2. Ha tröst, min ande, hoppas, be, försaka!

Dej Vännen vinkar, du ska se och smaka

hur ljuv han är, och sjunka i hans armar,

som sej förbarmar.

3. Till stranden där sej böljor ej ska häva

lik arkens trötta duva ska du sväva,

till herdens famn lik rädda lammet ila

och där få vila.

Bygg inte hus på en sandig strand

Den skördetid nu kommer (Sensommarpsalm)

1. Den skördetid nu kommer,

som före hösten går,

för ännu är det sommar,

då lust och glädje rår.

Ja, än kan solen värma

och frukten smakar sött,

en skatt får vi oss närma

av bär i blått och rött.

2. De fagra kantareller,

Karl Johans ädla svamp,

som Gud vid stigen ställer,

ger hopp i livets kamp!

Ja, ätlig sopp och riska

och milda kremlors rad,

gör våra kroppar friska

och själen varm och glad!

3. Tack, Herre, för de gåvor

du denna sommar gav!

Låt aftonsolens lågor

nu smycka land och hav,

tills mörkrets väv sej sänker

och löftets stjärnor tänds:

du ännu på oss tänker,

ditt ord oss ännu sänds.