En korsfäst konung anstår ett korsfäst folk

1. En korsfäst konung anstår ett korsfäst folk, men vi
med konungen en dag ska få förklaras!
När Kristus uppenbaras, så uppenbaras vi,
som med hans makt till salighet bevaras.
En liten tid av möda och nöd och kamp och strid
och sen en evig vila, en evig sabbatsfrid.
O vad det hoppet redan vinkar ljuvligt!

2. Han hade ej på jorden en dag av ostörd ro,
hur skulle vi då ostörd ro begära?
Då räven har sin lya och fågeln har sitt bo,
han hemlös var och måste lydnad lära.
Han såg på målet endast, o må vi alla då
blott stadigt se på målet och utan klagan gå
den vägen, som vår konung själv har vandrat!

3. Skall guldet smältas, renas, att smältaren däri
sin egen bild må tydligt kunna skåda,
det fordras ju att degeln är het, dock vet ju vi
att guldet därvid löper ingen våda,
ty smältarns ögon vilar beständigt däruppå
och passar rätta stunden att taga ut det så
att ej ett ögonblick får gå däröver.

4. Vad är ock jordens smärta och nöd att likna vid
den härlighet som snart på den skall följa?
Vad är den korta striden emot en evig frid,
då intet moln vår framtid mer skall hölja?
O Herre, håll oss vakna för salighetens hopp,
och börjar foten slinta, lyft blicken åter opp,
att fasta steg vi glada vågar taga. 

5. Och se, det går så hastigt, som om vi flöge bort,
ett litet steg, ett ögonblick i sänder!
Det längsta liv på jorden är som en handsbredd kort,
lär oss besinna det, vad än som händer!
Snart faller sista tåren, och solen bryter fram,
och segersången höjes med fröjd inför Guds Lamm
från evighet till evighet där uppe!