Abela Gullbransson 250 år: Ofta har jag gjort ett rön

1. Ofta har jag gjort ett rön:

att du låter dej med bön

övervinna, Starke Man -

det skall än en gång gå an!

2. Du skall låta på dej rå,

jag skall överhanden få.

Jag mej trycker till ditt bröst,

själv du släcker där min törst.

3. Vad är heligt leverne,

vad är djup försakelse,

när det sker med pust och tvång,

ej av kärlek satt i gång?

4. Men i kärlek blir det sött,

kärleken blir aldrig trött,

kärleken har sitt maner:

tala lagom, göra mer.

5. Att i längden hålla ut,

frukta Gud till livets slut,

blir en ren omöjlighet

om man ej av kärlek vet.

6. Faller och står upp gör jag,

blir förtvivlad på en dag

om jag bråkar med det själv

och ej flyr till nådens älv.

7. Du som dit ej ännu går,

följer du hans ljusa spår

skall du finna Jesus lätt

och då har du träffat rätt!

Guds rike är nära

1. Guds rike är nära, ty Herren är här

och söker och kallar oss alla.

Han delar med ingen, vårt gensvar begär,

trots upphovsmans rätt att befalla.

Om bara vi märkte hur nära han är,

så ofattbart nära oss alla!

2. Snabbt dagarna flyktar, snart slår för envar

den stund, ja, långt förr än vi menar,

då allting oss lämnar, blott Herren blir kvar,

som makten och rätten förenar.

Då skingras allt mörker: vi ser då envar,

att riket är Herrens allena.

3. Guds rike är nära, Guds rike är här,

med honom som tjänar och lider,

som ber för oss alla och bördorna bär,

står trofast i stormar och strider. 

Se, allt är fullbordat! Vi är redan här

i riket som står över tiden.

4. Han lever, han kommer i Ande och ord,

och när i ett människosinne

hans budskap blir trott och hans kärlek blir spord,

då viker från djupen därinne

det ruvande mörkret på Skaparens ord:

nu grundas hans rike därinne.

5. Guds rike är här, men så fjärran likväl!

Hör, Herre, hur skapelsen klagar

och suckar och våndas med människans själ

och bidar förlossningens dagar.

Ty ljuset väl kom, men i dunkel likväl

framskrider din skapelses dagar.

6. Ni klentrogna, säg, varför klagar ni så?

Se kring er och lär er omsider

den liknelsens mening och tydning förstå,

som når er var gång när det lider

från vintriga månader, långa och grå,

mot vår och mot ljusare tider.

7. För Gud är årtusen som dagen igår,

med korta och ilande stunder,

och kortaste dag är som tusende år

för dej som ger liv och gör under

i skapelsetider, i själarnas vår,

i Andens besökelsestunder.

8. I tron vi förbidar den vår som en gång -

om fjärran, fördröjd eller nära -

skall skapelsen lösa ur träldomens tvång,

så allt kan förkunna din ära

och blanda med själarnas lovpsalm sin sång 

till dej som för evigt är nära!

Kärlek, barmhärtighet

PÅ MARIE BEBÅDELSEDAG EN ANDAKT

1. Kärlek, barmhärtighet
och himmelsk härlighet
har Gud på denna dag
visat med välbehag,
då all hans söta nåd
mitt i en tid så bråd
en ängel full av frid
tillsagt Maria blid.
Hon ju Guds ende Son,
världarnas hälsa,
ja, Guds offerlamm
skulle föda fram,
han som skulle frälsa
från död och evig skam.

2. Himlen så visat sig.
Jord, må du fröjda dig,
att trots din synd och skuld
Gud är så god och huld.
Bjud nu all synd godnatt,
sjung ditt Magnificat,
så skall en ekofröjd
höras i himlens höjd!
Gud själv med Gabriel
som här utsändes,
ja, den änglakor
som i höjden bor,
för att du omvändes
skall få en glädje stor!

3. Herre, vi fägnar oss
över ditt nådebloss,
att hela världens hus
har fått ett sådant ljus,
som i allt olycksfall
lysa och lisa skall
den som sig hålla vill
i en fast tro därtill.
Tack för den kärlek
som dig till oss dragit!
Halleluja vårt
skall ej nu bli svårt,
nu när du har tagit
det som oss tryckt så hårt! 

Stjärnan till en konungs bädd

Stjärnan till en konungs bädd

gärna visar vägen,

visar Österns visa män

var den är belägen.

//: När på ängen herdar går,

hos dem plötsligt Guds ängel står:

"Gå till Betlehem! 

Gå till Betlehem!"

Markens herdar mot staden skyndar

för att Barnet hylla ://

Vilken nåd att vara barn i huset

1. Vilken nåd att vara barn i huset,

överförd från mörkret och till ljuset,

slippa att som många, många andra

i mörkret vandra - vilken nåd!

2. Har du Sonen, gläds, då har du livet

och ditt namn i livets bok inskrivet.

Prövotiden slutar vad det lider

och bättre tider väntar dej.

3. Tänk, vi är ju ändå återlösta

och från synd och lag och djävul frälsta!

Fienden kan väl förskräcka, jaga,

men aldrig taga oss med våld.

4. Må vi nu i Herrens fruktan vandra,

ej de andra nådebarnen klandra.

Svaga lammen Herden bär i famnen,

ja, in i hamnen för sin skull.

5. Du får vänja dej vid många skiften,

mer än dina känslor gäller Skriften:

har du bara Sonen, har du livet,

så står det skrivet, glöm ej det!

6. Herrens vänner, glöm ej hemligheten: 

Kristus gäller mer än uselheten.

Vad du än här nödgas låta fara,

barn får du vara, Kristi brud.

7. Dej tillräknas allt vad Kristus äger,

hans förtjänst allt annat överväger. 

Kristus inför Gud din gudstjänst sköter -

vad än dej möter, glöm ej det!

Guds ord det klara, rena

1. Guds ord det klara, rena,

som själens hälsa är,

vill ulven oss förmena, 

som avund till oss bär.

När det för oss förklaras,

allt med sin rätta grund,

han ser sej därmed snaras,

bli röjd var dag och stund.

2. Förlorat går ditt välde,

du grymme Antikrist! 

Du föll när du dej ställde 

i kamp mot Jesus Krist.

Ja, slutligen skall Anden

som går ur Kristi mun

förgöra dej - så vann den

i världens sista stund. 

3. Att så skall ske och hända,

det har oss Skriften lärt.

Det rike skall så ända,

som var så fruktansvärt. 

Allt som har skett i lönndom

skall sist bli uppenbart,

Guds ord går aldrig sönder, 

Guds rike kommer snart.

Vi lyfter våra hjärtan

 

Gud Fader vill vi prisa

1. Gud Fader vill vi prisa,

och Jesus Krist, Guds Son, 

med härlig sång och visa,

det är en hög förmån

att honom här få ära

av hela hjärtats grund,

för Skriftens ord och lära,

nu och var tid och stund.

2. I fordom tid Gud talat 

genom profeters mun:

om vi Guds ord ej sparar,  

då kommer sist en stund 

när hunger skall oss plåga,

ej efter bröd och must, 

nej, sist vi efterfrågar

då själens rätta kost. 

3. En ulv, av satan vunnen,

kom bland Guds rätta får,

och blev med makten funnen

att skingra dem vart år,

han kunde aldrig mättas

av deras mjölk och blod

och ej med lagen rättas,

han var dem inte god.

4. Ett vilddjur tog så säte

på Jesu egen plats,

det helt vår Gud förgätit

men haft som föresats

att herdarna fördärva

i varje land och trakt,

det menat sej förvärva

så över fåren makt.

5. Det vållade stor plåga

bland Jesu arma hjord,

att ingen skulle våga

utsprida Herrens ord

på grund av ulven arga

och ulvens svåra hot

att döda eller sarga

dem honom stod emot.

6. I denna vedermöda

förbarmade sej Gud,

så ulv och lejon snöda

ej skulle stifta bud. 

Han har ju sänt sin Ande

i denna mörka tid,

att lysa upp förståndet

och ge oss helig frid. 

7. Vi runt omkring i landet

förstår att så har skett.

Gud löst oss ifrån bandet,

hans nåd har vi nu sett. 

Ja, vi har återfunnit 

Guds ord, en härlig spis, 

som förr liksom försvunnit 

och dolts på världens vis. 

8. Du ädle Jesu Kriste, 

Guds Son från himmelen, 

som rätta hjälpen visste, 

du vill oss visa än 

hur vi skall övervinna

den lede Antikrist,

så att han själv får finna 

sej snärjd med all sin list. 

 

9. Vem är du, arga dåre,

som retar dej därpå?

Du borde fälla tårar

och be att du skall få

dej lära rätta vägen,

som för till evigt liv,

och inte stå så trägen

i hån och fåfängt kiv.

10. Vill du den rätt få veta

så fly all mänsklig dikt. 

Apostlar och profeter

och all den helga Skrift, 

skall säkert ge tillkänna, 

om du dem söka vill, 

vart du till sist skall lända. 

Gud, var oss alla mild.  

Glad som fågeln på sin gren i lunden

1. Glad som fågeln på sin gren i lunden 

är jag nu av inga sorger bunden, 

Jesus är min vän, så Anden säger, 

Guds nåd jag äger alla dar. 

2. Han har frälst min själ ur otrosnatten,

givit sämsta son den bästa skatten. 

Jag är barn i himlafadershuset, 

där nådeljuset lyser klart. 

3. Därför vill jag nu lovsjunga Herren, 

mina synder har han burit fjärran, 

aldrig, aldrig mer de kommer åter, 

fastän det låter så ibland. 

4. Om än dystra moln bortskymmer solen, 

vägen är ej lång till nådastolen, 

lätt som dimman där all nöd försvinner, 

och hjärtat finner frid igen. 

5. Jesus är mej alla dagar nära, 

mej och mina bördor vill han bära. 

Vad han ger mej tar jag utan fruktan,

nåd liksom tuktan, av hans hand.

6. Honom vill jag älska, honom tjäna,

han ska ha mitt hjärta, han allena. 

Jesu bud har blivit mej så kära,

hans ok att bära ljuvligt är.

7. Vid min faders bord i syskonringen

mår jag väl, hur väl, det fattar ingen.

Nådevindens ljuva, milda susning 

med stor förtjusning älskar jag. 

8. Snart är prövotiden här förliden. 

Jesus kommer snart, då slutar striden.

Fröjd som ej på jorden sett sin like

uti Guds rike väntar jag.

 

O du uppståndne Jesus Krist

1. O du uppståndne Jesus Krist,

ge oss din kraft, så Satans list

ej söver oss i synden in

och över oss drar vreden din.

2. Som du ur dödens bojor gått,

så hjälp oss som din nåd har fått

att upp ur syndabanden stå

och med dej in i livet gå.

3. O Jesus, omvänd nu den hop

som lever sänkt i syndens grop

och där din dag vanvördar så

att de till gudstjänst ej vill gå.

4. Ja, hjälp dem dock betänka sej

och finna nåd och frid hos dej

och kunna fira så din dag

till både sitt och ditt behag.

5. Guds Ande god, ditt ord, din röst

lär oss så fatta till vår tröst

att tro och hopp och kärlek ren

må växa till hos var och en,

6. så att vi alla dyrka må

en Gud som vi kan lita på

och når den sabbatsvila stor

där vi hos Gud för evigt bor.

Idag är Herrens sköna dag

1. Idag är Herrens sköna dag,

glöm slit och släp och obehag! 

Låt arbetet en dag få stå,

tillsammans inför Herren gå. 

Vår Gud är helig, mäktig, stor, 

men mitt ibland oss han dock bor. 

Knäfall inför hans majestät

med ödmjuk, sann botfärdighet. 

2. Hans vrede outhärdlig är,

men kärleksfull han lyssnar här 

till fattigas och trängdas röst 

och ger dem vila, nåd och tröst. 

Beröm då Herrens stora makt, 

som världens grundval en gång lagt 

och allting skapat med sitt ord, 

vars godhet dagligdags blir spord. 

3. Och när nu allt i prydnad stod, 

blev mänskan skapad mycket god. 

Guds helga avbild hon då bar 

och med all visdom uppfylld var. 

Besinna då med tacksamhet 

den nåd Gud alltid visa vet!

Han hägnar och försörjer väl, 

tar vård om både kropp och själ. 

4. Du som är kristen, hör och lär 

att Frälsaren uppstånden är

på denna stora Herrens dag - 

så låt oss följa Kristi lag! 

Till Kristus sätt all tro och lit, 

så vi hans dag med hjärtans flit 

begår på sanna kristnas vis:

åt Kristus ges då lov och pris!

 

Du som våra hjärtan vårdar

1. Du som våra hjärtan vårdar 

och av nåd vår bön mottar, 

Gud, en dag i dina gårdar 

bättre är än tusen dar! 

När oss livets oro tär, 

o så skönt ditt tempel är,  

o så ljuvligt att få sjunga 

där trots jordens sorger tunga! 

2. Ja, när tempelsången stiger 

andaktsfull mot himlens höjd, 

oro stillas, avund tiger, 

hjärtat slår av helig fröjd! 

Själen då från jordens grus 

redan ser sin Faders hus, 

himlens tungomål får tala 

och av hoppet sej hugsvala. 

3. O min själ, du glad dej svingar 

upp till Salems berg en gång, 

där kerubers harpor klingar 

bland Guds helgons segersång. 

Låt ditt lov, ditt böneljud, 

gå i förväg hem till Gud, 

fast du ännu följs av sorgen

på din väg mot fadersborgen.

4. Dagar kommer, dagar flyktar,
håll dej vid Guds ord och säg:
det är mina fötters lykta
och det ljus som leder mej.
Ha din lust i detta ord,
som av ålder på vår jord
mänskors tröst och frid beredde
och till himmelen dem ledde.

5. Kristna, medan vi här vandrar,
låt oss på de gångnas vis
fromma bedja med varandra,
glada sjunga Herrens pris.
Barnens och de äldres ljud
stige upp till samme Gud,
att hans godhet så nedkalla
över oss och över alla.

*6. Herre, signe du och råde
och bevare du oss väl.
Gud, ditt ansikte och nåden
lyse alltid för vår själ.
Herre Gud, dej till oss vänd
och din frid oss alla sänd.
O Gud Fadern, Sonen, Anden,
dej ske pris i alla landen!

 

Gör din resa utan fruktan

Solsången del 3

 

En mer tidsenlig melodi (1100-tal) är denna till Veni veni Immanuel. Den kräver vissa rytmiska (eller orytmiska) anpassningar, men fungerar sedan riktigt bra även till min version av Solsången! 

 

1. Du vare lovad,

Herre, vår Herre,

för alla dem som 

av kärlek till dej

villigt och helt 

förlåter varandra,

tåligt sitt kors och

lidande bär.

Saliga de som 

går i din frid, Gud,

du ger dem livets 

krona till sist.

2. Du vare lovad, 

Herre, vår Herre,

för den lekamliga 

Döden, som är 

allas vår syster 

som ingen kan undfly,

ve dem som dör i

dödssynd till slut!

Saliga de som i tro 

möter döden,

dem kan den andra

döden ej nå.

3. Du vare lovad,

Herre, vår Herre,

härligt ditt namn över

hela vår jord!

Lova och prisa, 

välsigna vår Herre,

tacka och tjäna

kungarnas Kung!

Gör det i ödmjukhet,

lär den av honom,

honom som ödmjukt

tjänade oss.

Franciskus:

Jesus, du vår bäste vän

1. Jesus, du vår bäste vän, 

är dej lik i alla öden! 

Så i livet som i döden 

frälsarhjärtat känns igen!

Nu förundrade vi ser dej 

vandra till Jerusalem; 

om de dina överger dej, 

överger du inte dem. 

2. Evigt gode, du som kan 

få din följarskara renad, 

du med dem vill bli förenad, 

dem förena med varann. 

Därför, när din stund var inne, 

du dem till en nattvard bjöd, 

som till tidens slut är minne 

av din kärlek och din död. 

3. Och i brödet du dem bröt

och i kalken du dem räckte

broderskänslan för ditt släkte 

kraften av din Ande göt. 

Och i denna stund av smärta, 

när ditt avsked förestod, 

det du gav dem var ditt hjärta: 

din lekamen och ditt blod. 

4. Ja, i detta vin och bröd, 

Jesus, du dej själv har gjutit, 

dej och oss emellan slutit 

ett förbund i liv och död. 

Större medel kan ej givas 

för att fylld av nåden bli: 

här förenas, införlivas 

jord och himmel, Gud och vi.

Till Jordan i andanom, människa, gå

1. Till Jordan i andanom, människa, gå,

en underlig dopakt att skåda!

Det lyster Guds änglar att ivrigt se på,

så hör vad jag här vill bebåda!

Guds Son har nu fyllt sina trettio år,

så följ honom tätt i hans jordiska spår.

Man skall nu din Frälsare döpa.

Var plats där han framträder högaktas bör,

just han som här döps och som snart för oss dör

var kommen att fria oss köpa.

2. Han nu tjänat ut i föräldrarnas hus,

hans ungdom har nu gått till ända.

Gå nära intill detta världarnas ljus

och se vad som sedan skall hända!

Nyss lyste det klart i sin barndomsbygds natt

och ingen av alla dess strålar är matt,

det skall den som beder få känna.

Nu lyser det ljuset, vår Broder, Gud själv,

vid jordens i djupet mest nersjunkna älv,

så stanna, min själ, nu vid denna!

3. Oss möter vid stranden vår Herre och Gud,

den andre Treenhetspersonen,

i mänskonatur och i människohud,

fast kommen från himmelska tronen.

Invigas till Präst var hans ärende här,

att lova att utstå det hemska besvär

som förestod honom, vår frände.

Här står han beredd att bli döpt som en ann´,

och tre år därefter hans blod för oss rann

att lösa oss ur vårt elände.

4. Förunderligt barn som skall döpas idag,

den enfödde Sonen i skötet!

Och Döparen är ju en mänska som jag,

kom hit och beskåda det mötet!

Johannes förvånas och undanber sej:

Långt hellre behövde jag döpas av dej,

jag är ju så oren i grunden!

Men Frälsaren svarar: Nej, döp mej och vet,

att så skall bli uppfylld all rättfärdighet,

vartill jag frivilligt är bunden!

5. Och därpå så sker denna viktiga akt:

Guds Son tar nu dopet som andra.

Och på denna handlingen ligger stor makt,

här höves ej stoftet att klandra.

Nej, vördnad och ödmjukhet passar sej väl,

att tillbe och tacka, det anstår var själ,

ty Frälsaren döps ej förgäves.

Nu nerdoppas Gud i en österländsk flod,

och framdeles tvår han sin mantel i blod

då släktets förbannelse häves.

6. När akten var slut gick han upp ur sitt bad,

vår Konung, den store Profeten,

liksom han en påskmorgon uppstod så glad

med livet och odödligheten.

Nu skyndar han rörd av Guds Ande härfrån,

till öknen han förs, den Välsignades Son,

av djävulen skall han där prövas.

Ditt dop, Herre Jesus, välsigna på oss,

låt ingen för vilken du döptes förgås,

låt tron nu förökas och övas!

Vid ett sken av nattens stjärna

 

1. Vid ett sken av nattens stjärna,
som så späd i molnet brann,
genom öknen med varann
några vandringsmän sej ärnar
ner till Betlehem idag.
Mörkret hinder dem bereder,
men den eld som nu dem leder
lättar deras andedrag.

2. Ödemarkens skrän och fasa,
öknens tomhet, nöd och brist,
rövarns skymt från minsta kvist,
nattens köld och dagens brasa,
vilda djurens skall och trav,
sorgsna rop av släkt och vänner
fåfängt hindrar vise männen:
stjärnans strålar krafter gav.

3. När ur molnen hon framskjuter,
mera eldas deras fjät,
tills för Frälsarns majestät
all dess klarhet sej utgjuter
över ett eländigt skjul.
Armod tittar ur var springa,
och en åsna låg och ringa
står där bunden, trög och ful.

4. Lutad satt sej ner en kvinna,
bördig ifrån Juda län,
kring vars huvud, bröst och knän
morgonrodnaden ses brinna
mellan gyllne bloss och sken.
I sin famn hon bär Messias,
vid vars blick allt blod befrias,
mörkrets kedjor krossas re´n.

5. Värmda av så präktig låga,
så gudomlig, dyr och klar,
dessa män kan, en och var,
med ny andakt fram sej våga,
och till jorden buga sej.
Här vinns salighet och ära
av att komma barnet nära.
Världens fröjd begär de ej.

6. Sina skänker vill de bjuda
och med sträckta armar ge
myrra, guld och rökelse
åt en nyfödd kung av Juda
som Herodes vånda gör.
Stjärnan nu i högre strålar
med safirens färger prålar
och vid dagens fackla dör.

7. Skåda under sång och böner
detta barn och detta hus!
Här uppstiger livets ljus,
världen här ny framtid röner,
hjärtat värme och beskydd.
Döden syns vid tröskeln dräpen,
mörkrets furste svart och häpen,
skyn av himlahjältar prydd.

Simeon, vad helig syn

1. Simeon, vad helig syn 

som långt mer än världen gäller, 

då med ögonen mot skyn 

du i andakt tårar fäller 

och vill Gud ditt hjärta ge! 

Ser du att det börjar dagas 

och att ej ditt hopp försvagas 

att din Frälsare få se? 

2. Ja, jag ser dej, Simeon, 

där du lugnt i templet talar. 

Hanna står ej långt ifrån, 

hon med dej sin själ hugsvalar. 

I en kärlek, ren och fast, 

med sitt ämne hon sej enar: 

o, vad era hjärtan menar 

med vartenda ögonkast! 

3. Men du, gamle Simeon, 

vid din lovsång och din mässa, 

mot den kulna griftevrån 

böj din silvervita hjässa: 

nu kan du i frid få dö! 

Snart i evighetens salar 

med din Gud på nytt du talar, 

skild från denna sorgeö. 

4. Varm och ivrig är din röst 

när du i en helig dvala 

vid de åtti årens höst 

profetera vill och tala 

om ny glans för Israel! 

Hopp och tålamod dej pryder 

och ett bröst som hör och lyder 

och sagt världen sitt farväl! 

5. Fromma Hanna, fröjda dej! 

Låt din brutna stämma höras, 

dina ögon bada sej, 

dina läppar ljuvligt röras 

och förkunna Jesu namn. 

Jesu kärlek dej upptänder, 

och med trons nu stärkta händer 

tar du honom i din famn. 

6. Vördnadsvärda, sälla par! 

Syn och hjärta sej nedböjer 

för det mål, dit tron er drar, 

för den lust som er förnöjer, 

för det barn ni skåda får. 

Sist för oss den klockan klämtar 

då vi vår förlossning hämtar 

och Guds Son till mötes går.

God Jul önskar vi er alla

//: God Jul önskar vi er alla,

God Jul önskar vi er alla,

God Jul önskar vi er alla

och ett Gott Nytt År! ://

Ett budskap vi fått

om frid och allt gott

från Jesus som ger oss 

mer än någon förstått.

God Jul önskar vi er alla...

//: We wish you a Merry Christmas,

we wish you a Merry Christmas,

we wish you a Merry Christmas

and a Happy New Year! ://

Good tidings we bring

to you from our King,

from Jesus, who gives us

peace and every good thing.

We wish you...

Ett under! Guds inkarnation

1. Ett under! Guds inkarnation: 

En mänskans broder blir hans Son. 

Med honom vi en Fader fått, 

som lovar bli vår vän för gott. 

2. När Sonen blir som mänska född 

och av Guds Ande understödd, 

då öppnas nya perspektiv 

för sant och äkta mänskoliv: 

3. Ett liv, så fritt från själviskhet 

som var Guds plan av evighet; 

ett liv, så fritt från brist och död, 

så löst från syndens själanöd. 

4. I Jesu Kristi själ och kropp 

lyfts hela mänskligheten opp. 

Guds Ande smälter allt förfryst, 

det mänskliga blir genomlyst. 

5. Det är den bästa jul vi fått, 

att mänskligt liv i Jesus nått 

fullkomningen hans Fader tänkt, 

och detta liv är till oss skänkt! 

6. Vi sjunger med Guds änglahär: 

Gud helig, helig, helig är! 

Ja, ära åt vår Gud och Far 

att jungfrun Sonen till oss bar!

Text och copyright: Christian Braw, publ med tillstånd

Herre, du låst upp en dörr

1. Herre, du låst upp en dörr, 

som vi knappast märkte förr, 

ofta gick vi där förbi, 

tills du lät den upplåst bli. 

2. Nu kan vi gå in och ut, 

där det jämt var låst förut. 

Vänskap och förtroende 

vill man oss därinne ge. 

3. Nu finns plats och tid och rum 

för Guds nåds mysterium. 

Vi kan våga dela med 

oss av trons och hoppets fred. 

4. Herre, ge oss rätta ord 

så att Kristi nåd blir spord, 

ge oss orden, som når in 

och gör själens grund till din. 

5. Ge oss Kristi sinnelag, 

när vi går dit in idag 

med vad du har gjort för oss 

genom Sonens liv och kors. 

6. Ja, må Kristi vänner be 

att Guds Ande ord skall ge 

och Guds Son bli uppenbar, 

där det förut tillstängt var.

Text och copyright: Christian Braw, publ med tillstånd 

I enighet sej sammanslöt

   

1. I enighet sej sammanslöt 

en trogen lärjungsskara, 

då Herrens Ande ut sej göt 

med krafter underbara. 

Man samlats under lov och bön: 

då kom från himlens höjd ett dön, 

och tungor som av eld där sken

och sänktes över var och en.

2. Det var den första pingstens fläkt 

som kom med vårlig styrka. 

Då blev ett frö ur dvala väckt, 

då grundades en kyrka, 

som segra skall, trots blod och bål, 

som talar nya tungomål.

Så växte Guds församling opp 

i enig kärlek, tro och hopp. 

3. O Helge Ande, återtänd 

den första pingstens låga! 

Dess tillförsikt till hjärtan sänd 

som sätter allt i fråga! 

Oss trösta, tukta, helga, stärk! 

Din kyrka väck till stora verk.

Gör henne fri från vank och men, 

gör henne segerstark och ren! 

4. Ej mänskan själv det uppnå kan: 

det måste henne givas!

Snart slocknar helt den eld som brann, 

om ej av dej den livas. 

Vår brist och skuld du ser och vet, 

men hjälp oss i vår skröplighet 

och mana gott för oss ännu 

med outsäglig suckan, du! 

 

5. Kom, Ande, kom från himlens höjd 

och dina frukter främja: 

rättfärdighet och frid och fröjd 

och kärlek, kraft och sämja! 

Fast din församling splittrad är, 

ovanskligt hopp vårt hjärta när 

att du ur splittring, mörker, fall, 

dock allt förena, lyfta skall. 

6. När rådlös är den svaga hjord 

och fienden vill glädjas, 

så påminn oss om Herrens ord,

så skall vi inte rädas.

I vedermödans tid till sist,

då många hyllar Antikrist,

gör lika fast vår tros förbund

som i den första pingstens stund!

Agnestig 100 år: Tusen stjärnor glimmar

Pilatus såg på fången - vem är han?

 

 1. Pilatus såg på fången. Vem är han?

Om sanning talar han, men vad är sant?

Inför Pilatus handlar det om makt.

2. För sanning dräptes många. En med sten.

I Herrens tempel sköts en annan ner.

De var för makten brickor i ett spel.

3. Kan Ordets vittnen tystas genom kval?

Man säger: "Ingen tar sej an din sak."

Men han som uppstod svarar: "Det gör jag."

4. Får de ej nämnas - ge dem Jesu namn,

ty hans var vittnesbördet de bar fram.

Och deras rop ur djupen, det var hans.

5. Hans rop blev kropp. Där lider lem med lem. 

Hans egen förbön råder mellan dem.

Ej någon lägermur kan hindra dem.

6. Fast makten tror det varje tid på nytt

att genom döden trons gemenskap bryts

har vi Guds vittnen kring oss som en sky.

7. Och en gång brister maktens gravsigill.

Då står Guds vittnen upp och talar fritt.

Och bara sanning ska då vara till.

8. Martyrers blod och deras vittnesbörd

är Herrens säde som står upp och dör.

Men redan vitnar fälten till hans skörd.

Till 150-årsminnet av Svenska Kyrkans Mission: Vi ser den stora skaran där

1. Vi ser den stora skaran där

av dem som Herren sände.

Din kärlek tvang dem, Fader kär,

din eld i dem du tände.

De sökte inte sej och sitt,

för dem allt gällde dej och ditt:

de barn du återlöste.

2. Se, Herren Jesus själv går med

som fordom främst i skaran.

Hans ord slår varje tvekan ned,

hans blick ger mod i faran.

Hans längtan att var mänska nå

från trakt till trakt dem ber att gå:

hans väg de måste följa.

3. Han själv går med, fast likväl kvar

där, dit en gång han hunnit.

Se, längs den väg han vandrat har

alltmedan sekler svunnit,

hur helgedom vid helgedom

nu vittnar om att hit han kom

och tog bland oss sin boning.