Tro, hopp och kärlek, vad skall nu bli av er?

1. Tro, hopp och kärlek, vad skall nu bli av er?

Mitt hjärta vill nu inför rätta dra er.
Du tro, var är din vittberömda grund?
Var är, du hopp, ditt motgångsfasta ankar
och, kärlek, dina oförskräckta tankar
om Guds förbund?

2. Nog undrar man, o bön, om du ej hycklar,
då du ger sken att äga himlens nycklar,
att ha med Gud ditt liv och tidsfördriv,
ja, vara ett så mäktigt ting på jorden,
att du kan uppnå allt med de tre orden:
min Fader, giv!

3. Du beder jämt men litet därmed vinner,
du söker nog men snart alls inget finner,
du klappar hårt, men ingen låter opp.
Dock om du bara nej och avslag finge
och ej på köpet allt dej illa ginge,
så vore hopp.

4. Hur är det nu? Är bönens kraft försvagad,
Guds löftens ordning rubbad och bedagad?
Ja, är den slut, hans nåds och godhets skatt?
Har Herrans hand nu låtit sej förkorta?
Än dröjer hjälpen, än blir den helt borta!
Hur är det fatt?

5. Ack nej! Han skall väl än som fordom handla,
hans högra hand kan allting än förvandla,
fast du här gråta måste mer än le.
Av idel lust gör fienden ett giller,
men korset är det nyttigaste piller
Gud här kan ge.

6. Gråt därför, du som aldrig här får gråta,
men gläd dej, då dej Gud gör kinder våta:
det nu gör ont, gör dej framöver gott.
Då skall ur ångest växa idel nöje,
vad sås i gråt, skall skäras opp i löje
med ymnigt mått.

7. Så var, min själ, med Gud förnöjd och stilla!
Han gör allt väl och aldrig nånsin illa,
vad än, hur snart och mycket han täcks ge.
När en gång som hans avbild jag uppvaknar,
skall mera lust, än jag i världen saknar,
mej evigt ske!