Den hind som så snart

Alt. koral (efter Jonas Andersson): 

1. Den hind som så snart
så kringjagad vart
när gryning det blev,
i psalm tjugoandra
kung David beskrev
- en bild, oss till stöd,
hur Gud skulle vandra
i landsflykt och nöd.

2. Vår Herre som då
förnedrades så
blev därmed en tolk
att så skulle hända
hans egendomsfolk,
märk även däri:
på jorden omvända
skall främlingar bli.

3. Vad under då att
i blindhet och natt
tyrannerna vill
så grymma och vilda
mot Sion slå till.
Ty himmel och grus,
de är ju så skilda
som mörker och ljus.

4. Till följe därav
på tillvarons hav
vår kullriga båt
i stormar och vågor
blir driven och våt,
när ondskan far blind
förbi våra plågor
med strykande vind.

5. Men hur det än är,
bland stormar och skär,
vår Gud med oss står,
vad än kan tillstunda
vi aldrig förgår.
Vårt A och vårt O,
han låtsar blott blunda,
att pröva vår tro.

6. Den väg är nu vår,
som fordom var svår
till himmelens land
för helga profeter
på stridernas strand,
i blodfärgad skrud,
med kungen som heter
vår broder och Gud.

7. Så tåga vi fram
förnöjda som lamm
med vad som oss sker,
vi ser där vi vandrar
den hjältens banér,
som har i sin hand
det ena och andra 
vårt fädernesland.

8. Besinna då väl,
min sårade själ,
den väg du nu går
är trampad i över
sextusende år.
Så var nu tillfreds,
ty vad du behöver
är redan tillreds.

9. De för inte krig,
Guds barn, emot dig,
vår överstepräst,
den blodige Guden,
den hatar de mest.
Hans heliga ord
för greken och juden
är villa och mord.

10. En jude och grek,
ja, skrymtan och svek,
i var och en bor,
han hete en kristen,
en turk eller mor,
så länge Guds nåd
ej upphävt den bristen,
otrons överdåd.

11. Men skulle den själ
som hatar vårt väl
nu omvända sig,
man honom strax för i
den törniga stig
han anvisat oss.
Som Saulus förgör vi,
som Paulus förgås.

12. Men ära och makt
ske Herren, som lagt
vår salighets grund
och helgat vår anda
i nådens förbund.
Den Herren vi må
gå evigt tillhanda.
Gud låte oss gå!