EN SÅNG OM DEN HELIGA KRISTNA KYRKAN (Upp. 12).
1. Jag har den ädla kvinnan kär,
kan henne aldrig glömma.
Jag med mej bär allt hon mej lär,
vill henne högt berömma.
Hon är min vän,
och om jag än
bekymrad var
i olycksdar,
så bistår mej den sköna
med all den kärlek, trofasthet
jag alltid har fått röna.
Min själs behov hon vet.
2. En gyllne krona kvinnan bär,
tolv stjärnor kronan hyser.
Som solen hennes kläder är,
de när och fjärran lyser.
På månen så
ses kvinnan stå
i denna skrud
med glans från Gud,
men tärs av födslovärkar,
hon bär ju fram den höge Son
som evigt, väl att märka,
ska styra från sin tron.
3. Fast draken full av raseri
det barnet ville sluka,
så måste han besviken bli,
vad makt han än vill bruka,
för kvinnans Son
ryckts härifrån.
Men hon är kvar
med andra barn:
de som Guds bud vill hålla
och som har Jesu vittnesbörd.
Vad draken än kan vålla,
blir kvinnans bön dock hörd.
Gjorde även ett försök att dela upp sista strofen på två, enligt den fylligare berättelsen i Uppenbarelseboken:
SvaraRadera3. Fast draken full av raseri
det barnet ville sluka,
så måste han besviken bli,
vad makt han än vill bruka,
för kvinnans Son
ryckts härifrån
i bästa skick,
och kvinnan fick
den stolta örnens vingar
och kunde ut i öknen fly,
dit Herren näring bringar
med nåd var morgon ny.
4. När draken vatten sprutade
och ville henne dränka,
vi såg hur väl det slutade:
Guds jord fick bistånd skänka.
Den kvinnan har
nu många barn,
som älskar Gud
och lytt hans bud,
om än de har fått lida,
och som har Jesu vittnesbörd.
Mot dem vill draken strida,
men kvinnans bön blir hörd.