En torr och kall vår

1. En torr och kall vår 

gör sommaren kort
och vinterns föda fördriver.
Gud hjälp, du som rår! 

Se, våren går bort
och liten glädje oss giver.
Sol varma, 

förbarma! 

Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river.

2. Gott majregn oss giv, 

låt dugga tätt ner,
låt varm dagg örterna fukta!
Oss torkan bortdriv, 

låt frosten ej mer
de späda blomstrena tukta!
Var nådig, 

var rådig! 

För dem jag ber,
som Herren tjänar och fruktar.

3. Låt vädret så kallt 

och torkan oblid
ej tvinga rosorna röda,
låt åkern så stolt 

ej kommas så vid,
att han ej bonden kan föda!
Bevara 

från fara 

i allan tid
den späda markernas gröda!

4. Låt himmelens port 

utvidga sin gång,
hjälp molnen högre uppstiga,
låt höra oss fort 

skön näktergals sång,
som kölden tvingar att tiga!
Låt sjunga 

de unga 

med stämmor mång!
Låt barnen dansa och niga!

5. Giv glädje och tröst, 

låt lärkan ej dö,
låt leva sommarens svala!
Hugsvala vart bröst 

på Sveriges ö,
som nu så sorgligt hörs tala!
Giv sommar 

som blommar, 

giv gott grönt hö,
låt göken ropa och gala!

6. Gör dagen oss lång, 

gör natten oss klar,
låt duggregn varma nerfalla
och locka till sång 

den fågel som har
tyst varit vintern så kalla!
Låt klinga, 

låt springa 

mångt hjon, mångt par,
låt fröjdas människor alla!

7. Ja, ljuvliga sol, 

de fattigas vän,

som ej din värme vill spara,

kom hit som fjol

med sommar igen,

låt köld och ensamhet fara.

Nu längtar,

nu trängtar

båd kvinnor och män

att gå i solskenet klara.

8. Släpp boskap i vall, 

lös oxen ur bås,
driv fä och fänad åt skogen!
Låt öken få stall 

in under Guds lås,
låt bonden glädjas vid plogen!
Höst mustig 

gör lustig, 

låt säden fås
av åkern ymnig och mogen!
 

9. På blomster och löv 

låt stimma de bin,
som bildar honungen söta!
Men snart blir man döv 

av buller och skrin,
där man krigshärar får möta.
Still´ vreden, 

giv freden, 

Gud, stå oss bi,
som bäst kan fienden stöta!

10. Vi har ju, o Gud, 

dig syndat emot,
förlåt oss bristerna svåra!
Vi vill dina bud 

med bättring och bot
nu följa dagarna våra.
Låt falla 

nu alla 

din vredes hot,
och dämpa vad oss kan dåra!

11. Ja, dämpa det ner, 

din gåva oss lär
all tid rätt nyttja och bruka!
Till slut jag dig ber, 

hjälp deras besvär,
som gästfritt borden vill duka
och hjälper, 

ej stjälper 

den hand, som bär
en tom och sönderspräckt kruka!