Du som våra hjärtan vårdar

1. Du som våra hjärtan vårdar 

och av nåd vår bön mottar, 

Gud, en dag i dina gårdar 

bättre är än tusen dar! 

När oss livets oro tär, 

o så skönt ditt tempel är,  

o så ljuvligt att få sjunga 

där trots jordens sorger tunga! 

2. Ja, när tempelsången stiger 

andaktsfull mot himlens höjd, 

oro stillas, avund tiger, 

hjärtat slår av helig fröjd! 

Själen då från jordens grus 

redan ser sin Faders hus, 

himlens tungomål får tala 

och av hoppet sej hugsvala. 

3. O min själ, du glad dej svingar 

upp till Salems berg en gång, 

där kerubers harpor klingar 

bland Guds helgons segersång. 

Låt ditt lov, ditt böneljud, 

gå i förväg hem till Gud, 

fast du ännu följs av sorgen

på din väg mot fadersborgen.

4. Dagar kommer, dagar flyktar,
håll dej vid Guds ord och säg:
det är mina fötters lykta
och det ljus som leder mej.
Ha din lust i detta ord,
som av ålder på vår jord
mänskors tröst och frid beredde
och till himmelen dem ledde.

5. Kristna, medan vi här vandrar,
låt oss på de gångnas vis
fromma bedja med varandra,
glada sjunga Herrens pris.
Barnens och de äldres ljud
stige upp till samme Gud,
att hans godhet så nedkalla
över oss och över alla.

*6. Herre, signe du och råde
och bevare du oss väl.
Gud, ditt ansikte och nåden
lyse alltid för vår själ.
Herre Gud, dej till oss vänd
och din frid oss alla sänd.
O Gud Fadern, Sonen, Anden,
dej ske pris i alla landen!