Sin skugga natten målar

1. Sin skugga natten målar,
av gyllne stjärnor prålar
det mörkblå fästets grund.
Ur jorden dimman stiger,
i helig stillhet tiger
det vida fält, den skumma lund.

2. Naturen är så stilla
och vill oss inget illa.
Hon ler, i skymning klädd.
Hon ger oss rum. Därinne
den tunga dagens minne
vi slumra bort på vilans bädd.

3. Se, månen vänligt myser!
Till hälften blott han lyser
och är dock rund och skön.
Ack, i vår blindhet fräcka
vi mången sanning gäcka
för det den undflyr ögats rön.

4. Vi stolta barn av gruset
från helgelsen och ljuset
i öknar fjärran gå.
Vi mycket veta vilja,
men oss från målet skilja
ju mer vi tänka målet nå.

5. O Herre, mot det höga
oss vända låt vårt öga
med tillförsikt och ro!
På jorden re'n beskär oss
en strimma ljus, och lär oss
att älska, hoppas och att tro.