Jag lever och vet nu hur länge - hav tröst!

1. Jag lever och vet nu hur länge - hav tröst! -
jag lever, tills Gud vill mej kalla.
Jag lyssnar så glad till hans ljuvliga röst
och lämnar så bördorna alla
och vilar så trygg vid hans hjärta.

2. Jag vandrar och vet vart den vandringen bär:
den bär till Guds eviga rike,
den bär till min Jesus, min Frälsare kär,
den vännen förutan sin like,
den leder till skaran vid tronen.

3. Jag dör, och jag vet vilken tidpunkt det sker:
det sker den behagliga tiden,
det sker då ej jordlivet gagnar mej mer,
då blir det en ände på striden,
när Herren till uppbrott mej kallar.

4. Vad mer vill jag veta? Är detta ej nog
till tröst för de kommande dagar?
Den vän som min synd och min dom på sej tog
var dag mej på vägen ledsagar.
Så målet jag lyckligt ska hinna.