Jesus, dej i djupa nöden

1. Jesus, dej i djupa nöden 
dina egna överger. 
Dej som går för dem i döden
sviker och förnekar de. 
Ack, jag själv, som bland de dina 
du vill frälsa med din pina, 
överger dej för en värld 
full av dårskap, synd och flärd. 

2. Vem var den som dej förrådde, 
då din tår för honom flöt, 
dej som nyss hans fötter tvådde, 
brödet nyss med honom bröt? 
Ack, jag själv, som från det bordet 
där ditt blod beseglar ordet, 
där du mej min synd förlät,  
återföll i frestarns nät. 

3. Ej förmår de svaga vänner 
vaka ens en stund med dej, 
då du, höljd av blodsvett, känner 
dödens fasor samla sej. 
Ack, jag själv förmår ej vaka, 
ej en flyktig ro försaka: 
rörs en stund, men inom kort 
sover jag min bättring bort. 

4. Vem var den som inte kände
dej, sin mästare och vän, 
bröt den tro han nyss bekände, 
bröt den tredje gången än? 
Ack, jag själv, som flera gånger 
brutit löften, glömt min ånger,  
svikit och förnekat dej
som så ofta sökte mej. 

5. Salig den dej aldrig sviker, 
en gång av din kärlek rörd, 
aldrig från din sida viker
av en fåvitsk värld förförd, 
som, Johannes lik, vid ropen 
från den onda, blinda hopen 
trofast följer dina spår, 
vid ditt kors till änden står. 

6. Men du ock den fallne åter 
med en blick upprätta kan,
denne då likt Petrus gråter,
får dej lika kär som han. 
Jag dej vållat sorg och smärta, 
se, dej älskar dock mitt hjärta.
Jesus, du min bäste vän,
tack att du känns vid mej än!