måndag 14 mars 2016

Vår högste herre, Gud






1. Vår högste herre, Gud,
som allt så väl har lagat,
han av sitt milda råd
i nåder så behagat
att allt som jordiskt är,
som växlar i en ring,
dock till sitt väsen är
ett oförändrat ting.

2. Snart vattnet stilla syns,
men snart det översvallar
skog, åker, äng och mark,
ja, sköna hus och hallar;
snart sjunker det i jord
och i jord sitt lopp,
i ådror av och till,
som blod i mänskokropp.

3. Snart stiger det i höjd,
då plägar man det kalla
en dimma, töcken, moln,
och snart det plär nedfalla,
då kallas det för regn,
i kyla is och snö,
men vattnet blir som förr
när det har smält i tö.

4. En slik förändringslag
är jorden undergiven,
snart är hon jord och snart
till gräs och örter bliven,
som sen förtäres opp,
vad förr var jord blir då
till senor, kött och kropp,
Gud har oss skapat så.

5. Men som allt vatten sist
till havet åter länder,
just så vad jordiskt är
till jorden återvänder.
Från öster, väster, sör
och från vår kalla nord
går vi till samma mål:
vi lägges ner i jord.

6. Är det ej klagan värt,
att vi Guds ädla gåvor,
vår ungdoms mod och makt,
ja, många sköna håvor
ej längre till vår lust
och nöje njuta får;
ja, bäst vi lever här
vi bort från världen går.

7. Regnbågen härlig syns,
när den sin himmel målar.
Strax har den farit bort,
ej mer med färger prålar.
Så går det med vår kropp,
som är skönt formad mull.
Nu står den stark och rak,
strax segnar den omkull.

8. I spånor, halm och strå
eldslågan lätt kan tändas,
men se och märk hur snart
den brunnen är och ändas.
Så går det med vårt liv,
som sej så vackert ter.
Nu lyser det så ljust,
strax syns det inte mer.

9. Ack, himmel, varför har
vårt liv så avsnört blivit,
så att naturen ej
oss tusen år medgivit,
på vilka vi Guds verk
på jorden måtte se,
allt till den Högstes lov
och vår förnöjelse?

10. Men vad, ack, vad vill jag
dej, Herre, föreskriva!
Vill jag med mitt förnuft
in i din rådsal kliva?
Förlåt, o store Gud, 
förlåt mitt överdåd,
vi vilse far, men du
är allvis i ditt råd.

11. Jag då av all min håg
din godhet må betänka,
och vid din vissa tröst
mitt hela hjärta länka.
Om nu en sorgedag 
min kropp ska föra hän,
ska sist en glädjedag 
mej kroppen ge igen.

12. Så vill jag aldrig mer
i sorgen ge mej över,
din nåd i liv och död
är allt vad jag behöver.
Vill du mej kalla hän - 
välan, jag är tillreds!
Vill du ha kvar mej här -
välan, jag är tillfreds! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar