lördag 27 september 2014

Det går ett tyst och tåligt lamm






1. Det går ett tyst och tåligt lamm,
och på den tunga färden
det bära får all synd och skam,
all dom som tynger världen.
Det sänkes djupt i vanmakt ner,
dess vånda ökas mer och mer,
där offrets väg det skrider.
Det utstår outsäglig nöd,
hån, gisselslag och kval och död,
och allt det stilla lider.

2. Det lammet är Guds rena Lamm,
som löser syndens trälar,
Guds Son, som led på korsets stam
att frälsa våra själar.
O kärleks makt, som övergår
allt vad en människa förstår,
du Faderns hjärta tvingar!
O kärleks djup, o kärleks glöd,
som Sonen in i korsets död
och ned i graven bringar!

3. Han frambär, klädd i helig skrud
och krönt med törnekrona,
ett offer utan vank åt Gud,
all världen att försona.
I lydnad och i tålamod
sig själv han offrar, när hans blod
för mej och världen rinner.
Vad skall min själ då skänka dej,
Guds rena Lamm, för vad du mej
i offerdöden vinner?

4. Jag stanna vill min levnads dag
i stillhet vid din sida,
och där du är, vill också jag
i trogen kärlek bida.
Du, hjärtats ljus, ej slocknar ut,
och när min levnadstid är slut

du evigt liv mej skänker.
Min själ är din, o Jesus, kom,
kom till ditt arv, din egendom,
mer värd än själv jag tänker.

5. Min lovsång om din kärlek blid
må fylla livets stunder,
min själ dej prisa varje tid
för dina nådesunder.
Ditt namn till ära, Jesu god,
må ren och klar min levnads flod
mot evigheten strömma.
Allt vad av dej jag undfått har,
det skall mitt hjärta hålla kvar,
min ande evigt gömma.

6. Mitt trånga hjärta, vidga dej
att i ditt djup förvara
en skatt mer skön och dyr i sej
än alla stjärnor klara.
Förmer än jordens lust och prakt,
dess ära, rikedom och makt,
är skatten som jag funnit.
Min skatt är du, o Jesus god,
du offrat har ditt dyra blod,
som ock för min skull runnit.

7. Det blodet ständigt vara skall
mitt värn i strid och fara.
Mot frestelse och syndafall
det mitt beskydd skall vara,
den djupa källan till min fröjd,
min tröst, när jag av sorg är böjd,
min hugnad under färden,
min svalka, när min törst är het,
min tillflykt i min ensamhet,
när allt jag mist i världen.


8. Vad skadar mej den bittra död?
Den blir min vinst och seger.
Försmäktar jag i solens glöd,
ditt kors sin skugga ger mej.
När oro i min ande bor,
när tron bli svag och bävan stor,
du skingrar tvivlets tankar,
och när på världens vreda hav
min farkost hotar gå i kvav,
är du mitt fasta ankar.

9. När jordelivet är förbi
och för Guds tron jag träder,
jag i ditt blod har blivit fri
och tvagit mina kläder.
Därmed jag kan för Gud bestå
och in i Faderns rike gå,
och där i högtidsfröjden,
när du skall vigas vid din brud,
jag bär min krona och min skrud
till evig tid i höjden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar